En sak jag varit väldigt noga med i mitt liv är att ta ansvar för just det - mitt liv. Jag gör misstag, precis som alla andra, jag har sårat människor, precis som alla andra, vid vissa punkter av mina tonår har jag varit rent elak utan direkt anledning.

Men en sak jag aldrig varit är ett offer. Aldrig någonsin. För omständigheter, för miljö, för människorna jag omger mig med, för min uppväxt, för de onda sakerna som hänt mig, jag har aldrig varit ett offer för något eller någon. Jag är ganska tyst om allt som hänt mig under tiden jag växte upp, allt som hänt vår familj. Delvis för att jag bara pratar om sånt med extremt få människor, delvis för att jag inte vill "hänga ut" de personerna det handlar om.

Jag hade en tuff uppväxt. Och?

Jag blev dumpad. Och?

Jag fick sparken. Och?

Det är så jag ser på det. Många misstar detta för arrogans - inget kunde vara mer inkorrekt. Det här är en livsstil och en överlevnadsmodell. Det är svårt att styra sitt liv när du är barn/tonåring. Du kan absolut se till att omge dig med så bra människor som möjligt, se dig i spegeln och tänka positiva tankar, medvetet anstränga dig för att inte skjuta upp allt till sista sekund, och så vidare. Men allt det där är svårt när man är liten. Saken är den att vi växer upp. I mina ögon, och det finns inget spikat datum för detta, men i mina ögon så kommer det en punkt i allas liv när du MÅSTE ta det medvetna beslutet att vara ensamt ansvarig för vad du gör av tiden du har här.

Ingen är ett offer. Ett offer är en stämpel vi sätter på oss själva, det är en kofta vi drar på när det blåser för kallt, du VÄLJER att vara ett offer. Det är ett mentalt tillstånd. Det finns ingen som har större makt i ditt liv än du. Dina tankar styr vart du är nu och vart du kommer vara om ett, två, fem, åtta, tio år. Och gissa vem du skadar genom att välja att vara ett offer? Just det. Enbart dig själv. Det här är en lång diskussion, ett ännu längre blogginlägg, och jag vet att jag behöver er i samma rum, öga mot öga, för att förklara det här. Men jag hoppas ni kan få ett hum om vad jag pratar om.

Du bestämmer vem du är i andras ögon. Du bestämmer vem du är i dina egna. Att älta leder aldrig till någontin positivt. Vi tar det igen - att älta leder ALDRIG till någonting positivt. Förstår ni? Aldrig någonsin. Det är psykiskt omöjligt att växa om du fortfarande grinar över vad som hände med den där kompisen för ett år sen. Relationer och förhållanden faller isär, och det suger, men du reser dig upp och går vidare. Den klyschigaste frasen någonsin är också den som håller mest sanning - livet är för kort. Vill en människa gå, så vill hon gå. Får du sparken, så får du sparken. Skiljer sig dina föräldrar, då fanns det en miljon problem utöver de du redan visste om.

Saker kommer alltid hända som vi inte kan styra över. Vad du KAN styra över är hur du väljer att hantera, om du lägger dig ner och låter folk köra över dig eller om du reser dig upp och bestämmer dig för att vara lycklig. Antingen är du ett offer. Eller så är du inte ett offer. Så enkelt är det. Det är ett mentalt tillstånd och du kan slänga av dig den koftan innan du läser klart det här inlägget.

Gör det.

Puss.

(Rubriken är inte mitt citat - det är Eleanor Roosevelts. Ett av mina absoluta favoritcitat genom tiderna.)