Någon frågade mig om varför jag är förbannad på ASOS. Här har ni anledningen:

Minns ni den guldiga klänningen jag beställde, den jag letat efter i fyra år, den som sålde slut på en kvart? Jag skickade tillbaks den, på grund av det här. Det är få saker jag känner så starkt för som detta - ett gigantiskt företag, Storbrittaniens absolut största online fashion and beauty retailer, 5 miljoner besökare/månad, primär target market unga kvinnor, som använder sjuka modeller för att visa upp sina kläder.

De har ett ansvar, oavsett om de är bekväma med det eller inte. Ju större du är, desto större ansvar har du, i min bok. Ju mer du riktar dig mot kvinnor, desto försiktigare ska du vara med det budskap du sänder ut. Jag har skrivit till ASOS två gånger på Facebook, de har svarat en gång hittills och sagt i princip "thanks for your concern, but we assure you she's healthy".

Jag har en syster som kunde ha dött av sin ätstörning. Jag har en syster som vägde 38 kilo när det var som värst. Jag har en syster jag inte kunde se i ögonen, för min syster var borta. All stjärnglans i hennes ögon, de rosiga kinderna, min syster var borta. Den här äckliga, vidriga sjukdomen tog henne för en stund. Jag har två bästa vänner, vänner jag känt och älskat i över tio år, som även de fastnade i vad vi kallar anorexia.

ASOS kan dra åt helvete. Så enkelt är det bara. Jag vägrar stödja ett företag som inte äger ansvar för de miljoner, MILJONER, unga tjejer som besöker deras hemsida flera gånger i månaden. Det är oacceptabelt.

Så jag fick den här fina kommentaren på ett äldre inlägg:

"din blogg(ska påpekas att jag verkligen kom in på den av en slump, ångrar mi gnu bittert att jag började läsa) är det mest tragiska jag någonsin snubblat över! Du klär dig som en fjortis, skriver som en jävla kratta, verkar umgås och dejta helt makabert patetiska människor och well...bloggar om ett allmänt ointressant liv. tack och hej vi hörs aldrig igen."

Och här är IP-adressen och vart personen skrev det ifrån:

Klockan halv åtta på kvällen från Berghs. Så antingen är det en gammal tjejkompis till mig (jag vet, tjejer i allmänhet är fantastiska, haha), någon av hennes likvärdigt livsledsna tjejkompisar eller någon ny stackare som någon annan stackare lurat i att jag är en dålig människa. Oavsett - Eftersom du går på Berghs så skulle jag tipsa om att ägna din tid åt att plugga istället för att lämna såhär elegant formulerade kommentarer på min blogg. Jag frilansar redan i den här branschen och det kommer inte gratis, kompis. Jobba på istället för att slösa tid på att ge ut dålig energi, jag garanterar dig, det kommer tillbaka.

Och det måste finnas andra läsare som fått negativa kommentarer i sina bloggar. Vet med hundraprocentig säkerhet att en människa som spenderar tid på att försöka få andra människor att må dåligt alltid, undantagslöst, mår dåligt själv. Det finns ingen väg runt det. Är man lycklig och nöjd med sitt liv, som jag exempelvis, så känner man helt enkelt inte behovet av att hålla på så. Glöm inte bort det, och för allt i världen, ta aldrig åt er.

Puss.

Det här är min lediga dag, jag behöver det. Ikväll ska jag kanske dricka ett glas vin och ta det lugnt, imorrn är det Halloween hos Gabriella, söndag ska jag hem till Obi. Haha, han ska spela basket på eftermiddagen, och så säger han "jag kan ge dig nycklarna så att du kan åka dit och laga mat innan?". Så att den står färdig på bordet när han kommer hem. Stackars karl, så han drömmer. Jag bara skrattade åt honom.

Något förändrades i onsdags. Han mötte mig utanför skolan vid 22. Jag vet att jag inte visat någon bild på den här mannen, jag tror bara Jenna, Elin och Jonna sett (haha, såklart), men tro mig - han är så fin. Så sjukt fin. Han möter mig, säger att han vill ta mig till ett ställe som har goda crepes - "du pratade om att du saknar svenska, tunna pannkakor, det här är det närmaste jag kan erbjuda" - han lägger sin hand på mitt lår i bilen och vill att jag ska berätta om min dag - "jag ser på dig att du behöver ventilera, kom igen" - vid rödljus ber han om en kyss och gör en olaglig vänstersväng - "haha, helvete, det där var ditt fel" - han har sagt så många gånger att han hatar PDA (public display of affection), och han söker min hand vart vi än är - "det är någonting med dig, jag vet inte vad".

Vi köpte en crepe till Joanna också, åkte hem, hon satt mysig och hög som ett hus i soffan, vi spenderade lite tid med att skratta åt/med henne innan hon gick och la sig. Hela poängen med kvällen var att vi skulle titta på film, jag sätter igång den och vi pratar hela tiden. Vi stänger av filmen en kvart in. Det är ingen idé. Vi pratar. I två timmar. Han ligger med huvudet i mitt knä och ber om en kyss då och då.

