Hej hjärtan.

Oinspirerad. Så kör lite favoritbilder från Facebook:

Tycker om den här bilden. Från Monki på Götgatan. Farid tog den när jag stod och provade kläder. Visste ni att jag blev kontaktad av en sån här castingfirma en gång? Gick fram och tillbaka längs en catwalk någonstans i Stockholm medan massa nissar satt på bägge sidor runtom om och skrev upp vilka dom ville anlita för visningar. Jag minns till och med vad jag hade på mig. Ruskigt malplacerad var jag bland alla två meter långa fotomodeller, men det var en kul grej. Den här bilden tycker jag om för att 1) jag är snygg på den 2) den är helt naturlig. Inget smink, inga extensions, inget fejk, ingen BH ens en gång. Sen att ljuset faller helt klockrent av en slump, det är en helt annan sak. Och jag vet att armen ser cp ut, men det är bara för att jag snurrar runt. Den är inte sådär smal.

Haha. Hösten 2008. Mitt hjärta dunkade så hårt för dessa två, och dunkar ännu hårdare idag. Älskade Lucas var fortfarande korthårig och det hade bara gått någon månad sen jag och Farid kysstes för första gången. Fina minnen.

Det här sliter i hjärtat på mig, men nu är det så kort tid kvar innan vi ses igen. Vill fan böla bara jag tänker på att åka upp för rulltrappan vid Medis och se henne stå och vänta på mig. Jenna har varit min bästa vän i typ tolv år, vi växte upp tillsammans, vi gjorde misstag tillsammans, nu har vi äntligen varit på vår första utlandsresa tillsammans och fler blir det förhoppningsvis. Den här bilden tog jag för ett år sedan, när jag var hemma över vinterlovet 2010. Och hela vårt sätt att umgås nuförtiden är så jävla underbart, det påminner så mycket om när vi var yngre. Då smugglade vi upp öl till Jennas sovrum i hennes föräldrars hus, vi klädde ut oss och tog massa vidrigt fula kort, vi spelade Crash Bandicoot i hennes obekväma soffsäng och åt typ hela tiden.

Nu har vi gått tillbaks till det där igen, haha. Vi går upp till mitt gamla sovrum med två dunkar vin, snackar skit, lyssnar på musik, jävlas med Emil, jävlas med Lexus, tar taxi till Shell vid fyra på morgonen för att köpa chips. Hursomhelst. Jag tycker om den här bilden, den är tagen under en utav de där kvällarna. En av de sakerna jag ser fram mest emot med att komma tillbaks till Europa efter skolan slutat är att vara närmre denna människa. Bara att kunna ses typ en gång i månaden, herrejävlar vilken lyx. Var glada ni som har era bästa personer på samma kontinent.

Den där bilden tycker jag om för att den symboliserar den absolut sista veckan av mitt gamla liv, och således starten på mitt nya. Det här var sista kvällen jag spenderade med delar av "Värmdö-gänget". Vänner jag hängt med sen jag var 15-16. Till och med den här bilden känns som en evighet sen och ändå har det bara gått 2,5 år. Helt sjukt. Den människan jag var på den där bilden känner jag inte längre, och det är vackert och sorgligt på samma gång. Vackert för att Berghs och AAU är det bästa som någonsin hänt mig, att bara våga hoppa på en utbildning och så är det hundra procent rätt, det kan inte vara alla som har sån tur. Det är jag medveten om och oerhört tacksam över. Sorgligt för att det ofta är sorgligt att lämna en stor del av sitt liv bakom sig. Jag vill inte glömma vart jag kom ifrån. Jag tror att det här är ett utlandsflyttskomplex, kanske - helt plötsligt blir det så lätt att radera, glömma bort, förtränga hela liv man hade hemma i Sverige. Problemet är att varje gång jag sätter mig på det där planet hem kommer ångesten krypande. Hela min kropp skriker "NEJ, INTE SVERIGE, för helvete Cim, vad sysslar du med?". Varje gång jag åker hem hittar den där 20-åringen tillbaka in i min hjärna. Och jag hatar det. Den där 20-åringen var en idiot.

Hursomhelst. När den här bilden togs var Lucas nio veckor gammal, jag var fortfarande tillsammans med Magnus, jag hade kommit in på Berghs men ännu inte börjat. Det var en fin kväll och jag var precis sådär glad som jag ser ut, även om allt kändes lite obehagligt. Jag tror att jag någonstans kände på mig att allt snart skulle förändras.

Haha, från Thailand, 2008. Min tredje och hittills sista Thailands-resa. Fantastiskt väder, vackra vänner, den resan ligger mig varmt om hjärtat.

Den här bilden är från typ maj 2009. Togs i parken några hundra meter från min lägenhet i SoMA (South of Market), San Francisco. När jag får en släng av utseendefixering och tycker att jag är tjock, ful och ser ut som Elefantmannen så kollar jag på den här bilden. Då känns allt lite bättre. Nej, jag skulle inte tacka nej till varken Kenzas eller Signes (åh Signe alltså) kropp, men för att inte vara model material har jag en snygg, stark (nåja) kropp som jag är stolt över. Den har klarat 14 år av fotboll, 7 år av handboll, 3 år av friidrott och 5 år av innebandy med bravur. Och den har lyckats lägra en Big Brother-vinnare, en Calvin Klein underklädesmodell, en handfull väldigt fina killar, ett par snygga idioter till Stockholmska bartendrar (grattis till mig) och världens finaste bartender från Borås (på riktigt nu - GRATTIS till mig). Vi känner oss alla osäkra vid olika tidpunkter. Så se det här som mitt tips - välj en bild där ni tänker "damn! vad fin jag är" och så sparar ni den i nån mapp och besöker när det utseendemässiga självförtroendet tryter. Det gör jag och det funkar.

Tyvärr ser jag väl inte ut exakt såhär längre. Men jag kan inbilla mig själv att jag gör det. Ha! Allt som krävs.

Hursomhelst. Puss och kram.