UNITE?
Men på tal om samma sak så skrev Calle nyss en väldigt bra, och garanterat väldigt sann, krönika:
"Jag är så glad att vara man. Inte för att vi tjänar mer eller har det lättare på alla möjliga vis. Som att vi slipper gynekolog-besök och vi slipper föda barn och vi slipper flytningar och mens pms (det slipper vi i och för sig inte HELT) och vi slipper fundera över att skära upp tuttarna och stoppa in silikon. Men. Den största anledningen till att jag är glad att vara man är att jag slipper skitsnacket. För det ni håller på med är fan sjukt. Man tycker att ni har mycket att tjäna på att vara lojala mot varandra och stötta varandra och hålla varandra om ryggen. Det skulle kanske hjälpa till i kampen för jämställdhet, tänker jag. Jag menar – det är svårt att föra ett krig mot någon om man redan har ett inbördeskrig.
Jag har just blivit pappa till ljuvliga Penny. Får glada tillrop och ryggdunkningar vart jag än vänder mig. Jag bloggar en del om mitt faderskap. Och alla är så snälla. Annat är det med min fru Anitha. Hon bloggar också. Men får bara skit och elakheter av andra mammor. Riktigt utstuderade elakheter som är specialdesignade att såra så mycket som det bara är möjligt. De menar att Anitha inte kan ta hand om ett barn eftersom hon själv är adopterad – att det gör att hon inte kan känna den kärlek till barnet som krävs. Att hon låter Penny frysa ihjäl när hon har så lite kläder på sig. Att Anitha inte är mogen att vara mamma om hon är sugen på ett glas vin. Så otroligt elaka saker att säga. Fattar de inte att det sitter en människa och LÄSER de där raderna som är riktade mot henne? Nu är Anitha tuff så hon kan sortera. Men det vet ju inte de. Könsrollerna är så oerhört tydliga här. Jag har inte fått en enda elak kommentar, och då vet jag att många mammor läser min blogg.
Ni. Ja, jag tänker säga ”ni” för jag vet att ni är vanligare än man tror. Ni unnar inte varandra. Ni reagerar på andras lycka genom att försöka rasera, såra och riva ned. Ni pratar skit om varandra och missar inte en chans att hugga andra tjejer i ryggen. Nu när jag försöker tänka tillbaka på min uppväxt ser jag att det var likadant edan i mellanstadiet. Bästa tjejkompisar ”gjorde slut” med varandra och blev varandras dödsfiender. Ni mobbade varandra bra mycket hårdare och fulare än vi killar gjorde. Vi gav varandra näsblod. Ni gav varandra själsliga ärr som kommer sitta kvar hela livet. Vi bröt benet och ni fick varandra att skära er med kniv i armarna och börja kräkas efter maten. Och jag kan inte begripa varför. Varför i helvete gör ni så mot varandra? Vi män gör inte så. Vad är skillnaden?
Jag menar inte att vi män är bättre. Vi är ansvariga för en massa skit. Kanske nästan all skit som finns. Men vi psykar inte varandra. Vi håller någonstans ihop. Vi dunkar varandra i ryggen och behöver inte säga så mycket för att känna släktskap.
Kanske är det åt det hållet ni måste gå. Sluta vara elaka mot varandra! Sluta slåss med varandra. Förena er! Det är den enda vägen fram. För den kvinnliga gemenskapen finns inte som det ser ut nu. Ni måste sluta fred med varandra. En sak till: Bästisar gör inte “slut”."
Nu vill jag höra era teorier? Stämmer det som Calle skriver? Och om ni tror det stämmer, varför tror ni det är så? Kvinnorna som läser Calles blogg läser med allra största sannolikhet även Anithas. Dessa kvinnor ger Calle ros och Anitha ris. Jag är inte sarkastisk eller dryg eller något i den stilen nu, jag vill uppriktigt bara veta - varför är det så?
Det är så fruktansvärt och sant det som calle skriver. Jag kan inte svara på varför tjejer är sådana, men jag har själv erfarenheter från tjejkompisar i Sverige som på något sätt försöker ställa sig in os killarna, det är coolare och bättre att ha många killkompisar "Jag vet inte varför, men jag funkar helt enkelt bättre med killar!" Ja, kanske för att du backstabbar alla dina tjejkompisar.
Jag tror att det är en del av det. Något slags revirgrej. Vilket jag har svårt att förså, jag älskar mina nära killkompisar, I do, men fan, mina tjejer, de är oslagbara! Jag skulle inte klara mig utan dem. Men det betyder inte att tjejerna är bättre än killarna. Eller tvärtom. Därför bor jag inte i Sverige idag. Känns lite draskiskt, men jag är sådan. Varför omringa sig med en attityd och syn på saker man inte kan med när man kan få så mycket bättre någon annanstans?
Det här kan diskuteras i oändlighet för något vetenskapligt svar finns nog inte, bara teorier? Men hursomhelst grundar det sig i att tjejer ser andra tjejer som rivaler? Avundsjuka och att missgynna andra framgång. Jävligt tråkigt.
Själv VÄLJER jag att ha bra saker i mitt liv. Det negativa skalar jag bort så gott det går och lägger inget intresse i att snacka ner eller förstöra för andra. Ignorerar det jag inte gillar. Och peppar vänner, förebilder och människor jag imponeras av. Därför har jag så svårt att förstå det du och Calle skriver om. Det är tur att inte alla tjejer funkar såhär.
Men vad säger du Cim? Är det här beteendet typiskt svenskt? Det måste väl finnas i princip överallt bara att svenska tjejer utmärker sig extraordinärt. Avundsjuka kan vara så vidrigt. Är vi så giriga? Jag blir fan mörkrädd. Men sedan sägs det också att de enda som försöker förstöra för lyckliga människor är de som är olyckliga? Så jag tänker på det när jag hör sånt här. Att anledningen till att människor sårar andra avsiktligt är att de är väldigt missnöjda med sig själva.