Och så kom det. Någonting förändrades. Han var öppnare. Varmare. Vad jag visste fanns där kom ut. Hans ton, hans ordval, vad han sa. Han vet inte. Men i onsdags fick jag känslor för honom. Det var inte planerat, men det hände. Igår ville jag träffa honom igen och han kom över. Vi drack margaritas på ett av mina favoritställen, La Cantina på Sutter. Det är folk vid borden omkring, han kysser mig, länge. Säger att jag är den första tjejen han dejtat där han inte känner sig "handcuffed" - "you have no idea how rare that is". Jag säger att jag känner likadant, det är så otroligt skönt att vara med någon som inte kväver en, någon som uppskattar sin ensamtid lika mycket som jag uppskattar min. Musiken är fantastisk, och vi bara pratar. I fyra timmar. Om allt och inget. När vi ska gå vinkar bartendern in oss och säger "I don't know who's luckier, but just keep going, okay?". Vi skrattar.

Och vilken fantastisk plats att vara. "I don't know who's luckier". Där kan jag stanna ett tag, det är ett som är säkert.

Vissa av mina vänner ger inte den här mannen en chans. Efter ett-två möten har de bestämt sig, dömt ut honom. Det är otroligt synd och visar bara vad man kan missa om man låter fördomar och stolthet styra sitt liv. Jag är en smart tjej. Jag vet vad jag letar efter, jag vet om någon är värd min tid. Mina ex är alla fantastiska, Farid, Magnus, Jonas, Faraz. Jag har alltid valt bra killar. Och det här är inget undantag. Det här är en av de mest intelligenta, intuitiva, roligaste och drivna männen jag träffat. Han tar beslut med sina framtida barn i åtanke och har som mål att vara värd en miljon innan 30. En miljon dollar, alltså.

Och han vet det inte än. Men i onsdags förändrades något. Han åker till Portland på konferens igen på måndag, när han kommer hem ska vi åka någonstans. Han bestämmer vart. Vi får se vad som sägs och vad som händer. Ni kommer förmodligen inte tro mig nu, men jag vill fortfarande inte ha en pojkvän. Så det här borde vara en komplicerad situation, men jag är inte ens orolig. Han och jag är så lika och vi träffade varandra vid rätt tidpunkt. Hela den här situationen är så.. skön. Fri.

Puss.

Så. Igår, alltså. O och jag har pratat lite fram och tillbaka, smsat som vanligt. Vi har pratat på telefon också, ringt varandra sent på nätterna. Jag tror att essensen av det jag försökt få fram till honom kan sammanfattas i en sak - jag skiter i 98 % av människorna jag träffar. Jag bryr mig liksom inte. Så när jag stöter på människor jag bryr mig om, människor det klickar med, då känner jag alltid att det finns ett syfte med relationen. Jag och O kommer inte bli tillsammans. Men jag är så glad att jag träffade honom, och jag vill se vad läxan kommer vara här.

Vi har otroligt kul ihop. Han gör vissa grejer som får mina murar att krascha. Jag går upp på morgonen, får ett par sms, blir upprörd. Går in till honom, sätter mig ner, börjar babbla. Han är helt nyvaken, stackarn, haha. Han drar ner mig bredvid sig, "Vi börjar inte mornar sådär. Nu startar vi om. Godmorgon. Sov du gott?" Jag skrattar, säger godmorgon, svarar, sen frågar han mig vad jag är upprörd över. Han har det där lugnande draget jag alltid uppskattar så mycket i män. Dramafri, någon som vet vad han ska göra för att få mig tyst. (Han kysser mig.)

Han är fin, det är han verkligen. Ett par saker har hänt som gör att jag backat emotionellt och öppnat ögonen inför andra alternativ, men utöver det har jag kul och kommer fortsätta dejta honom så länge han gör mig lycklig.

I fredags kom han över vid 1. Jag och gänget hade varit på ett grymt food truck-event nere vid Fort Mason, första stället jag kommer ta alla vänner som kommer hit. Sjukt god mat, öl i plastglas, live-musik. Och varmt var det också. Helt underbart. Efter en kort taxiresa hem stannade jag och Anton på Fly Bar, drack ett par bourbon stone sours och skrattade åt gamla minnen. Sen kom O över så fort jag kommit hem. Vi pratar hela tiden när vi är med varandra, när vi står, sitter, ligger ner, äter, går, dricker, konstant.

Hursomhelst, han sov över och så tog vi en promenad bort till Toast och åt en grym frukost. Sen skildes vi åt, han skulle spela football eller basket, minns inte ens, sen frågade han mig om jag hade lust med en dubbeldejt på kvällen. Så jag åkte över till hans hus, hängde med hans vänner en stund innan hans kusin med flickvän mötte upp oss. Vi körde upp till Twin Peaks där vi beundrade utsikten en stund. Sen parkerade vi nere vid stranden, tände en brasa, spelade fotboll med Lucas, drack vodka/cranberry, rostade marshmallows, lyssnade på musik. Det blir inte mer San Francisco än den dagen på något sätt. Det var så perfekt. Efter det sov jag över hemma hos honom för första gången, och imorse körde han hem mig.

