Och i varje relation ser jag oss. Vilken far och vilket barn det än är, där är vi. I varje beröring, i varje känslouttryck, i varje fruktlöst bråk, i varje igensmälld dörr, i varje enskild tår så ser jag oss. Sitter i en mörk biosalong, tjejen till vänster om mig lutar sig fram som att hon måste koncentrera sig i ensamhet, hennes kille stryker henne över ryggen. Jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop totalt. Jag torkar tårar i två timmar och nio minuter, och ja, det är min absoluta favoritbok, så det var väntat, men jesus, hur de berörde ett barns sorg över förlusten av en förälder, det skar i mig. För att jag begravde dig och våra lyckliga minnen dagen då du gick. Något i mig dog dagen då du gick.

Det finns en scen där sonen står och skriker, han skriker om allt som gör ont, han försöker febrilt lätta sina tunga skor, och Max Von Sydow, pappa till Berghs-läraren som tittade mig i ögonen och sa att jag skrivit det bästa ansökningsbrevet han någonsin läst, han lyssnar och sättet de redigerade den scenen gjorde mig mållös. Ingen i salongen andades. Det var tyst. Som det skar i mig.

Varje relation är vår. Oavsett vad som är annorlunda i situationen, så är detaljerna så lätta att relatera till, känslan i vad som legat tyst och skvalpat i månader, år. Jag gör mitt bästa för att inte bryta ihop totalt och jag rekommenderar er verkligen att gå och se den här filmen. Både Hanks och Bullock är fantastiska. Sydow också, och ungen med tunga skor, såklart.

Puss.