Jag läste en sak på en blogg häromdagen och kopierade det på en gång. Det är exakt vad jag gick igenom i maj. Och detta var så vackert beskrivet:

 

Det här.. är skrivet av en person som kan skriva. Och det här, exakt denna paragraf, det är vad jag försöker slå in i mitt eget huvud. Jag är inte en hemsk människa för att jag gjorde slut med någon jag älskade. Villkoren av vårt förhållande var inte längre acceptabla. Det är en legitim anledning att gå, och jag behöver aldrig förklara mig, för någon, men jag gör det ändå, för de frågar och jag älskar dom och jag har inga problem med att prata om det.

Jag var modig nog att krossa mitt eget hjärta. Ja, jag gjorde slut. Jag älskade honom, men kärlek är inte nog, kärlek vinner inte över allt, kärlek är det vackraste och det mest sårbara som finns. Åt middag med Farid idag, vi pratade om allt. Varför det tog slut. Hur trötta och förstörda vi var den allra sista tiden. Hur otroligt förkrossande det är att gå från att älska till att sluta prata. Om vad han gjorde för fel, om vad jag gjorde för fel. Hur olika vi är som personer.

Att kunna sitta ner med någon, och prata nyktert om varför ett förhållande tog slut, det är så.. fantastiskt. Våra vänner har berömt sättet vi hanterat det här uppbrottet på sen innan det tog slut officiellt, och Farid sa det idag med. Hur stolt han är över oss. Tårarna ligger och bränner bakom alla fyra ögonlock när han och jag berör våra ämnen, men det är nödvändigt. Man lämnar inte ett förhållande som vårt utan att se sig om, reflektera, prata, förstå. Vi var viktiga i varandras liv, och vad vi lär oss av det här kommer göra oss bättre.

Puss.