Ni är roliga alltså. Jag har alltså fler läsare när jag bloggar två gånger i veckan än vad jag har när jag bloggar varje dag. Knäppskallar.

Det är fint att vara med O när det kommer till februari (i övrigt också då naturligtvis), eftersom vi bägge är vattumän. Så det är födelsedagsfirande första två veckorna av februari, sen alla hjärtans dag. Varken han eller jag är speciellt intresserade av alla hjärtans, men han har något planerat torsdag som han smyger med. Jag är ganska säker på vad dagen innehåller, men kvällen är jag mer osäker på. Jag beställde förövrigt hem ytterligare en present till honom som jag VET att han vill ha, ska bli så kul att se honom öppna den.

Förra veckan var fin, åkte hem till O på torsdagen, lagade middag. Sen på fredagen lurade vi systemet och såg tre filmer, betalade för en. De har NOLL koll här i Amerikat, man kan bara gå in och ut ur salongerna. Vi hann med Safe House, The Grey och Chronicle. Alla tre var bra faktiskt, hans favorit var Safe House, min var nog The Grey. Liam Neeson är så jävla bra. Safe House hade ju förövrigt både Fares Fares och Joel Kinnaman i ganska stora roller, det var coolt. Vi smög också med oss lunch och sangria in, det var en billig dag det där.

Lördagen så åt vi middag på en senegalesisk restaurang för att fira min födelsedag, O, jag, O:s kusin, Carrie, Jo, Gabriella, Alex och Erica. Sen anslöt Jared, Alexis och Corey lagom till dansande. GRYM mat, O åt någon kokosnötsfisk som smälte i munnen. Kommer absolut köra det stället igen, billigt var det också.

Söndagen och måndagen var sega pluggdagar varvat med The Walking Dead. Helt omöjligt att slita sig från den serien när man väl satt igång. Idag är det alltså alla hjärtans, jag har lektion och sen ska jag till Clift Hotel för sammanstrålning med Berghs-lärare och -elever.

Det första jag gjorde i morse var förövrigt att riva ner hela duschdraperiet, med stång och allt. Jag har blivit så klumpig, fattar inte varför. Och Lucas, det cp:et, rotade igenom papperskorgen hemma hos O i söndags, åt upp typ en halv kyckling och spydde/sket sen konsekvent i 24 timmar. I regnet. Det var roligt. Så roligt att jag lämnade mongot hemma hos O, haha, får nog tillbaks honom imorrn.

Hur mår ni då? Fint?

Puss.

Hans tredje gång med en golfklubba i handen. Gud, så roligt det var. Chuck är förövrigt hans kusin, som är ännu sämre på detta med att träffa golfbollar, haha.

Hej hjärtan.

Idag fyller den här kvinnan 25. Förra året var en total bergochdalbana, med många milstolpar, vilket gör mig exalterad inför framtiden. Jag har precis bestämt mig för vilken titel jag ska använda när det kommer till mig själv i den här branschen, jag har också insett (efter erbjudanden om kodningsjobb på heltid) att jag vill vara i reklam på heltid, kodning är något som kommer stanna på sidlinjen. Jag har mailat min chef från förra sommaren för att försöka säkra jobb även denna, jag har gett datum till Obis vänner så de kan boka flygbiljetter till Sverige och jag jobbar simultant på min egen hemsida, business cards, resumé och portfolio.

Emil meddelade mig häromdagen att han bokat biljett till San Francisco. Men vänta, det blir bättre. Nu har Ado och Franco bokat också, två killkompisar till. Så nu har jag invasion den 27:e mars och satan vad glad jag blev när jag fick det messet. Obi fattade ingenting, jag skrek till och började skratta, haha. SJUKT kul, och ärligt talat tror jag de här nissarna är några av de människorna som kommer njuta av SF absolut mest.

I övrigt har jag bestämt mig för att ta över "vårdnaden" för Lucas helt. Lucas är, och har alltid varit, min hund. Farid har passat honom de dagar jag inte kunnat ha honom och sen extradagar ibland. Den här terminen är det bara tisdagar som det strular för mig, och det kan jag lösa på något sätt. Funderar på att anställa någon som promenerar honom en timme där under dagen. På torsdag hämtar jag hem honom, sen är det bara han och jag igen.

Nu måste jag börja göra mig i ordning, har två lektioner idag. Sen ska jag ut på Taco Tuesday med Carrie, kanske Jared och Obi också.

Puss!

Det är inte lätt. Det är det inte. Jag var extremt lättad över att vara singel när jag kom hem till Stockholm i juni. Kände mig så fri. Behövde inte oroa mig för att någon skulle vara otrogen, behövde inte gråta eller kasta knivar på någon (japp, fool around när du är med mig och du får en kniv sulad i huvudhöjd - totalt validerat), behövde inte spela spel längre, behövde inte se någon jag älskade bara ge upp.

Allt jag gått igenom i mitt liv har påverkat mig och Obi. Jag var hemma hos honom i oktober, när jag fick en länk skickad till mig som raserade hela min värld. Igen. Att bli sårad och krossad i ett förhållande, det är en sak, men att månader efter man gjort slut få ytterligare knivhugg, det är fruktansvärt. Det förlängde smärtan. Daniel, en kompis till Jo, frågade Obi när vi var hemma här en gång - "Orkar du verkligen deala med detta, att Farid spökar?". Han svarade "ja". Att jag var värd det. När vi kommer hem från Arizona och står på en solig perrong så säger han det igen. "Du är värd att slåss för."