(Rubriken är från ett sms jag skickade till O häromveckan.)

Idag har jag inte gjort ett skit. Och därför måste jag plugga nu. Och ni har fått blogginlägg för en vecka. Duktig Cim.

Puss.

"Not that it is a big honor or anything, but you are the first blonde I've ever messaged. Typically not my thing but your profile was interesting and you look very striking."

"Are you for real or are you a hairy dude?"

"Damn you just gonna come on my page and not say hi! please tell me thats not how they do it in Sweden?

"Hello, I want to say that sincerely ...You have a special look and gleam...... Your eyes caught my attention and there's a certain glow or warmth from you. It's amazing sometimes how you can get that impression just from a photo isn't it?"

"I am going to Ikea this afternoon...wanna go with me?"

"Books and Hip-hop. Don't take long getting back to me."

"So I was trying to think of something intelligent and witty to say but kinda drawing a blank at the moment lol, so just wanted to say that you seem pretty awesome and you're unbelievably gorgeous and would love to get to know you better."

"Anyways, I know I'm 23, so I just barely make the cut, but I wanted to reach out and say hi because you seemed like a fun, and smart girl (you have a brain, major points!). It would be great to chat, so feel free to message me whenever, and take your time, I'll just look out for your message this time next year."

"You're ridiculously beautiful. I just need to express that. Have a good day."

"I'm seriously not even sure you'll believe me, but you made me sign up for this site. Yeah you, vackra. I was just perfectly minding my own business while looking over the shoulder of one of my interns in our office, and there you were. So now here I am... on my first dating site... contacting possibly the only gal who could have possibly convinced me to sign up. I will so screenshot this account if you don't believe me."

"Seriously. Why are you on here? Your way too cute to be able to say that you cant meet cool guys in the real world."

"Adorable! Let's get some fresh baked bread together, or some Swedish pastry you've been craving for oh so long!?"


Alltså, en sak kan jag säga. Den här online-datinggrejen skulle ta mig tio timmar om dagen att hålla vid liv. Jag får typ 60 meddelanden om dagen, försöker sålla ut de som verkar intressanta. Ett par stycken är nästan för bra för att vara sanna, eller det verkar så åtminstone. Nåja, ville bara dela med mig av de första mailen jag fått från några av killarna på den här sajten. Otroligt många är ju cheesy, men vissa får mig att skratta rakt ut. Det är kul, detta, jag önskar jag gått med tidigare faktiskt.

Puss.

Eh. Haha. Gick med i en amerikansk dejtingsajt imorse. Mest för skojs skull.

När jag gick in igen efter en kvart hade jag 25 nya meddelanden. Nu har det gått några timmar och jag har 45 noteringar om nya meddelanden. Jesus kristus, säger jag bara. Jag och Jo har garvat åt användarnamn och profilbilder i typ en halvtimme nu.

Utav dessa 45 finns det i alla fall två som är RIKTIGT fina. Alltså rent utseendemässigt. Men har inte ens tid med det här nu. Nu åker jag på lektion.

Puss.

San Francisco uttrycker sin kärlek för Steve Jobs. Post-its och blommor täcker hela utsidan av Apple-butiken ett par kvarter från Jo's och min lägenhet. Det är vackert.

Det här är den sjukaste känslan jag varit med om.

Min pappa säljer vårt barndomshem. Det känns olustigt i kroppen, det gör lite ont, alla minnen rusar igenom huvudet på mig. Jag och min syster bodde tillsammans i det där huset i 17-18 år.

Jag minns de värsta gångerna vi bråkade. I pappas sovrum skrek vi på varandra som de lägst stående varelserna, vi hatade varandra med full kraft över typ en tröja eller ett par byxor, jag minns att jag drog henne i håret alldeles för hårt och fick en del i mina händer. När jag insåg att jag fysiskt skadade henne, blicken i hennes ögon när hon såg på mig. Jag minns hur ljuset flödade omkring henne när hon slog upp ytterdörren och sprang ut.

Jag gjorde slut med en av mina pojkvänner i mitt sovrum på övervåningen. Jag var 19 år gammal, minns ingenting av vad vi sa, han grät kontrollerat, reste sig upp och gick. Minns hans längd där i dörröppningen innan han försvann.

När tornen föll, exploderade vertikalt, det såg på jag TV i vardagsrummet. Kom hem från skolan, slog på, och det var bara eld och metall överallt. Jag minns det som igår, det var tio år sedan. Jag har aldrig suttit så nära TV:n förut, fem minuter in så föll det andra tornet. De bilderna är fastetsade.

Alla de tusen middagar vi ätit vid just det där köksbordet. Alla hårda ord. Hur jag ställde mig mellan min syster och ytterdörren, agerade mänsklig barrikad, när hon 38 kilo lätt skulle ut och springa en mil i januari 2010. Allt omkring mig brann och jag sa "jag binder fast dig, jag svär till Gud".

"Jag har EN syster! En enda. Efter dig finns det inget mer. Jag binder fast dig, jag svär till Gud".

