WHY I'M NOT HERE
Såhär är det.
Jag är inne i en svacka. För mig känns det som jag gått in i väggen. Helst av allt vill jag bara ligga och stirra rätt in i väggen utan att äta, sova eller gå på toaletten. Jag känner mig oblivious inför allt. Bipolär (älskade Charlie Sheen - "bipolar? more like bi-WINNING!"). Jag känner mig sänkt. Känner inte igen mig själv alls. Jag bryr mig inte om skolan. Bryr mig inte om möten. Bryr mig inte om att titta på någon av mina serier.
Jag har bara känt såhär en gång förut. Då var jag 20 år gammal och bestämde mig för att söka till Berghs. Ändrade hela mitt liv. Och det är absolut inte det jag säger att jag vill göra. Och jag är inte direkt rastlös heller. Men ett konstigt pärlband av händelser har gjort att jag liksom tappat fotfästet på något sätt. Jag svävar två centimeter ovanför marken. Och ärligt talat känns det helt okej. Jag accepterar det till fullo och ser vart det för mig.. på gott och ont.
Jag kan bara tänka på en enda sak just nu, helt ärligt. Vill bara göra en enda sak. Det är att boka ett flyg vartsomhelst med Jenna. Jag vill bara åka med henne till Grekland, Spanien, Italien, Kroatien, jag bryr mig inte. Vill bara åka, med henne, och prata, dricka, dansa, prata i två veckor. Vet redan nu att jag aldrig kommer fixa en hel sommar i Stockholm, måste få med mig henne nånstans.
Det är inget allvarligt, alltså. Men det här är andra gången i mitt liv jag hamnar i den sortens känsla och det är första gången sen jag kom till San Francisco. Det känns lite som att jag vill stiga ur min egen kropp och bara.. flyga en stund.
Nu blev det både virrigt och efterblivet. Men det får ni ta.
Puss.
Älskling. Jag har ju alltid sagt att man inte ska plugga. Du ser ju vad det gör med folk. Och dig. Ta efter mig vettja ;)
Klart som fan att vi ska iväg i sommar. Fuck stockholm. Random flyg vartsom. Jag är på. Puss babe. Det är inte långt kvar nu.
Fan vad sjukt. Jag känner fan likadant just nu. Allt flyter på. Men jag är bara rätt tom och konstig. Christian är chockad. Jag har VRÅLAT på honom fyra gånger på en vecka. Gråtit över INGENTING, och känner bara nu.. "jaha? eller... va?" Vet inte, bara konstigt! Hoppas du kommer ur det snart babe, det kanske är bra att känna såhär ibland, det kanske betyder att man ska göra något. typ som att boka en barcelona-resa, som förra året. Så gör det, boka något med Jenna. Så ska jag boka in en hel sommar i Sthlm. (no joke!)
PUSS!
Älskar er. SÅ mycket. Tack söta för kommentarerna.
Det här är sjukt. Jag har det också precis på samma sätt. Igår var jag på möte med Fatamorgana (fotografskola i kbh) och började nästan gråta inne på mannens kontor. Han mailade mig idag och undrade om han skrämt mig. T undrade om han skrämt mig också... eftersom jag varvat gråt med skrik i ett par dagar. Men ja, jag tror att det kommer perioder som dessa... man får bara vara "okej" men att ha det så ibland. Det är okej. Och som Elin skriver, så går det ju över... det vet vi ju allihopa. Man vill bara att det går över snabbt. Tack. Men resor funkar, annars brukar sprit funka det med :) Eller god mat och fina vänner. Jag saknar dig.
PUSS.