Jag försöker förklara för honom hur svårt det är för mig att lita på män överlag. Jag hade INGEN aning vad Farid gjorde mot mig i det avseendet innan jag började få känslor för Obi. O har blivit bränd tidigare, men mitt sår är färskare. Så fort det sys igen får jag ny info som river tråd och hud igen. Så han förstår, han förstår att jag vill döda honom, att jag känner mig så fruktansvärt lurad, så bränd på vad jag trodde var en ärlig, genuin människa. Kanske är det delvis därför jag bloggar sparsamt om O också - jag tänker inte skriva som jag gjort tidigare bara för att bli blåst igen. Jag vill lita på O, men alltså..

Det är inte lätt. Det handlar inte bara om otrohet. Det handlar om att bli lämnad, övergiven, att bli bortkastad, förbisedd, det är som att bli felvärderad och såld för mindre pengar än vad man är värd. Så jag är rädd. Det finns inga garantier och jag förstår det. Men jag gråter som ett barn bakom mina solglasögon på vägen hem, jag tar av dom och ser honom i ögonen - "Vad han gjorde mot mig, jag kan inte gå igenom det igen". Han säger "Jag vet".

Och mycket mer än så finns det ju egentligen inte att säga. Det finns ingenting jag är mer rädd för än att släppa in någon 100%. Inte fan planerade jag att träffa den här karln tre månader efter uppbrottet med Farid. Men han är här nu och han säger - "Vi slåss mot våra skelett tillsammans. Oroa dig inte."

Jag önskar jag vågade säga hur mycket jag tycker om honom.

Puss.

Förlåt för att jag uppdaterar så dåligt (Emiiiiil, gris), men jag lever och frodas likväl. Om ganska exakt några dagar fyller jag 25. Jag läste häromdagen att det är då man inser att man är dödlig, att man inte kommer leva för evigt. Det är konstigt, sen jag fyllde 22 har jag slutat tänka på ålder. Eller snarare, jag har slutat koppla ålder till mig själv. 23 säger mig ingenting, inte 24 heller och jag tvivlar på att 25 kommer göra det.

Skolan har precis börjat. Det här verkar bli en väldigt enkelt termin. Har två klasser på tisdagar och en på onsdagar som det ser ut nu. Sen har jag nån sviiiiintråkig art history klass online, men det är ju inga problem. Prata lite om Egypten, typ. Och deras konst.

Hursom, jag mailade min advisor och sa att de här klasserna är för lätta, ge mig någon mer utmanande. Hon sa i princip att hon tycker jag ska stanna där jag är och fokusera på jobbsök nu när klasserna är lätta. En ganska bra idé antar jag. Jag vill dessutom börja fixa lite rekommendationsbrev från favoritlärare, fortsätta leta kodningsgig, se till att jag har jobb i Sverige i sommar när jag kommer hem och så vidare. Se till framtiden helt enkelt.

Har precis kommit hem från Phoenix, Arizona, förresten. Jag och Obi åkte på minisemester i fyra dagar. Gav honom en av hans 25-årspresenter första kvällen, ett stilrent moneyclip som han använt konstant sen dess. Hotellet vi bodde på heter Arizona Golf Resort, grymt bra tyckte vi bägge. Hyrde klubbor för $12:50, och så kostade det $25 att gå en runda. Dra åt FAN vad roligt det var med golfbil. Herregud så vi garvade. Egentligen måste man ju ha körkort för att manövrera de där grejerna, men det sket jag i naturligtvis. Obi sa att jag försökte döda honom, haha. Sjukt kul. I övrigt var det roligt att golfa igen också, var så länge sen. Obi tog i som att han ville halshugga bollen, de få gångerna han träffade rätt var han riktigt duktig, haha.

Fredagen var bäst, 23 grader varmt, vi åkte ut i golfbilen med en flaska Moscato och så körde vi hiphop från hans iPhone (nej, vi hade inga andra spelare nära oss, och ja, vi är otraditionella golfare). Vi spenderade nog lika mycket tid med att leta efter våra bollar som vi gjorde att spela på de vi faktiskt hittade, haha. När vi spelat klart tog vi golfbilen vidare till hotellrummet, bytte om och gick sen och chillade i jacuzzin i några timmar. På kvällen blev vi upplockade av en av Obis vänner, sen drack vi white cranberry/vodka-drinkar med dem resten av kvällen. Fina fyra dagar. Vi vill förövrigt göra om det här igen med vänner, så två dagar, en natt i Arizona möjligtvis, Emil? Flyget tar bara 1,5 timme, vilket är skönt.

Vi kom hem igår, sen åkte vi direkt hem, gjorde i ordning oss och gick sen ut för att fira O:s födelsedag. Åt väldigt god honey duck på en sushirestaurang vid hamnen, sen gick vi ut och dansade till 2 nån gång. Nu är det Superbowl, naturligtvis, vi hänger i soffan hemma hos O, följer matchen och tjattrar.

Har mer att berätta, men vi pausar där en stund.

Puss!

