SILENCE.
Vad jag vet är att min telefon är tyst. Och det är inte lätt för NÅGON att känna sig utfryst. Oavsett anledning. Jag ser inåt och tänker - "jag hade hört av mig".
Det är vad som gör absolut mest ont. Tystnaden. Den totala avsaknaden av empati när det kommer till just det här fallet. Att liksom inte vara saknad. Det chockar mig, ärligt talat. "Om jag aldrig tillförde något, vem fan försöker jag lura? Då var allt fejk". Vem som än var i den här positionen skulle tänka likadant.
Jag måste starta om helt från början. Det är aldrig lätt och det tar alltid tid. Och kärnan i allting, allt kärnan kan säga är "det kommer lösa sig, allt kommer bli bra". Och jag ställer ner datorn på bordet, lutar mig tillbaka i soffan och inser att hon har ingen aning de sakerna hon gjort och sagt mot mig.
Det finns en enda sak man aldrig, någonsin gör mot någon. Inte mot ett avskum, inte mot sin värsta fiende. Jag har varit med om det i gymnasiet, och det bröt ner mig totalt då. Man vänder aldrig någons vänner emot den personen. Det är det lägsta man kan göra, i mina ögon. Och något måste sägas, lögner måste cirkulera, antaganden måste ha gjorts, för jag vet att mitt samvete är rent. Försök presentera bevis mot mig och jag ska lyssna tills mina öron trillar av. Jag vet att något inkorrekt pågår.
För min telefon brukade inte vara tyst. Trots att många vet vad jag gått igenom, med Farid och nu även med vänner, så är min telefon fortfarande tyst. Tänk dig att du ser en vän, en god vän. Och den människan väljer att inte hälsa på dig. Och tala sen om för mig exakt vilken isdrottning du måste vara för att inte falla sönder över det. Jag menar, för helvete. Vad som förväntas av mig i det här läget är bortom allt förstånd. Det är som att jag är värd absolut ingenting. Trots att jag stått upp för de här människorna, alltid, undantagslöst. Det är.. totalt oförståeligt.
Samtidigt håller jag inte henne, kärnan, ansvarig för allting. Absolut inte. Bryr man sig så hör man av sig. Det är inte svårare än så. Det finns inga ursäkter i mina ögon. Bryr man sig. Så hör man av sig. Punkt slut.
Och de läser säkert det här. Och kommer prata ännu mer. Och jag har varken kraft eller energi att försöka försvara mig när jag aldrig fått förklarat vad jag gjort för fel. Jag förväntade mig alltid att folk som verkligen bryr sig om mig kommer stå upp för mig. Sen sänktes ribban till att inte prata om mig. Sen sänktes ribban till att inte säga nej varje gång jag försöker träffa dom. Sen sänktes ribban till att höra av sig då och då. Sen sänktes ribban till att inte bjuda in mig till någonting. Sen sänktes ribban till att inte hälsa när vi ses ute. Allt jag får höra från diverse parter av mitt tidigare support system är "hon sa att hon sa att han sa det här.. stämmer det?". Och det är så jävla grundskola att jag blir totalt mållös.
Och nu är ribban så låg att jag skriver om det klockan 2 på en fredagnatt och jag känner mig så jävla orättvist behandlad och jag är så sårad, så fruktansvärt sårad. Och den enda som visar att han bryr sig om mig nu är en två meter lång man som reser bort på tisdag.
Det kommer bli två ensamma veckor tills han kommer hem, jag som nyss planerade skolarbete runtom mitt sociala liv. Och det är inte ens någon idé att ni frågar mig vad som hänt, jag skulle inte kunna förklara det om jag försökte. Jag har blivit utsatt för så mycket skit, jag har stängt min mun och kastat nyckeln så många gånger nu, jag har visat mig sårbar, jag har saknat dom, jag har gråtit alldeles, alldeles, alldeles för många tårar över detta och efter Farids och min begravning i maj hade jag ingen aning om att jag skulle tvingas arrangera sex begravningar till.
Sex begravningar. På grund av ett pärlband av händelser där jag fortfarande, hur djupt jag än söker, inte kan hitta någonting som rättfärdigar denna totala kyla. Vad jag är ansvarig för vet jag inte. Och trots att jag kan peka mitt finger åt många olika håll, så har jag inte gjort det. Skuldbelägga är inte min grej. Jag ville bara sluta bli attackerad, jag ville ha mina vänner tillbaka, och utöver det spelade inget annat någon roll.
Den här terminen har varit tuff.
Styrkekram!
(ok lyckas inte kommentera kommer det två gånger så sorry)
Vet hur det känns. I somras, i juni, förlorade jag hela min kompiskrets, varenda en. Över en löjligt infantil grej där skulden inte var min, eller i alla fall långt ifrån enbart min. Men, människor i grupper blåser ofta upp händelser tills det inte ens liknar vad de var från början. Lögner, backstabbing. The human way :) Om det är för att man njuter av dramatiken eller bara vill se någon blöda, det vet jag inte. För att ha någon och något att viska om. Men. Man går vidare, man håller huvudet högt, låter dem aldrig se en gråta och man lär sig av det som hänt. Jag känner igen en överlevare när jag ser en (eller ja, läser om en). Hang in there.
"Bryr man sig så hör man av sig. Det är inte svårare än så. Det finns inga ursäkter i mina ögon. Bryr man sig. Så hör man av sig. Punkt slut".
Har man visat sig stark ensam en gång så är det som om livet kräver det utav en åter igen, med jämna mellanrum. Men att vara stark i sig själv motsäger aldrig det faktum att vi behöver människor omkring oss som bryr sig om oss. När då de människor vi trodde brydde sig om oss tystnar runt omkring, då ekar tystnaden oändligt ont. Och vetskapen om vår egen oskuld gör den sällan mer uthärdlig.
Men det är alltid du som vinner i slutändan, glöm aldrig det. De må se dina tårar nu, men de kommer aldrig någonsin att se dig falla.
