Det är intressant hur man ändrar fokus i livet. Min sommar i år var väldigt annorlunda, vacker på sitt egna sätt. Som jag sagt flera gånger kände jag mig stark och varm inombords, av att jobba med någonting relaterat till min utbildning, att få en chans som så många gånger förr, att någon som jag respekterar tror på mig tillräckligt för att se till att jag blir anställd. Det är en underbar känsla. Det var skönt att ta ett steg in i arbetslivet, det var bra för mig. Jag fick absolut mersmak, och jag blev påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om kontorsmiljön.

När jag lämnade San Francisco för Stockholm i maj var jag ledsen. Jag skickade ett mail till Farid, skrev hur hårt det tog att avsluta vårt förhållande på Facebook (den 1:a oktober nu för drygt en månad sen hade varit vår 3-årsdag om vi inte gjort slut), det blev så definitivt.

När jag var hemma i Stockholm så sörjde jag honom, och oss. Jag satt i Jennas lägenhet, tidig, tidig morgon, bloggade, stilla gråt och lätt på tangenterna. Jag satt hemma i min säng i huset min pappa försöker sälja nu, grät, bloggade. Och precis som de säger blev det lite lättare för varje gång. Trycket började släppa. Jag sov så bra på nätterna. När jag kom tillbaks till SF började vi prata igen, dejta lite lätt, smsade, vi försökte se om det fanns något kvar. Vi kysstes på mörka nattklubbar och kanske började vissa av våra vänner känna lite hopp.

Och så en sen natt skickar jag ett sms och sättet han svarar säger mig att allt är över. På riktigt nu. Två dagar tidigare satt jag med Jared och Carrie och släppte ut allt jag velat säga så länge. När jag försökte säga samma saker till honom.. låt oss bara säga att det inte riktigt gick som jag tänkt mig. Livet har sina tusentals små krumsprång, och så faller det sig så att Gabriella fyller år och vi alla äter middag och en man på en nattklubb stryker med sitt finger längs min ryggrad.

Och jag får justera mina planer igen. Men den största skillnaden för mig är att JAG är prio nu. Vilken känsla.

Jag är bra på att vara lycklig. Jag är trygg i mig själv. Jag jobbar på mina svagheter, och förbättrar mina talanger. Den största skillnaden för mig 2011 har varit att kärlek inte är prioritet 1 längre. Jag visste det här redan i maj, och precis som jag sa då så känner jag exakt likadant nu. Dejta, inga problem. Men det här är mitt år. Han jag träffade i somras vägrade fatta det här hur mycket jag än försökte trycka in det i skallen på honom. O förstår det utan ord. Vi har dejtat i över två månader, vi är inte exklusiva, och jag har aldrig känt mig så fri i en relation någonsin. Det är bara ren glädje mellan oss. Han har saker att göra, platser att vara, mål att uppnå, och jag likaså.

Är det inte ironiskt? Varken han eller jag prioriterar kärlek, ingen av oss vill ha ett förhållande, vi har känslor för varandra, men vi behöver inga titlar, ingen relationsuppdatering på FB (vi är inte ens vänner på Facebook), vad detta är behövs det inga kontrakt för. Det bara.. fungerar. Och det här handlar inte om att varken han eller jag förändrat oss för att detta ska funka, det handlar om att två människor råkar vilja exakt samma saker och träffas vid rätt tidpunkt. Precis som det ska vara. Jag har bara introducerat honom för ett fåtal av mina vänner, han likaså. Det är så skönt att vi är på samma våglängd. Och det gör att jag kan fokusera på skola och frilans, vilket är exakt vad jag ska göra just nu.

Livet, alltså.

Puss.