Det är inte lätt. Det är det inte. Jag var extremt lättad över att vara singel när jag kom hem till Stockholm i juni. Kände mig så fri. Behövde inte oroa mig för att någon skulle vara otrogen, behövde inte gråta eller kasta knivar på någon (japp, fool around när du är med mig och du får en kniv sulad i huvudhöjd - totalt validerat), behövde inte spela spel längre, behövde inte se någon jag älskade bara ge upp.

Allt jag gått igenom i mitt liv har påverkat mig och Obi. Jag var hemma hos honom i oktober, när jag fick en länk skickad till mig som raserade hela min värld. Igen. Att bli sårad och krossad i ett förhållande, det är en sak, men att månader efter man gjort slut få ytterligare knivhugg, det är fruktansvärt. Det förlängde smärtan. Daniel, en kompis till Jo, frågade Obi när vi var hemma här en gång - "Orkar du verkligen deala med detta, att Farid spökar?". Han svarade "ja". Att jag var värd det. När vi kommer hem från Arizona och står på en solig perrong så säger han det igen. "Du är värd att slåss för."

Jag försöker förklara för honom hur svårt det är för mig att lita på män överlag. Jag hade INGEN aning vad Farid gjorde mot mig i det avseendet innan jag började få känslor för Obi. O har blivit bränd tidigare, men mitt sår är färskare. Så fort det sys igen får jag ny info som river tråd och hud igen. Så han förstår, han förstår att jag vill döda honom, att jag känner mig så fruktansvärt lurad, så bränd på vad jag trodde var en ärlig, genuin människa. Kanske är det delvis därför jag bloggar sparsamt om O också - jag tänker inte skriva som jag gjort tidigare bara för att bli blåst igen. Jag vill lita på O, men alltså..

Det är inte lätt. Det handlar inte bara om otrohet. Det handlar om att bli lämnad, övergiven, att bli bortkastad, förbisedd, det är som att bli felvärderad och såld för mindre pengar än vad man är värd. Så jag är rädd. Det finns inga garantier och jag förstår det. Men jag gråter som ett barn bakom mina solglasögon på vägen hem, jag tar av dom och ser honom i ögonen - "Vad han gjorde mot mig, jag kan inte gå igenom det igen". Han säger "Jag vet".

Och mycket mer än så finns det ju egentligen inte att säga. Det finns ingenting jag är mer rädd för än att släppa in någon 100%. Inte fan planerade jag att träffa den här karln tre månader efter uppbrottet med Farid. Men han är här nu och han säger - "Vi slåss mot våra skelett tillsammans. Oroa dig inte."

Jag önskar jag vågade säga hur mycket jag tycker om honom.

Puss.