Och i varje relation ser jag oss. Vilken far och vilket barn det än är, där är vi. I varje beröring, i varje känslouttryck, i varje fruktlöst bråk, i varje igensmälld dörr, i varje enskild tår så ser jag oss. Sitter i en mörk biosalong, tjejen till vänster om mig lutar sig fram som att hon måste koncentrera sig i ensamhet, hennes kille stryker henne över ryggen. Jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop totalt. Jag torkar tårar i två timmar och nio minuter, och ja, det är min absoluta favoritbok, så det var väntat, men jesus, hur de berörde ett barns sorg över förlusten av en förälder, det skar i mig. För att jag begravde dig och våra lyckliga minnen dagen då du gick. Något i mig dog dagen då du gick.

Det finns en scen där sonen står och skriker, han skriker om allt som gör ont, han försöker febrilt lätta sina tunga skor, och Max Von Sydow, pappa till Berghs-läraren som tittade mig i ögonen och sa att jag skrivit det bästa ansökningsbrevet han någonsin läst, han lyssnar och sättet de redigerade den scenen gjorde mig mållös. Ingen i salongen andades. Det var tyst. Som det skar i mig.

Varje relation är vår. Oavsett vad som är annorlunda i situationen, så är detaljerna så lätta att relatera till, känslan i vad som legat tyst och skvalpat i månader, år. Jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop totalt och jag rekommenderar er verkligen att gå och se den här filmen. Både Hanks och Bullock är fantastiska. Sydow också, och ungen med tunga skor, såklart.

Puss.

Hej gänget.

Jag har inte glömt bort er, lovar. Det är lustigt, detta. Jag har tid att blogga, men känner inte riktigt drivet. Fast brukar sakta ner när jag har "semester", så kanske är det därför. Om en vecka exakt kickar skolan igång, då är jag säkert tillbaka med full force.

Jag har ett par bra nyheter. Jag är nöjd med både min portfolio och min hemsida, för första gången någonsin. Allt behöver finslipning (och hemsidan behöver kodas), men för första gången någonsin ser jag ljuset i slutet av tunneln. Och jag är stolt över vad jag åstadkommit. Jag är övertygad om att jag kan bli anställd utifrån detta, och den insikten är helt ny och överväldigande. Mycket fint.

O kommer till Sverige i sommar. Tre veckor, minst. Sen ska han även till London för OS, jag tänkte passa på att åka dit och hälsa på lite vänner samtidigt. Men! Ännu bätte nyheter. Hans vänner kommer också besöka Stockholm. I minst två veckor, en snubbe är helt klar, och sen lutar det åt två-tre till. Så Emil och alla mina andra amerikan-älskare, gör er redo. Lagom till juli blir det afrikansk invasion.

Jag har fått ytterligare förfrågningar när det kommer till kodningsgig. Det är härligt att ha det här sidojobbet, ett enskilt gig täcker tre månaders hyra, vilket i sin tur betyder att jag har en hel drös med resepengar att göra av med. 2012 kommer bli ett år av spontanitet. Vänta och se.

Avslutar med lite bilder. O åker på ännu en jobbresa imorrn, kommer hem lördag, Carrie är i New York och kommer även hon hem lördag. På söndag kör vi BBQ hemma hos O med både Carrie och Jared, kanske Jo också om hon vill komma. Kommer bli en bra vecka detta, känner det i ryggmärgen.

Puss!

Förra veckan var fantastisk. Gick till gymmet onsdag morgon och körde mage, armar och sen döden - 100 lunges (utfallssteg) med vikter. Vid 90 skakade benen. Kunde på riktigt knappt gå ner för trappan efteråt, mina ben var ren gele. Nu har det gått över en vecka och jag har FORTFARANDE ont. Men jäklar vad bra det känns ändå, äntligen något som verkligen tar. Ska till gymmet imorrn bitti igen, tänker köra 100 igen, men varva med sidosteg också så det inte bara blir vikt på framsida lår.

Hursomhelst, den här veckan har varit lugnare. Gick ut med Obi och hans vänner i lördags, sen sov vi över här eftersom jag hade Lucas. Söndag morgon gick vi ner till Honey Honey för frukost innan vi åkte ut till hans hus i Twin Peaks. Kom precis hem därifrån, tre dagar senare, haha. Vi spenderar mycket tid tillsammans, jag tycker om det. Jag känner mig väldigt lugn när jag är med honom, harmonisk. Lagar mycket mat, spenderar extremt lite tid med datorn, vilket är en skön omväxling. Det är nytt och fint. Han säger att han vet att han hade tur som träffade mig, att han har tur som får vara med mig. Han säger att han är så tacksam för de idioter som inte behandlade mig rätt, de har gett honom chansen att försöka nu.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om honom, men eftersom det här är nytt, och unikt, så vill jag behandla det med varsamhet. Det publika får vänta lite.

I övrigt ska jag till banken imorrn efter gymmet, sen ska jag träffa Bella för kaffe, sen Carrie för shopping, sen hem med Obi till Carrie och Jared på kvällen för middag. Fin torsdag. Jag är fortfarande i processen av att anpassa mig till det här nya livet jag lever, så ha lite tålamod med mig.

Puss.

