Jag har fortfarande inte hämtat mig, så tror inte det är någon bra idé att blogga om det här nu.

Men jag kan säga det här - jag är evinnerligt trött på att gråta vid det här laget. Jag är trött på att stackars O inte kan gå igenom sin dag utan att vara orolig för mig. Jag är trött på att inte kunna gå till skolan, och när jag går till skolan är det sex timmar av att försöka hålla tillbaks tårar.

Igår klarade jag mig i fyra och en halv. Sen satte sig en av mina favoritlärare, som för tre veckor sen sa att jag är den konceptuellt bästa eleven han sett i hela skolan, bredvid mig och sa mitt namn tvekande, viskande:

- Cim?
- Yes.
- Are you okay?

Han bryr sig. Och det värmer. Men det finns två saker du inte kan göra mot mig om jag är ledsen - se mig i ögonen. Och fråga hur jag mår. Fick resa mig upp och gå iväg, naturligtvis sprang jag rätt in i den andra läraren. De frågade mig inte ens om läxorna (jag har ändå inte gjort dom).

Så jag vill säga det här också - ni som med tystnad visar att ni har bättre saker för er. Vet att det känns. Och jag har inga problem med att bli isdrottning själv. Jag ville bara verkligen, verkligen undvika det den här gången.

Och även - detta är den perfekta perioden i mitt liv när jag ska leva som jag lär. Och jag är inget offer. Jag tänker inte försaka skolan för att jag känner mig lurad, bedragen, bortkastad, lämnad. Jag vet att detta kommer sluta som det alltid slutar - de kommer ångra sig. Och jag kommer börja få telefonsamtal om en månad, kanske två, kanske tre. "Du, det där som hände, det var ett missförstånd, jag menade inte.."

Och precis som alla andra personer som försökt detta, Emma, Nemo, Mindy, m.fl, kommer ni få ett nej och sen tystnad till svar. Jag har börjat om många gånger i mitt liv. Ni tror att jag är stark, ni vet inte vidderna av min styrka.

Jag är okej.

Puss.