Jag växte upp i det här huset. På alla sätt en människa kan växa upp. Jag är inte sentimental, och jag är inte speciellt fäst vid materiella ting, fysiska objekt, men min syster var sjuk i det här huset, mina föräldrars relation krossades i det här huset, och min barndoms alla klingande skratt har ebbat ut mellan fyra väggar av varje rum, i det här huset jag hatar och älskar simultant. Det är inte en livstid av minnen, det är fyra resor sammanflätade, och jag vet att saker kommer bli annorlunda nu.

En så konstig känsla.

Puss.

Igår hade jag en man i min soffa. Han kom över väldigt sent, väldigt sent, han var uppklädd och snygg som vanligt. Jag kramade honom länge nere vid porten, innan han kom upp. Jag minns inte ens den korta tiden i hissen, jag sa att jag var lite full, han sa "då är vi två".

Bakgrundshistorien är att han gjorde bort sig. I fredags. Han gjorde ingenting fel på pappret, men jag lever inte efter pappret, det tog hårdare än vad jag trodde det skulle göra. Och det sa jag till honom. "Saker kommer förändras nu". Han skickade mig sms efter sms den fredagen, han bad om ursäkt, jag stängde av telefonen och drack sangria. Jag satte på den igen och hade sju nya sms. Han ville komma över, jag sa nej.

Nästa dag, igen, "vad är dina planer för idag?". Jag var kall, hade attityd, han försökte igen. Han gav mig tre alternativ att ses, jag sa nej. Jag sa att jag skulle smsa honom senare. Men jag la bort telefonen och drack whiskey istället. Skrattade med dessa vackra vänner.

Halv ett den natten började vi prata igen. Efter ytterligare nej från min sida lyckades han till slut avväpna mig. Han skrev "stöt inte bort mig, jag vill ha dig i mitt liv och jag vill berätta varför ansikte mot ansikte". Jag sa att han hade 40 minuter på sig, att lämna klubben, köra hem sina vänner, vända om och parkera utanför min port.

Så igår hade jag en man i min soffa. Han sa att allt fungerade alldeles utmärkt innan jag kom. Han mådde bra. Han behövde ingen, och ingen behövde honom. "Sen träffar jag en svensk tjej på en nattklubb". Jag grät emellanåt, med huvudet bortvänt naturligtvis, "se på mig", men jag grät tyst, grät färdigt, lugnade ner mig. Jag sa "jag hade ingen aning att jag skulle bry mig till den här graden". Han sa "om du vill att vi ska vara exklusiva, om det står mellan det och att låta dig gå, då är vi exklusiva".

Jag svarade inte.

Han berättade om alla saker som är annorlunda i honom, med mig i hans liv. Han betalar vad vi än gör, han kör hem till mig fyra dagar i veckan (jag åker aldrig till honom), han berättar saker inga många vet, han sitter på en soffa mitt i natten och försöker övertala en kvinna att släppa in honom igen, "jag sa att jag aldrig kommer försöka övertala dig, du kan stryka det, det här är jag, det här är mina försök att övertala dig".

Igår hade jag en man i min soffa och han sa "jag ska vara ärlig, bestämmer du dig för att det bara är ytlig nivå från och med nu, det kommer krossa mig".

Jag sa "Jag skiter i vilka tjejer du vanligtvis dejtar, du dejtar mig nu".
Han sa "Det där är sexigt".
Jag sa "Jag är inte här för att såra dig".
Han sa "Det säger de alla".

Klockan var halv sex när han pussade han mig på pannan, vi somnade tätt intill varandra (som vanligt). Han får mig att skratta hela nästa dag (idag), och just nu, när jag skriver detta, skickar han sms, han vill ringa mig, och jag frågar "varför?".

En mur är en mur är en mur, men han får mig att le, för helvete. Och nej, jag är inte kär. Haha.

Puss.

"Great thinking here Cim. You get the story, explain the relevance, and, what I love, point out the missed opportunity to mine the contest for more stories — the family that finds the car IS a great story, an opportunity for more branded entertainment, to continue the campaign. Grade: A."

/ Frank

Bästa starten på en fredag. Det här var mailet jag fick tillbaka från läraren efter en analys av en Dodge Journey-tävling. Jag dödar den här Account Planning-klassen just nu. Duktig Cim.

Kommenterare - linnet i inlägget nedan är från H&M, hundra år gammalt. Har klippt av ärmarna. Sen var det någon annan som frågade hur mycket jag har att göra av med i månaden. Jag har budgeterat för ungefär 3000-3500:-, men nu kommer jag ha mer eftersom jag får $840 för mitt hemsidegig. Jag kommer med allra största sannolikhet dessutom utveckla den sidan mer, sen fick jag ett tips från Carolina om ett betalt deltidsjobb jag ska försöka få också. Fortsätter jag få frilansgig så kommer jag ha en hel del mer pengar. Vilket vore grymt, såklart.

Just nu dricker jag förövrigt sangria och har workshop med Joanna, Anton och Gabriella. Mysigt.

Puss.