Läxa 1 det här året - bry dig inte om människor som inte förtjänar din oro. O har tjatat på mig i månader nu, jag måste bli bättre på att bara lägga tid och energi på människor som gör detsamma för mig. Jag måste bli lite mer självisk i vilka jag vill ha i mitt liv, vilka jag vill umgås med, vilka jag värdesätter och som värdesätter mig tillbaks. Förr i tiden var det alltid lätt för mig att filtrera, det har blivit svårare med åren. Jag får skärpa mig på det planet igen nu. Har en tendens att ställa upp villkorslöst för kompisar som visar sig vara motsatsen till kompisar. Mina riktiga vänner förtjänar den tiden.

På tal om O så har vi dejtat i fem månader nu. Fem. Månader. Vart tar tiden vägen? Varje gång jag nämner den siffran för honom så skrattar vi. Det känns som vi hängt i typ två år. Jag säger till honom att jag visste att det fanns lärdomar i det här förhållandet, det fanns många anledningar till att vi träffades och de fortsätter visa sig. Två extrema vattumän som faktiskt lyckas få det att funka. Vad är oddsen?

Solen strålar i SF, jag ska iväg till gymmet, sen hämta upp Lucas från Farid, sen ska jag ut och hitta en fin klänning till ikväll (för att pengagudarna ler åt mig hittills det här året - tack!), sen ska jag ringa och tjöta med Carrie, sen se om O lever från igår, sen islatte, krama Jo och så dubbelfest ikväll. Bra lördag.

Puss!

Hann knäppa ett par bilder på juldekorationerna innan de försvann

Provade den här på Forever, tycker jag passar i grönt nuförtiden.

Och köpte den här skjortan på 21 Forever, den är längre i bak och kommer bli ännu finare till slitna jeansshorts i sommar.

Jaaaa, jag vet, jag suger. Men jag sa i december att januari skulle kunna komma att bli en händelserik månad, och hittills har det stämt. Inkluderat att jag fick nästan 20 000:- mer från CSN än vad jag hade räknat mer. Helt otroligt. Bra på minst hundra olika sätt.

I måndags mötte jag upp med Carrie. Det var första gången jag såg henne sen oktober. Vem som helst kan säga vad som helst, men varje gång jag och Carrie träffas så bara.. allt känns lättare. Problem känns mindre irriterande, komplimanger mer relevanta, det är bara något i vår relation som är så otroligt positivt. Jag älskar när hon skrattar. Jag älskar att vara med henne och Jared, det gör mig lugn. Jag orkar inte gå igenom de tusen anledningarna till varför mötet hände nu, istället för förr eller senare, men jag är glad i alla fall. Det är väl egentligen allt ni behöver veta.

I tisdags gick jag och gymmade, sen åt jag thai-lunch med Carrie och Jo. Obi plockade upp mig utanför restaurangen där nån gång på eftermiddagen, sen lämnade vi San Francisco för några dagar. Har tjatat på honom om att vi ska åka nånstans länge nu, så jag fick äntligen som jag ville, haha. Orkar inte delge alla detaljer, men vi hade det sjukt fint. Åt hotellfrukost, sen tog han mig till världens största spelhall - "you're gonna love this place". Vi lekte som barn och drack starka drinkar samtidigt, bästa kombinationen någonsin. När vi kom hem igår så åkte vi hem till honom och slocknade, sen låg vi i soffan idag tills han stack ut med high school-kompisar och jag åkte hem. De här tre dagarna har varit perfekta. På riktigt. Jag kan inte föreställa mig hur det hade kunnat vara bättre. Det finns ingen jag hellre är med.

Imorrn är det dags för Jo's födelsedagsfest, sen fyller Obis kusin år också, så det blir till att klämma in två grejer på en kväll. Jag är exalterad, sjukt kul ska det bli. Köpte smink för 700:- idag på Sephora, det gör det bara ännu roligare, haha.

Nu - sömn. Gym tidigt imorrn.

Puss, och här har ni lite random bilder från de senaste två veckorna.

Nyårsoutfit. Älskar den här klänningen, alltid.

Och så stannade vi till på ett hotell innan vi tog tunnelbanan till Mission och klubben vi skulle till. Involverat i kvällen var också en asiatisk tjej som tog av sig skon för att slå in en stilettklack i Joannas huvud, en blond donna med en påse kokain på toaletten, en otroligt irriterande bög som visade sig inte vara bög (jag hatar när dom lurar en), champagne-sprutande, en nyårskyss från Jo och så lite spya på gatan (men det är inget vi pratar om högt).

Frukostar. Jag älskar frukostar. O är likadan, så många dagar när vi är tillsammans gör vi i ordning världens största frukost/brunch vid 12-tiden.

Forever 21 öppnade en ny flagship store som heter 21 Forever. GIGANTISKT. Fem våningar och mitt smack in the middle downtown. Ännu en anledning för er kvinnfolk att komma och hälsa på mig. Köpte en pälsväst och en tröja för 300:- häromdagen.

Första stoppet på roadtripen för mig och O blev Red Robin, en hamburgerkedja med bottomless fries och bottomless strawberry lemonades. Haha, ganska jäkla bra. Sjukt gott var det, vi åt bägge bacon/avocado burgare.

Dog av lycka när jag såg att vi hade en kaffemaskin i badrummet (på hotellet). Att kunna känna doften av kaffe som brygger medan man duschar.. himmelriket.

