Vi ska fortsätta resan. Ska blogga om lite annat först. Viktigare saker.

När jag var yngre förstod jag inte konceptet med vänner. Jag kunde ha tjejkompisar jag egentligen inte tyckte om, bara för att de var snygga och roliga att dansa med. Jag ringde dom bara när jag skulle ut. Jag kunde också behålla människor i mitt liv som gjorde mig till en sämre människa. Som gjorde mig kall, elak och inåtvänd.

Den här resan definierade vänskap för mig. På alla plan. Efter ändrade planer och total förvirring hamnade jag i en RV med 6 fantastiska människor. Är man så många personer på så litet utrymme så borde tjafs ske. Men det hände inte. Vi tjafsade aldrig om disk eller städning eller bortplockning eller utrymme. Däremot kom mycket djupare saker fram. Och det jag älskade med de stunderna var att det bevisade hur mycket jag mognat och dessutom hur mogna människorna jag omger mig med är. Blev någon ledsen, av vilken anledning som helst, så pratade vi om det direkt. Vi redde ut det, vi tog en promenad, vi kramades och det var över. Så otroligt frigörande att slippa skitsnack. Vilken dröm. Jag visste innan att de här människorna var bra, men den här resan visade att de är helt överjävligt fantastiska.

Carrie är komplex. Precis som jag. Hon går igenom mycket i sitt liv, precis som jag. Hon lägger lock. Precis som jag. Hon gjorde mig ledsen en gång under resan, men det skönaste med det var vetskapen om att så fort vi började prata så skulle det vara över. Med Carrie är det en villkorslös kärlek. Det spelar ingen roll om hon gör mig ledsen. Jag VET att hon älskar mig, jag vet att jag betyder väldigt mycket för henne, och då spelar liksom ingenting annat någon roll. Hon växte enormt i mina ögon under den här resan, jag fick dessutom en mycket större förståelse för henne. Jag fattar nu hennes gränser, jag vet vilka känsliga punkter hon helst ser att man inte trycker på, jag har sett svaghet och styrka på samma gång. Hon är fantastisk. Och hon kommer till Sverige i sommar. Så. Mitt liv är ett bra liv.

Och Anton, herregud. Alltså. Jag tycker på riktigt synd om alla som inte känner honom. Han är så innerligt positivt, värre än Elin, haha. Allt är ljust. Alla är goda människor. Därför var det så sjukt kul att se honom börja gapa på en äcklig tjej i Arizona; hon började sparka på våra grejer för att hon skulle strippa på en bänk, i princip. Och Anton bara flög på henne verbalt, haha, och det roliga är att till och med det gör han med ett leende. Ständigt solsken. Det gör mig helt varm och lycklig.

Jag har sagt det tusen gånger förr. Alla som funderar över att flytta utomlands för en stund - gör det. Jag vet att jag haft en ovanligt bra upplevelse, men jag är helt övertygad om att 90 % av de som lämnar hemmet återvänder med livslånga vänner. Min poäng är alltså att jag är väldigt glad över mina vänner. Och det inkluderar er alla. Ni vet vilka ni är. Även ni som tror att ni är bortglömda - jag minns allt och ni följer med mig överallt.

Puss.