Jag har haft en bra vecka. Insåg jag precis. Hittills har den varit bra. Jag och Joanna lyckas alltid ha otroligt fina tisdagar. Det är helt ologiskt egentligen, det är början på min skolvecka, dagen innan två klasser, jag borde inte ha någon tid överhuvudtaget. Men vi lyckas alltid. Vi öppnar en flaska vin, vi avbryter varandra med tjatter konstant, vi gör läxor och scannar och skriver ut och mailar och sen avslutar vi med antingen Dancing With The Stars eller Real Housewives. Haha.

Den här tisdagen lagade jag svenskt till Jo och O. Och så kom Carolina upp vid halv nio och stannade till midnatt. Så jäkla mysigt var det. Pratade och skrattade oavbrutet. Drack alldeles för mycket också. Sen igår träffade jag O igen, han mötte upp mig efter min sista klass. Vi gick till ett ställe med FANTASTISK musik (bara old school hiphop) och drack whiskey och Long Islands. Sen köpte vi hem hamburgare och tittade på The Office tills han somnade i mitt knä, haha. Kom i säng vid 2 nån gång. Sen han åkte imorse har jag bara pluggat.

De svarta/vita skämten haglar förövrigt när vi är tillsammans. Det är skönt att han tar det med ett garv. Efter middagen i tisdags sa han något om djungeln, och jag KUNDE inte låta bli. Drog någon kommentar till Carolina på svenska, hon dog, och naturligtvis fattade han vad jag gjorde. Sen igår sätter jag mig i hans bil, han i förarsätet, och bägge sätena är absurt långt tillbakalutade. Jag bara:

- Eh.. I'm not black, sooo..

Och så pekade jag bara på sätet. Han dog. "Det finns inget bättre sätt du kunde sagt det där på". Efter han parkerat utanför vår port skrattade vi hela vägen in åt att hans bil nu har ett svart och ett vitt säte. "Fan, folk kommer ju bli hur förvirrade som helst - vem har han kidnappat?". Ah, han är rolig. Och tro mig, jag får höra min beskärda del av vita skämt också. Jag tycker det tyder på självdistans när man kan ta sånt utan att bli irriterad. Jag gillar självdistans. Den enda gången jag flippar på honom är när han kallar Nas "fake smart". Men den diskussionen tar vi en annan gång.

Hursomhelst. Helgen kommer bli bra också. Tjejerna kommer över på lördag, känns som jag inte sett Bells på fyra veckor, typ. Bra vecka. Nu ska jag bara överleva midterms så klarar vi den här rundan också.

Puss.

Har inte gjort en sån här på år och dar och är för trött för att blogga ordentligt. Snodd från Sandra.

BRUKAR DU KOMMA I TID:

När det gäller viktiga grejer, alltid. Är aldrig sen till skolan. Någonsin. Om det är middagar hemma hos vänner eller utekvällar är jag nästan alltid sen. Hemskt nog. Snittar nog på tio minuter, i värsta fall en halvtimme.

HAR DU BRA KONDITION:

Alltså.. finns det en mer relativ fråga? Jämfört med för typ sju år sedan, inte en chans. Jag skulle nog säga att jag har ruggigt kass kondition för en person med min fysik.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:

Igår. Carrie köpte en 5D häromveckan. Japp. Den kameran är GANSKA fet.

HUR KÄNNER DU DIG NU:

Lite trött, men jag mår bra.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:

Omöjligt att svara på. Min garderob är, på riktigt, en fest i färg och prints.

KAN DU LAGA MAT:

Ja, det kan jag, om jag lägger manken till.

VAD PLUGGAR DU:

Reklam och web design på AAU i San Francisco.

BLIR DU BRA PÅ KORT:

Generellt, nej. Men tar jag typ 20 stycken, då kan jag få två-tre höjdare.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:

När jag såg senaste avsnittet av Parenthood typ i förrgår, haha. Mest underskattade serien någonsin.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:

Nej, inte direkt.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:

Mjo, första halvan var okej, efter midnatt blev det väldigt, väldigt bra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:

KAFFE.

ÄR DU NYTTIG:

Ja, det tycker jag. Äter mycket grönsaker, absolut ingen frukt i och för sig. Har aldrig gillat frukt. Men jag äter LÄTT tio avocado i veckan, en bunt morötter, en hel del bladspenat.. dricker aldrig läsk, äter nästan aldrig chips, köper nästan aldrig godis/glass. Är mycket mer för alkohol än för sötsaker. Haha.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:

Eh, jo, det har ju hänt. Servitris på restaurang Glashuset, kassörska på ICA, telefonförsäljare för Jobbsam och Aktiva Synskadade, account manager för American Express, skribent/biträdande chefredaktör för Sourze.se i en drös år, skribent/försäljare för Stureplan.se, copywriter-praktikant på Oriflame. Jag är stolt över större delen av mina jobb, faktiskt. Jag är en jävel på att jobba.

ÄR DU BLYG:

Nej, det är jag verkligen inte. Jag kan bli blyg, eller snarare nervös, om jag blir negativt överraskad i en situation. I övrigt är jag väldigt extrovert och öppen.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:

Typ 10:30.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?

Mario Cart! Hemma hos Carrie. Älskar det spelet.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?

Grand Theft Auto Los Angeles, haha. Ja, jag är seriös.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?