Och så hittade vi världens största varuhus med noll människor och 75 % rea på allt. Jag hade ingen lust att shoppa åt mig själv, så vi spenderade timmar med att hitta kläder åt O. Jag har alltid gillat att shoppa med/åt killar, föredrar det framför att handla åt mig själv. Ingen aning om varför. Hursomhelst hittade vi massa fint åt honom, inkluderat den här tröjan som jag drog fram med ett stort leende:

- Look! This one's perfect.
- Eh.. No.
- Why?!
- 'Cause we're not in Europe.
- Pleeease get it.
- (...) I guess I'll wear it when I come to Sweden.

Han kommer nog aldrig fatta hur sexig han ser ut i precis allt. Fina karl.

Puss, natt.

- Att jag trots huvudvärk och hosta är på bra humör, jag är glad och exalterad inför imorgon.
- Att jag har en fantastisk kille i mitt liv, någon jag fick kämpa för, som visade sig vara värd det.
- Att mitt kodningsgig är totalt färdigt, att klienten är nöjd.
- Att jag ska träffa Carrie imorrn för första gången sen oktober.
- Att min telefon är det bästa som hänt mig sen Lucas, typ.
- Att jag börjar inse mer och mer vad det är vad jag vill göra i framtiden, börjar bli väldigt specifikt nu, vilket jag gillar.
- Att min kusins dotter är frisk och tjock och bäst och just precis drygt en vecka gammal.
- Att jag kommer ihåg hur fantastiska mina vänner runtom världen är, och att jag påminner mig själv om att fortsätta hålla kontakten och värdesätta dom.
- Att jag blev väldigt nervös när min pappa helt plötsligt frågade mig om Obi, det visar att jag verkligen bryr mig.
- Att jag lever ett liv där jag kan ligga i sängen en hel jävla dag och fortfarande vara produktiv.
- Att jag nu äntligen kan börja jobba på min portfolio och söka internships/sommarjobb.
- Att jag bor i den här sinnessjukt vackra staden.

I förrgår var jag hemma hos O, åkte dit på kvällen. Satt i soffan med hans kusin + flickvän och kollade på Spartacus, O jobbade ett par timmar i hans rum och jag ville ge honom space. När han var klar somnade vi i soffan till nån komedishow. Sen igår var vi och såg en nattbio, Sherlock Holmes (Robert Downey BRA, Jude Law BRA, men i övrigt ganska whatever film), innan vi kom hem och dog av trötthet. Han lämnade mig tidigt imorse, kysste mig på kinden, kysste mig på munnen, strök min arm, sen åkte han iväg på ännu en jobbresa. Kommer hem redan på onsdag dock.

Känner att det kommer bli en bra vecka. Jo fyller år lördag, det ska firas. Hon var lite ledsen idag, tror det är januari-depp blandat med åldersångest (flickungen fyller 22, men det var den mest depressiva födelsedagen för mig, så jag förstår henne), så tänkte springa ut imorrn och handla blommor åt henne innan hon vaknar. Världens bästa rumskompis. Hon ska inte vara ledsen. I övrigt, hur mår ni?

Puss, natt. Förövrigt, testa själva att skriva en sån där "tacksam för"-lista. Man kommer på fler och fler saker medan man skriver, tror det är nyttigt. Även om man är lite nere så blir man automatiskt på bättre humör.

Okej, puss.

Herregud vilket år. När januari startade bodde jag på 930 Sutter Street med killen jag trodde jag skulle gifta mig med. Relationen hade blivit systematiskt sämre det senaste året, men i januari satt jag likväl och designade en bok till mig och honom, en fotobok över vårt liv tillsammans. Jag gav den till honom på Alla Hjärtans Dag. Jag fick ingenting av honom. Möjligt att det verkar materialistiskt, men det var början till det absoluta slutet och det hade ingen med materiella ting att göra. Det var bara ännu ett kvitto för mig att vi inte var på samma plats, jag såg bara framtid och han var helt enkelt inte med i gamet överhuvudtaget.

För mig var det slut inofficiellt i mars, det tog slut officiellt i slutet av maj. Jag minns knappt skolan när det kommer till den våren, uppbrottet svalde så extremt mycket tid och utöver det var jag mycket med vänner, pratade, festade, tog hand om Lucas också såklart. Under våren fick jag en fantastisk nyhet, klartecken från en av mina gamla lärare på Berghs - jag hade en betald praktikplats på Oriflame under hela sommaren. Det hjälpte mig genom våren och gjorde hela min sommar, jag hittade min egen styrka igen.

Under sommaren träffade jag sen den mest kontrollerande killen jag någonsin dejtat. Att vara en man är något man förtjänar, det är inget som automatiskt kommer med åldern, den här killen är ingen man. Han försökte systematiskt få mig svagare, få mig att må sämre, tvivla på mig själv. Innan sommaren 2011 hade jag inte hyperventilerat sedan tonåren. Jag gav totalt upp på honom, han är alldeles för långt in i sin patetik för att jag ska orka rädda honom. Jag tyckte synd om honom, så jag stannade. Nu i efterhand ångrar jag mig väl inte direkt, men jag önskar jag hade lyssnat på Jenna tidigare. Han var så långt mycket lägre än mig i allt och det ser jag idag - han förtjänade aldrig en sekund av min tid. Han kontaktade mig under hela hösten, med tiden blev det längre mellanrum mellan gångerna och nu verkar det som han äntligen gett upp. EDIT: Självklart så mailar han mig IGEN 24 timmar efter jag skrev den här paragrafen, lika verklighetsfrånvänd som vanligt. Har hotat honom med polisanmälningar nu sen augusti, ett till mail, en till bloggkommentar, ett sms, jag säger det igen - kontaktar han mig eller Jenna på något sätt överhuvudtaget igen så kommer jag ge polisen i Sverige allt.

