Alltså JESUS så kassa ni blivit på att kommentera. Ju fler läsare jag får, desto färre kommentarer får jag. Är inte det konstigt?

Det är en sak jag varken nämnt eller pratat om. Vill ägna lite tid åt att göra det nu. Jag flyttade in med en tjej jag knappt kände för nästan exakt två månader sen. Joanna och jag hade väl varit bekanta i typ ett år, kommit närmare varandra under våren eftersom hon började dejta Andrew, men vi hängde aldrig själva eller så. Vi sitter mittemot varandra på restaurang Kungsholmen i somras, det är Antons födelsedag och amerikanerna är på besök i Stockholm (bästa. veckan. någonsin). Jag frågar om vi kanske ska se över möjligheterna att bli rumskompisar till hösten, hon har massor hon måste styra med om det ska kunna gå igenom, men vi halvbestämmer oss.

Sent i augusti kommer jag hem och hon öppnar dörren.

Det här börjar ju låta som en kärleksförklaring, och det är exakt vad det är. Joanna har överträffat alla förväntningar när det kommer till både henne som rumskompis och henne som människa generellt. Hon får mig att dö av skratt sju dagar i veckan. Hon är intelligent, vacker, rolig, rapp i käften och jag blir på så genuint bra humör av att vara omkring henne. Jag är helt övertygad om att det är den bästa rumskompisen någon någonsin kan be om.

Och jag är så jävla tacksam för det. I fredags drack vi en flaska champagne innan vi åkte och hoppade trampolin med hela gänget (firande av Farids födelsedag). Till det åt vi pasta med smör, haha. Sen stack vi och köpte en $3 vodka och hällde ner den i en vattenflaska tillsammans med club soda, vi var kalasfulla under hela trampolinkvällen. Lördagen var vi hemma hos Gabriella och drack samma vodka, blev alldeles för fulla igen, åkte hem, satte på Cinderella och somnade bredvid varandra i soffan.

Oavsett om vi gör läxor, dricker vin, går runt i stan, leker med Lucas, är ute och dansar, vad vi än gör - den här tjejen är fantastisk. Jag ville bara säga det.

Puss.