Bra jävla fråga. Typ ingenting skulle jag vilja säga. Jag blir, enligt egen räkning, rejält påverkad av ett glas vin. Känner extrem skillnad i både huvudet och kroppen. Full, enligt andras räkning, blir jag nog efter tre-fyra glas.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?

Japp. Hoppade av nattbussen och spydde en gång. Fyra hållplatser hemifrån. I snöstorm. Det var kul.

JAG SOVER:

Nu på senaste vaknar jag varje morgon vid 8. Ärligt talat skulle jag helst vakna vid 7, då kan jag få riktigt mycket gjort innan lunch. Det är alltid mina bästa dagar, ska nog börja ställa alarm. Jag tycker om att sova ensam och jag tycker om att sova med pojkar också. Sover alltid ytterst.

VAD SA DU SENAST?

"Am I in your way?" Joanna satte sig bredvid mig och började styra om med bordet, hon ritar.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?

Har aldrig varit på festival i mitt liv. Det är inte min grej. Eller ja, jag var på Stockholm Jazzfestival 2006, men det var bara för att se Kanye. Inget sånt där tälthäng och tjafs.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:

Carrie. Alltid. Även om jag är arg/ledsen på henne.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:

Fyra färdiga läxor. Fixa det, tack.

HAR DU SNYGGA SKOR:

Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:

Gud, minns inte.. skrattade, följt av "you're crazy", tror jag.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:

Jaha då.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:

Ja, faktiskt. En speciell någon smsade mig innan han lyfte, under tiden för mellanlandning och så fort han nådde mark i SF. Vi hade ju en dejt inplanerad idag, men den blev tidigarelagd med typ.. tio timmar. Fint att vara nära honom igen.

HAR DU KÖRKORT:

Neeeeeeeeej. Har redan fått skit för det. Ska fixa nästa sommar. Skulle tycka det var pinsamt att söka jobb utan att ha ett körkort.

ÄR DU ENSAM NU:

Nej, Joanna sitter här bredvid och gör läxor, så duktig är hon.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?

På onsdag har jag en sen dejt inplanerad med O, förhoppningsvis hinner vi träffas innan dess också. Sen ser jag fram emot att gymma, förhoppningsvis hinna ikapp med läxor, förhoppningsvis få betalt från produktionsbolaget. Det kommer bli en lugn vecka.

Puss.

Och han säger att han vill att jag ska skriva om tiden vi spenderar tillsammans. Han säger "du har ett så målande sätt att beskriva saker, du sätter ihop orden så vackert, det känns alltid som att jag återupplever vad du pratar om". Han säger att jag ska sätta mig på ett plan till Portland, han frågar om jag tar det tidiga eller det sena flyget.

Jag skrattar.

Han anmärker på hur uppmärksam jag är, att jag lägger märke till allt, kommer ihåg allt, han förstår inte hur jag kan läsa vissa av hans sidor så tidigt in. Han säger att han "have a few things in mind to teach you", men han säger inte vad de sakerna är. Han säger att min ärlighet är uppfriskande. Sluta aldrig med det, säger han, sluta aldrig vara oförutsägbar, säger jag.

Han säger "there's something about you that makes me feel at ease".

Jag älskar den komplimangen.

Han kommer hem lördag kväll, sent. På söndag ska vi dricka mimosas i Castro. I timmar. Sen ska vi hem till mig. Sen ska han spela basket vid 7-8 på kvällen. Hans namn börjar på O. Han är 1,98 lång. Han möter mig i kostym och är så snygg att jag känner mig nedklädd. Han kan mer om finans än vad jag kan om reklam. Han gick ut högskolan på tre år istället för fyra, med perfekta betyg, samtidigt som han spelade basket varje dag i veckan. Hans företag gör så bra ifrån sig att han skulle kunna säga upp sig från sitt heltidsjobb här och nu. Han är 24 år gammal. Han inspirerar mig.

Han frågar mig om jag förstår hur svårt det är att lämna lägenheten varje gång vi börjar kyssas när han ska gå. Han frågar om jag någonsin varit i Portland, jag säger nej, men jag har alltid velat åka dit. Han frågar mig när jag har en helg ledig, jag säger alltid, jag har ju bara klasser två dagar i veckan. Han gör en "mental notering".

Jag vill fortfarande inte ha en pojkvän, men jag kommer sluta harva om det. Ni får bara komma ihåg det helt enkelt. Känns löjligt att ta upp det om och om igen. Får jag känslor för O så kommer jag skriva det. Just nu är han helt enkelt en definitiv aspekt av mitt liv. Jag har inte bråttom någonstans och det har jag sagt till honom också.

Puss.

Nu ska jag ta upp en sak jag inte berört på länge.

Fy fan så glad jag är att jag inte bor i Stockholm.