Under sommaren spenderade jag också tid med Emil och en fantastisk grupp vänner, en kille från den gruppen spenderade jag lite mer intim tid med än de andra, för att uttrycka mig fint. Jag sa aldrig någonting till honom, men hans sätt att behandla mig fick mig att börja inse vad jag är värd. Vi dejtade aldrig eller så, men det är en genuint bra kille och han var rolig, varm, snäll och öppen mot mig. Killar som behandlar mig bra (det här inkluderar alltså vänner också, Emil, Viktor etcetera) står alltid väldigt högt i min bok.

Efter jag landade i SF gick jag på två-tre dejter och sen träffade jag Obi. Från vår första dejt så visste jag att jag hade något att lära mig från den här mannen. Folk var skeptiska, men jag visste. Nu, fyra månader senare, så utforskar vi fortfarande, men han är definitivt den absoluta höjdpunkten när det kommer till karlar under 2011.

Lite första-gången-saker jag upplevde under 2011:

Insikter

- Det här är första sommaren jag känner att jag faktiskt skulle kunna bo i Stockholm under en kortare period igen

- Den här sommaren kände jag mig närmre min pappa än vad jag gjort på över tio år

- Det här året insåg jag för första gången någonsin hur mycket jag älskar att vara singel

- Det här året insåg jag hur mycket jag är värd, någon som ser mig, någon som är lika uppmärksam och kärleksfull som jag. Just nu ligger han och sover på övervåningen. Den här karln alltså..

- Det här är mitt första år någonsin där jag känt mig snygg fan hela året, haha.

Privat: Upplevelser

- Första gången jag bryter upp med någon för andra anledningar än att kärleken tog slut

- I juli när jag var i Linköping fick jag den första ultraljudsbilden jag någonsin sett stoppad i min hand, jag fattade ingenting. Tittade upp och min älskade kusin Therese log. Hon födde den 1:a januari, sitt första barn, en dotter, och familjen på min mammas sida hade inte kunnat vara lyckligare. För mig känns det som en ny syster, en ny liten kusin. Älskar henne redan.

- Första gången jag inser hur mycket jag älskar att sova ensam

- Första gången jag dejtar en regelrätt psykopat

- Första gången jag dejtar en afrikan/amerikan

- Första gången jag dejtar på amerikanskt vis överhuvudtaget

- Första gången jag bor med en rumskompis (och älskar det)

- Första gången jag verkligen sköter ALLT i mitt liv själv (och älskar det)

- Första gången jag har en high-tech mobil (och älskar det - tack O)

- Första gången jag är i ett förhållande och inte känner mig totalt konsumerad av det (detta är bra, alltså)


Jobb: Upplevelser

- Fösta gången jag tog sommarkurser, två stycken, samtidigt som jag jobbade 50%-75%.

- Mitt första internship någonsin, dessutom betalt, med den bästa chefen jag någonsin haft, två meter från T-Centralen, med ganska fria jobbtider. Hade OMÖJLIGT kunnat haft en bättre första upplevelse när det kommer till reklam och en faktiskt arbetsplats i den industrin.

- Mina första kodningsgig någonsin, en site developer/web designer i San Francisco snittar på $85 000 årligen. Och då snackar vi inte ens heltid. Jag har alltid vetat att jag kommer ha bra med pengar en dag.

- Fortsättning med kodningsgig, nu har jag i princip knappt tid med reklam för att jag kodar så mycket.

Förlåt för noll uppdatering de här senaste dagarna, men företaget jag kodade åt innan jul behövde mer hjälp. $2000 blev $3000 och även om jag aldrig varit driven av pengar så är det, mina vänner, tre månaders hyra. Det får prio före bloggen.

Puss.

Väldigt många människor låter andra människor bestämma över deras liv. Väldigt många människor är för svaga för att stå på egna ben, de är för små i sin självkänsla för att inte dra skit över andra, de känner inte tilltro till sig själva, de orkar inte leta efter sin plats, de är fattiga i sin trygghet och mycket av det som kommer ut ur deras munnar orsakar smärta hos andra.

Jag är stolt över den personen jag är. Jag är stolt över den familj jag kommer ifrån, jag är stolt över de längder jag skulle gå för att hjälpa människor jag älskar, jag är stolt över min talang, min kunskap, min moderliga sida (som blir starkare för varje år), min känslighet, min styrka, min dåliga humor och mitt driv.

Min absolut största bedrift hittills i livet är mig själv. Jag blir bättre för varje år, och det är precis så det ska vara. Jag har aldrig känt mig starkare, vackrare och mer värd att älskas än jag gör idag. Jag har så mycket att ge och jag tror att folk kan känna det när de är omkring mig. Obi säger att han är chockad över hur vänner och familj accepterat mig, de imponeras av hur jag för mig, de ser och respekterar min intelligens.

