Hej hjärtan.

Förlåt för att jag varit borta "så länge". Idag har jag två lektioner, imorgon en, sen åker vi ut till Oakland, hämtar RV:n och drar.

Jag behöver verkligen komma bort från San Francisco, känns det som, så det ska bli skönt.

Gud, är helt låst med vad jag ska skriva nu. Det är en miljon saker som snurrar i mitt huvud. Samtidigt verkar tiden gå långsammare för varje dag. Har legat helt utslagen i sängen sen lördags. Jag kan säga såhär mycket - jag kommer aldrig ta på mig så mycket igen som jag gjorde de senaste två månaderna. Aldrig igen. One Show dödade mig totalt. Och bara det psykiskt jobbiga i att veta att Bella och Farid kan gymma, äta, duscha, leva, göra i princip vad som helst, när det är en gruppgrej som jag måste avsluta själv, det har varit väldigt tungt. De har varit underbara bägge två. Frågat mig tusen gånger om jag behöver hjälp med något. Så det är absolut inte deras fel. Men fy fan, alltså..

Jag tog på mig för mycket, helt enkelt. Det började i februari med lite sömn. Fyra-fem timmar per natt. Pratade med mamma på Skype och hon sa att jag måste sakta ner. Jag skrattade bort det, naturligtvis. Sen, ju närmre midterm vi kom, desto jobbigare blev det (som att jag inte borde förstått det). One Shows deadline och midterm kom typ samtidigt. Och de sista två veckorna sov jag inte. Total zombie. Jag var inte ens trött. Så förbi trött att det är obeskrivligt. Gick runt som i dimma, min kropp på autopilot. Och det har så mycket med det psykiska att göra, att jag på natten redan vet att jag kommer jobba precis lika hårt och precis lika länge imorrn också. Droppen kom när jag slutade äta tror jag. Gymmandet försvann först, inte bra. Sen sömnen. Sen ätandet.

När One Show sköt upp deadlinen kände jag ingen lättnad överhuvudtaget. Jag ville bara bli av med skiten. Och så blev det en hel vecka till. Eftersom jag lagt all fokus på One Show har jag inte bara missat lektioner, som definitivt inte är min stil, utan dessutom gång på gång gjort min absoluta favoritlärare besviken i online-kursen. Han har bett mig om att vara närvarande, mer mig själv, men jag har bara sagt åt honom att vänta. Bara en vecka till, sa jag.

Aldrig igen. Säg att en grej till hade hänt. Att typ.. jag blivit sjuk. Eller att någon jag älskar blivit dålig. Då vet jag fan inte vad som hade hänt. I lördags filmade vi i tio timmar, stod upp, gick omkring, gav instruktioner till directorn, stressade som in i helvete i tio timmar. Åt en halv macka. På söndagen hade jag dödat någon för ledig tid, då var jag tvungen att åter igen träffa min tv-grupp och bygga en bordell av kartonger och dockor.

Fråga inte ens.

Jag vet att jag gnäller nu. Tycker så sjukt synd om mig själv. Vilket är löjligt, eftersom allt är självvalt. Men de här två månaderna har varit de tyngsta någonsin i skolan och även privat stundvis. Nu vet jag min gräns för vad jag kan hantera.

Puss.