Jared, Carrie och Joanna reagerade på det alla tre när de kom i somras, vi pratade om det nyligen när vi åt middag på Fly Bar. Alla i Stockholm ser EXAKT likadana ut. På sommaren, på våren, på vintern, på hösten, det spelar ingen roll. Jag var inne på Stureplan.se för att.. haha, det här är ganska kul och en perfekt beskrivning av hur min hjärna funkar:

1. Går in på Stureplan.se för att se vad de skrivit om Jobs bortgång.
2. Gravt förvånad över att de inte skrivit något. Letar.
3. Blir sidetracked av en BH-lös tjej med fantastiska bröst i en orange silkestopp.
4. Klickar in på det albumet.
5. Inser hur jävla glad jag är över att inte bo i Stockholm.

På riktigt. Titta här.

De där skorna är fula. Jätte, jättefula. Och den där killen har aldrig haft sex. Någonsin.

Snaaaaaaaaark.

Åh, titta, svart på svart på svart. Häftigt.

Jag är svår och blek och klär mig i svart och har (åter igen) fula skor.

Fula skor var nog kvällens tema. Svart grått vitt svart svart grått vitt svart.

NEJ MEN TITTA SKINNJACKOR. Fan, så otippat. Vilken tur att ingen annan hade på sig det.

Tro mig, jag skulle kunna lägga upp 40 bilder till. Det orkar jag inte. Alltså ALLA ser ju exakt likadana ut. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart topp. Möjligtvis lite transparens här och där, MÖJLIGTVIS lite textur. Stockholm är så otroligt förutsägbart. Så tråkigt. Så invant. Så livlöst. Så strukturerat intetsägande.

Jag saknar det inte alls. Verkligen inte alls. Det var länge sen jag gnällde om Stockholm! Det var en fin flashback. Invigningar på Stureplan med 400 skinnjackor och 800 fula skor. Jag dör hellre. Enda solskenet var fantastiska bröst-tjejen. Och till och med hon hade svarta byxor på sig.

Puss.

Jag tror han varit död ett tag. Skulle tippa på tre veckor-en månad. Att hans död annonseras samma dag som iPhone 4S släpps...

Kom igen.

Men hursomhelst - en twittrare sa det bäst. "You touched an ugly world of technology and made it beautiful.” Det är exakt vad han gjorde. Apple-butiken i San Francisco var totalt omsvärmad igår eftermiddag, röda rosor, kort och hundratals människor. Jobs död är vad Michael Jacksons död var för musiken. Vi har förlorat en total revolutionär.

Och jag skickar en tanke till hans fyra barn.

Puss.

Nu har jag jobbat på hemsidan i snart 12 timmar. Haha, det ser så roligt ut med min lilla lapp bredvid datorn. Carrie var väldigt bestämd - "track your hours!", så det är vad jag gör. Fullt logiskt, naturligtvis, eftersom jag får timbetalt. Men det är bara så komiskt att jag sitter här med benen på bordet, datorn i knät, Nas ur högtalarna och kodar samt designar en hemsida åt ett produktionsbolag i New York. Och så antecknar hur många timmar jag jobbar på baksidan av ett läxpapper från skolan.

Det känns så.. romantiskt. Förstår ni?

Jag njuter. Jag skriver om det för jag njuter. Det är det här som måste vara guldet. Det vackra innan man möjligtvis blir insugen i den stora, stygga reklamvärlden. Här är det bara jag, min dator, Nas, en flaska vatten och inkommande sms om att min ambition är sexig (från en man som just packade väskan för en jobbvecka i Portland - hans åsikt om mig är min åsikt om honom).

Jag var, och är, otroligt stolt över Farid, och nu är jag stolt över mig själv. Måste insupa detta en stund.

Puss.

Jag kommer inte skriva mer om det här, ger jag honom någon luft alls så kommer han aldrig lämna mig ifred. Men nu är det åtminstone skrivet publikt och dokumenterat på något sätt. Det kändes viktigt.

On a better note - ganska nära en "perfekt morgon":

$95 på Sephora och en islatte. Det är fint. Var väl typ bara nödvändighetsköp iofs, men likväl fint. O frågade för ett tag sen hur jag alltid lyckas få min pluggtid att låta som helger, jag förklarade att det är en livsmentalitet. Har jag en chans att uppgradera min dag, då gör jag det. Det kan betyda att jag konceptar i solen med en Corona och någon rolig vän. Det kan också betyda att jag köper en islatte och smink när jag vet att jag har tio timmar kodning framför mig. Det kan betyda att jag lyssnar på musik. Eller tar en extra lång dusch. Eller lägga en timme på gymmet. Ja, ni fattar.

Det har inte med pengar att göra, för mig har folk av någon anledning så lätt för att plåga sig själva. Åh, nu måste jag plugga/jobba, fan vad trist, nu ska jag tortera mig själv och sitta i nåt mörkt skrymsle och dricka kallt kaffe så jag mår ännu sämre. Jag har aldrig förstått det där. Miljön gör allt. Jag förstår att det naturligtvis är mer flexibelt för mig, eftersom jag kan jobba hemifrån och plugga vartsomhelst, men likväl. Om man tänker efter tror jag de flesta människorna kan hitta sätt att uppgradera sina dagar.

Puss.

 

Och jag vinner en diskussion över sms. Med en så intelligent, ifrågasättande, utbildad man händer det inte speciellt ofta, han frågar om jag förväntar mig att bli premierad för min vinst, jag säger att det beror på vad priset är. Ett par minuter senare svarar han:

- It's a slow kiss.