Jag är stolt över vem jag är, och hur fantastiska människorna i min närhet är bekräftar att vi är på samma nivå. Jag är min största bedrift.

Puss.

Hmm.. finns väl många sätt att tolka den här frågan.

Jag tycker om vart jag är just nu. San Francisco har definitivt känts annorlunda den här terminen jämfört med tidigare, men det var väntat och det får helt enkelt ta den tid det tar. Jag har inte hunnit med mycket alls utöver skola, jobb, jycken, vänner och Obi, jag har inte varit i Height Ashbury eller the Marina eller någonstans alls egentligen förutom downtown och Twin Peaks där O bor. Men San Francisco är San Francisco och jag älskar den här staden.

Skolmässigt är jag grymt nöjd med mitt schema för nästa termin, har två lektioner tisdagar, en på onsdagar och så en online. Slappare än så blir det inte. Lite nervig inför portfolio-klassen och för att möjligtvis ansöka om graduation, men det känns bra med skolan i allmänhet. Väldigt exalterad inför min nya HTML/CSS-klass, som kommer fokusera på mobil kodning.

Jobbmässigt är jag exalterad, lite nervös, jag tycker väldigt mycket om kodning och vill göra ett bra jobb med det varje gång, lära mig mer, och så vidare. Känner mig lite off nu när det kommer till reklambiten, det har varit så otroligt mycket fokus på site development för mig nu de senaste två månaderna.

Med O så är jag lycklig. Jag skrattar i princip konstant när vi är tillsammans. Precis allt är nytt och jag har aldrig varit med en kille där förhållandet rör sig så långsamt framåt, men jag accepterar det, tycker kanske till och med om det och lär mig något nytt minns en gång i veckan. Hade jag lyssnat på vissa vänner så hade jag gått miste om den här fantastiska skatten, och jag är så glad, och så stolt över mig själv, att jag vågade säga ifrån, att jag vågade stanna kvar. Om man skrattar och lär sig saker om sig själv i en relation - vårda besinningslöst. Det är min teori och jag försöker leva som jag lär.

Med vänner är jag också exalterad, jag är otroligt lycklig över de jag har idag och ser fram emot nya vänskaper under 2012. Sen jag kom till San Francisco har jag träffat nya, fantastiska människor varje år, och även om vissa kommer och går så håller jag alla minnen väldigt tätt intill hjärtat. Oavsett om man blev sviken så fanns det stunder av guld, och med varje vän jag behållit, och med varje vän jag förlorat, så minns jag det vackra främst.

Puss.

Jag och Joanna dricker champagne och dansar till 90-tals-rnb. Jag bytte om från en av mina favorithoodies till en av mina favoritklänningar och jag är så exalterad inför 2012. Gott nytt år hjärtan!

Det finns så mycket jag skulle kunna säga här, men nummer ett för mig alltid kommer vara att inte ha koll. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Bara i allmänhet, i sitt liv, inte ha koll. Det kan inkludera att inte ha någon riktig direction vad gäller arbete, att inte ha något sorts system för att se till att det alltid finns mat hemma/räkningarna aldrig går obetalda, att helt enkelt inte ha ordentlig kontroll över sitt eget liv.

Det kommer alltid vara den största turnoffen för mig.

Nu, mina hjärtan, tänkte jag försöka hitta basen och uppdatera er på riktigt.

Ibland när jag har riktigt mycket att göra så blir bloggen lidande. Jag skriver bara för att komma bort från all annan skit jag pysslar med, jag hittar ingen riktig grund i mitt tänk eller i hur jag väljer att framställa min vardag. Nästan hela den här terminen har känts så, med undantag från precis där i början av september när jag hade landat i SF, sprungit på IKEA, byggt ihop min säng och skrattat undantagslöst varje dag.

Sen började skolan. Exakt samtidigt träffade jag Obi. Precis allt förändrades. Jag tänker inte dra upp allt gammalt nu igen. Istället tänkte jag berätta om vart jag är idag.

Så, ännu en termin har gått. Den här gången fortsatte det i sommarens tecken, mellan juni och augusti i år tog jag två sommarklasser samtidigt som jag jobbade, och skolan fick vika undan för jobbet. Det är mitt val och min prioritering. Samma sak hände nu i höst. Jag började få kodningsgig, det första kom lägligast i världen precis under midterms, det andra kom lägligast i världen 2.0 mitt under finals. För mig är det universum som tvingar mig att välja. Jag valde jobbet.

Det betyder att jag fick sämre betyg i år än vad jag brukar ha. Ett A, ett B och två C. Innan sommaren startade hade jag aldrig fått lägre än ett B i betyg. Nu när vi är mitt i vintern har jag staplat tre C på hög. För ett år sen hade det här stört mig något fruktansvärt. Nu försöker jag bry mig mindre, jag gjorde ett val och det valet var att göra ett bra jobb för de två företag som anlitade mig som designer/kodare. Det är viktigare för mig, och som det ser ut nu kommer jag fortsätta jobba med bägge företagen i januari.

