Hej gänget.

Hade tänkt att rycka upp mig nu. När jag precis hade börjat dejta Obi och alla vänner fortfarande betedde sig normalt så fick jag mail om att folk blev glada av att läsa min blogg.

Häromdagen fick jag ett mail som sa att man nu blir deprimerad av att läsa min blogg. Det är inte okej. Jag är en glad person. Jag brukade inte vara det, men de senaste åren har jag insett hur mycket lyckligare jag är när jag tar an en positiv attityd till vad jag än går igenom.

Och jag önskar ni kunde se de tusen gånger jag DÖTT av skratt med O, O:s alla kusiner/vänner, Joanna, Daniel, Heather etcetera. De senaste två veckorna (mycket för att vi visste att han skulle åka) har jag spenderat med O så fort jag lämnat lägenheten. Hade jag fortfarande haft min stabila vänskapskrets så hade det inte sett ut så, det har funnits fredagar då jag kunnat träffa O, men istället stannat hemma, bara för att jag är så ledsen över att återigen blivit exkluderad från något event. Alltså, det är så enkelt. Man fryser inte ut folk. Det är verkligen SÅ enkelt. Fast nej. Haha. Tydligen inte.

Men jag ska inte glida in på det spåret igen. De senaste två veckorna har jag i alla fall varit med O ute och Jo hemma, och jag vill att ni ska veta att den här deprimerade tonen som genomsyrar bloggen just nu, det är inte 100 % av hur jag känner. Var jag lyckligare i början av september? Absolut. Då kunde jag inte komma högre. Att förlora vänner är ett jävla bakslag, så är det bara, men jag är inte helt sänkt. Jag har stått hjälplös när släktmedlemmar hamnat i fängelse, jag har växt upp med alkoholism, jag har tvingats att bli föräldern i hushållet vid 14 års ålder, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har med skakiga ben gått på en 19-årig tjejs begravning, jag har tvingats se min syster och två av mina bästa vänner tyna bort i sina respektive ätstörningar, jag har haft finansiella problem som du aldrig skulle kunna föreställa dig, jag har tvingats inse att jag aldrig kände mannen jag tänkte gifta mig med, jag har blivit slagen, sparkad och bortslängd i mina dagar.

Utöver det har jag även förlorat vänner förut. Farid kallade mig härdad, och hur jävla osexigt det än låter så är det exakt vad jag är. Jag är härdad. Riktiga vänner försvinner inte, om det är något jag lärt mig är det det. Jag skulle kunna nämna er alla, men ni vet vilka ni är. Ni är osjälviska. Efter många och långa diskussioner om det här verkar det vara brytpunkten. Hur mycket bryr du dig egentligen om en annan person? Eller, finns det sympati? Än viktigare, empati? Där har du kärnan.

Det är sorgligt, kanske, men jag är härdad och för mig finns det alltid ett starkt ljus i slutet av tunneln. Det som känns helt sjukt fortfarande är att jag träffat någon jag verkligen, verkligen tycker om. En man som har gjort mig till en bättre lyssnare, en varmare människa. Och han fick aldrig lära känna mina närmsta vänner. Undantaget Joanna, då. Det känns.. konstigt. Helt enkelt. Men Emil, Jessica, Sara, Jenna och möjligtvis även pappa, kommer alla träffa honom i vår, och det är ljuset i slutet på tunneln just nu. Den här karln höjer mitt humör vart vi än och vad vi än gör.

Och han säger att vi borde åka till Thailand, han betalar, "du kan ta nästa resa". Han är knäpp och alldeles för bra för att vara sann. Haha, förresten, i lördags var vi ute och dansade och en sjukt full tjej la tydligen ner sin iPhone i min väska. Sen ringde hon nästa dag, det tog ett bra tag innan jag fattade att det låg en mobiltelefon där i. Hon var extremt otrevlig, aggressiv, trots att jag försökte förklara för henne att jag inte snott någonting, hon hade helt enkelt bara placerat sin egendom i någon annans egendom. Hon slängde på luren. En iPhone 3GS är det, den kommer O nu sälja på sin nöjes/affärsresa och hej extra 300 dollar, ni är välkomna in på mitt konto.

Kanske var det min julklapp från Gud.

Förresten, en sak jag kanske också måste göra klar är att det inte är hela gruppen med vänner som svikit mig. Det är bara vissa personer. Återigen, tunnel, ljus, allt löser sig till slut.

Puss.