Han har ett lugn över sig som är så tilldragande. Och jag har aldrig blivit behandlad såhär bra i mitt liv. Helt seriöst. Respektfull, tålmodig, han är varm mot mig och det värmer mig. Och som alltid, med killarna jag ger min tid till, han har ett sätt med ord som är fantastiskt. Jag kommer väl skriva om honom mer, i omgångar. Det känns lite konstigt för mig att skriva om det här, men den här bloggen reflekterar mitt liv och just nu är han i mitt liv.

Hursomhelst. Han är fin.

I övrigt var jag och dansade igår med Carrie, Andrew och Anton. Avslutade kvällen med att köpa med hamburgare till O och gå igenom Aftonbladet tillsammans (han älskar språk och vill att jag ska gå igenom varje ord fonetiskt). Idag blir det läxor, god mat och kanske lite sol.

Puss.

Fin kväll. Även fast det börjar bli lite gammalt med att killar blir helt chockade över sättet jag tänker. Idag fick jag höra att jag måste ha anlitat en privatdetektiv. Tagit reda på vad han vill höra. Han sa att jag sa alla de rätta sakerna - "Hur vet du vad jag vill att du ska säga? Jag förstår inte". Han blev, på riktigt, så chockad över någonting jag sa att han lutade sig tillbaka och var tyst i fem minuter. Sen framåt igen. Tittade på mig. Länge. Jag skrattade och frågade vad han höll på med:

- Have you ever been close to something you don't understand?
- Yes.
- And you're just looking at it in disbelief, trying to understand where this came from and how it works?
- Yes.
- Well, okay then.

Och så tittade han på mig igen. Nästan exakt samma sak fick jag höra för inte så länge sedan av någon jag stod nära. Då satt jag i en lägenhet nånstans. Nu sitter jag på en bar med en ny bekantskap, det är andra gången jag träffar honom och han tar upp samma grej:

- You don't understand. That I'm having this conversation.. with a female.. it's completely baffling to me.

Konversationen handlade om hur folk är i förhållanden. Hur folk hanterar förhållanden. Hur folk kräver saker, hur folk blir needy och klängiga så fort för mycket utrymme ges. Hur folk, i alla lägen, i hela världen, bryr sig ÅT HELVETE för mycket om vad andra människor tycker. Och han pratade om förhållanden och tjejer som klagat på att han vägrat sätta stämpel efter ett par månader, att folk frågar, att ingen verkligen VET att de är tillsammans. Och jag sa:

- But it's not about everyone else. No one else matters.

Och han tittade på mig med uppriktig förvåning. Lutade sig tillbaka. Var tyst. Ursäktade sig. Gick på toaletten. Och verkade på riktigt leta efter dolda kameror på vägen dit.

För mig är det en självklarhet, men den här mannen har svårt att tro på att vi bara råkar tycka likadant. Han säger att det aldrg hänt. Hursomhelst. Han är i alla fall fortfarande lika rolig. Han är charmig, snygg, intelligent och jag vet att han ville kyssa mig ikväll. Jag respekterar det faktum att han inte försökte. Och jag ser fram emot att träffa honom igen. Och om någon undrar, nej, jag är inte förälskad, nej, jag är definitivt inte kär. Det var en fin dejt bara.

Puss.

Jag läste en sak på en blogg häromdagen och kopierade det på en gång. Det är exakt vad jag gick igenom i maj. Och detta var så vackert beskrivet:

 

Det här.. är skrivet av en person som kan skriva. Och det här, exakt denna paragraf, det är vad jag försöker slå in i mitt eget huvud. Jag är inte en hemsk människa för att jag gjorde slut med någon jag älskade. Villkoren av vårt förhållande var inte längre acceptabla. Det är en legitim anledning att gå, och jag behöver aldrig förklara mig, för någon, men jag gör det ändå, för de frågar och jag älskar dom och jag har inga problem med att prata om det.

Jag var modig nog att krossa mitt eget hjärta. Ja, jag gjorde slut. Jag älskade honom, men kärlek är inte nog, kärlek vinner inte över allt, kärlek är det vackraste och det mest sårbara som finns. Åt middag med Farid idag, vi pratade om allt. Varför det tog slut. Hur trötta och förstörda vi var den allra sista tiden. Hur otroligt förkrossande det är att gå från att älska till att sluta prata. Om vad han gjorde för fel, om vad jag gjorde för fel. Hur olika vi är som personer.

Att kunna sitta ner med någon, och prata nyktert om varför ett förhållande tog slut, det är så.. fantastiskt. Våra vänner har berömt sättet vi hanterat det här uppbrottet på sen innan det tog slut officiellt, och Farid sa det idag med. Hur stolt han är över oss. Tårarna ligger och bränner bakom alla fyra ögonlock när han och jag berör våra ämnen, men det är nödvändigt. Man lämnar inte ett förhållande som vårt utan att se sig om, reflektera, prata, förstå. Vi var viktiga i varandras liv, och vad vi lär oss av det här kommer göra oss bättre.

Puss.