O och jag har träffats nu i snart fyra månader. Sjukt. Första gången vi sågs var en vecka efter jag landade i San Francisco. De orden som sagts mellan oss på den här korta tiden är ganska otroliga. Han irriterar mig inte. Bara en sån sak. Hur mycket tid vi än spenderar tillsammans. Han är mjuk ibland, han är hård ibland och vi vill bägge fortsätta med detta, vad det än är. Vi har bägge blivit sårade förut, och vi är bägge rädda. Vi kallar inte varandra pojkvän/flickvän, vi får se om det ändras nästa år. För min del är det här tre helt nya saker för mig - det är första gången jag dejtar en amerikan, det är första gången jag dejtar en afrikan och det är första gången jag dejtar någon som är lika driven som jag. Det har varit en omvälvande omställning, både från de killar jag dejtat förut och singellivet i somras. Vi får se vart det bär.

Just nu håller jag på att bygga min egna hemsida. Jag tar en promenad på en timme för att köpa ramar till de illustrationer jag vill hänga upp i mitt rum. Jag leker med Blackberryn jag fick igår. Saknar Joanna som är i L.A, och spenderar tid med O såklart.

Januari kan bli extremt händelserikt om vissa saker faller på plats. Jag kommer göra någon sorts årssammanfattning innan nyår, men i övrigt hoppas jag ni känner att ni hängt med precis som vanligt den här terminen också. Mycket har förändrats i mig. Men mer om det i ett annat inlägg.

Puss

Har vi inte gjort den här redan? Känns som det.

Jag har verkligen ingen aning vart jag kommer hamna nånstans. Chicago är den staden som ligger absolut närmst i sinnet just nu. Jag kan absolut tänka mig att söka internships där till hösten 2012. Sen överväger jag också Berlin och Amsterdam. Annars har jag inga problem med att stanna i San Francisco ytterligare ett par år. När det kommer till framtida boende så är jag inget annat än exalterad. Stockholm är inte omöjligt om jag ser till en kortare period, men Stockholm kommer alltid finnas kvar. Jag vill upptäcka så mycket nytt som möjligt.

Inom en snar framtid hoppas jag på att besöka Portland, Lake Tahoe och Sydney.

Puss.

Jag känner lite för att göra en sån där irriterande ingen nämnd, ingen glömd-grej här. Ni vet vilka ni är. Igår fick jag prata med Elin på Facebook i typ tjugo minuter, Lina och Jonna en stund också, jag och Jenna skickar små mail till varandra då och då, Emil saknar jag typ en gång i veckan, Viktor och jag behöver aldrig prata för att veta vart vi står, Robin undviker jag mest för jag är skyldig honom massa pengar, Bothe är ute och lever livet, jag saknar ihjäl mig men unnar henne allt och lite till, Åberg kommer hit i april, alla gamla Berghs-vänner dyker upp med ojämna mellanrum, Theresa, Jocke, Jacob, och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Jag har en tendens att glömma bort er där hemma ibland. Har bott här så länge nu att mitt liv i Stockholm känns dött. Och så kommer jag hem på somrarna, träffar er och har roligare än någonsin, känner mig tryggare än tryggast. Lova att inte glömma bort mig, så lovar jag att inte glömma bort er. Det är svårt att lämna människor man älskar, men låt oss försöker bygga lite bo runtom världen, så kan vi spendera våra liv med att åka och hälsa på varandra. Deal?

Puss pussgurkor.

Jag älskar med hundra procent. Alltid. De jag bryr mig om stöttar jag till döden. Det enda jag kräver tillbaka är en föreståelse och en viss acceptans över det faktum att jag inte är gjord av stål. Jag är stark, men det betyder inte att hårda ord/handlingar passerar obemärkt.

När jag var hemma i sommar sa min pappa att jag är så mycket mer känslig än vad folk inser. O sa igår att jag är otroligt "in tune" med mina känslor. Det här är saker jag aldrig kopplat riktigt till min egen person, jag tror att de bägge har rätt dock. Det här är på gott och ont, definitivt, jag har en förmåga att bry mig alldeles, alldeles för mycket. Men likväl är jag otroligt glad över min känsliga sida och att jag liksom.. bryr mig. Att jag gråter åt sorgliga videoklipp. Att Beyonce's graviditet gör mig glad på riktigt, inifrån och ut. Jag ser inte det som något negativt - jag är en känslosam människa. Jag tycker det är vackert, och jag vill aldrig att det ska dö ut.

Sen så älskar jag min självkänsla och min styrka, som även om de blir prövade ibland, alltid står stadiga till sist. En vän uppdaterade sin status på Facebook med orden "Livet är 10 procent vad som händer, och 90 procent hur du reagerar på vad som händer". Otroligt sant. Jag är stolt över min förmåga att ta mig upp ur svarta hål, jag är stolt över att jag kan släppa just min stolthet och våga be om hjälp (nuförtiden, i mina yngre dagar hade jag aldrig gjort det), jag är stolt över det faktum att jag alltid försöker lyssna på personer som gjort mig illa, jag vill höra deras anledningar, jag vill förstå varför. Jag är stolt över att mina frågor aldrig är till för att sätta dit någon. De är till för att jag verkligen vill veta hur personen tänkte, jag vill lära mig hur människor i min omgivning fungerar.

Sen älskar jag hur jävla hårt jag jobbar. Och min absoluta vetskap om hur mycket jag kommer skapa och åstadkomma i mitt liv.

Puss.