Hej hjärtan.

Så var skolan slut för den här gången. Har lite online-pill kvar, men det är så minimalt att det inte räknas. Har redan fått final betyg i två kurser, lyckades få upp html-klassen till B-. Samma betyg i Brand & Branding. Det är taget. Tyvärr tror jag att jag ligger och harvar på ett C fortfarande i Integrated, vilket är bullshit, ärligt talat. Men får svälja det, helt enkelt. I TV-klassen finns det inga andra alternativ än ett A. Spaz gillar mig.

Den här sista veckan har varit extremt knepig. Jag försöker landa, resulterar såklart i att jag blir sjuk. Igår i html-klassen började jag blöda näsblod från ingenstans, mitt under final critiques. Är alldeles, alldeles för stressad. Har svårt att slappna av. Ständigt på högspänn. Kroppen vägrar sova under nätterna, snittar väl 5-6 timmar. I torsdags efter TV-klassen var slut blev jag absolut vanvettigt raggad på av en snubbe i klassen. Alltså.. jag är inte lätt att genera, men han lyckades. "Du har makten att få män att salivera", "Jag är en ben-kille, och du har skolans snyggaste ben". Inte blyg, direkt. Jag visade ganska tydligt att jag inte var intresserad, vilket han märkte, haha. Då stack han. Herregud alltså..

Hursomhelst. Gick i fredags från klassen, svalde blod hela vägen hem. Helt förstörd. Sov i fyra timmar på eftermiddagen. Sen gick jag ut med familjen och åt dyr sushi/drack japansk öl, bilder kommer strax. Tanken var väl Castro, men ingen orkade till slut. Alla gick hem och sov.

idag har jag gjort absolut ingenting. Nu ska jag gå och ta ut pengar, ge till Cassia, sen ska jag styra lite ärenden. Sjuk, och med feber. Grattis till mig.

Puss.

NÅGON uppdaterade precis sin profilbild. Kan vara min bästa vän. Eller världens vackraste kvinna. Eller bägge.

Alltså...........................................................................................

9 dagar.

Suck.

Vi var ute med alla små apor igår, Carolina fyllde år. Det var kul. Blev dödstrött redan på middagen, men hängde med en sväng till Ambassador ändå. Sen följde Alex mig hem vid midnatt. Här får ni lite bilder i alla fall. GUD, så jag ser på mig själv att jag typ gått in i väggen. Ingen glimt i ögat alls. Men de andra bilderna är väldigt mysiga, haha. Så fina vänner.

Carolina är pinglan i rosa klänning

Carolina & Hedvig

glimtlös misse och Bells

nörd-misse & Carrie

hahahaha, sötnosar

Hedvig & Bella

Carro och Oscar, som förövrigt fått praktik på Forsman & Bodenfors i sommar. GANSKA värt.

Bells. Vackra misse.

Älskade Alex. Hans process när man ses - björnkram, lyfter upp, snurrar runt, sen valfri komplimang x 3. Jag ÄLSKAR den här killen så mycket. Nu hade han dessutom odlat finaste skägget.

Normal konversation i familjen

Vackra. Det finns på riktigt ingen med finare hår än Carolina.

Och det var allt. Ännu en fredag förbi. Puss.

Alltså.

Den eviga saknaden. Den eviga, bottenlösa saknaden.

I december, när jag åker till Sydney, så kommer det ha gått 1,5 år sen jag kramade om den här människan. Det är skamligt. Men det är priset man får betala när två systrar bestämmer sig för att följa drömmar på separata håll.

Jag bär med mig dig överallt, och helvete, så jag saknar dig. En sommar utan dig är ingen sommar, men jag får försöka ändå.

Fan i helvete vad jobbigt det är att vilja skriva och så finns det inga ord. Vet ni hur jobbigt det är? Hade massa ord. Men så stannade jag upp mig själv lite av olika anledningar, så dog det såklart. Hatar att döda mitt eget flöde. Nu ska jag leta runt på mitt skrivbord efter nåt att blogga om.

Här kan ni få. En liten inblick i min familj. Och ja, vi pratar konstant. Loggar man in på Facebook möts man av alla, samtidigt. Även om man sms:ar med varandra. Även om man sitter i samma rum. Vi kan inte sluta. Älskade, sjuka människor. Det här är en helt vanlig konversation mellan oss innan vi ska ut nånstans.

Vaknade till jycken som hoppade upp bredvid mig i sängen. Strosade runt lite på nätet. Elin sa till mig för några veckor sen "Cim, du har aldrig varit snyggare" (under pågående diskussion om åldersångest).

Eh, ja du. Den meningen kan vi ju göra tillbakakaka på. HELVETE så snygg du är blomman. Kan inte vänta på att få pussa på dig lite.

Gud. Vilken dag.

Jessica och Isabelle, ni är anledningen till att jag inte kan låta bli att älska Sverige. Det där är två av de finaste kommentarerna jag någonsin fått, så.. tack, snälla.

En mamma är en mamma för en dotter. En mamma är inte en avgrund. Inte ett djup. Man sparkar inte på en mamma. Man slår henne inte med öppen hand, eller stängd. Man river inte i henne, man skriker inte de fulaste orden man kan hitta med sina lungors fulla kraft. En mamma är en mamma för en dotter. Inte en fru. Inte en vän. Inte någon som går till jobbet varje dag och sen måste diska när hon kommer hem på kvällen. En mamma är någon som valt mig. Som älskade, kissade på en sticka, och sa "ja, den här gåvan accepterar jag". Och med den gåvans acceptans förskjuter man på många sätt sitt eget liv. En mamma väljer bort sig själv. En mamma kommer aldrig först. Så faller mammans lott, och hon vet om det.

Problemet är när ett barn tvingas inse att en mamma inte bara är en mamma. Att hon är en avgrund. Ett djup. Någon man sparkar på. Någon man slår med öppen hand. Och stängd. Någon man river i, någon man skriker åt. Ett barn ska aldrig behöva inse det. Ett barn ska inte komma hem till en mamma som inte är en mamma.

Det är jävligt viktigt att folk inser det. Och jag inser att det jag skrivit säkert kan tolkas på många olika sätt, missförstås. Jag hoppas ni hyser tillräcklig tilltro för att förstå vad jag menar. Vi blir satta till den här världen utan att bli tillfrågade. Vi blir uppfostrade av två människor som aldrig fostrat barn förut. Vi växer upp med ett par. Ett par, två människor i ett förhållande, med sina egna problem, sina egna liv, sina egna ord, händer och vridna ideal. Men sätter man ett barn till världen så är man inte en del av ett par först. Man är inte ens kvinna först. Man är mamma.

En mamma är en mamma för en dotter. Villkorslöst. Alla omkring en mamma ska behandla henne med respekt, kärlek, vördnad. Och när alla omkring sviker måste dottern stå kvar. I värsta fall finns det en till dotter att ta hand om.. och en pappa att sakna. Brustna familjer är det vanligaste som finns. Inte gör det mindre ont för det.

Puss.

Och ska precis springa på möte när tre vänner kommer leendes emot mig utanför dörren. Med händerna fulla av mat. De hade varit på påskmiddag, små hjärtan. De packade ihop mat och dessert, stuvade ner ett gäng italienska öl och kom förbi. Helt utan anledning.

Alltså.....................................................

Jag orkar inte mer med de här människorna. Det FINNS inte att jag ska vara utan den här familjen i tre månader. Älskade små mysbollar. Jag var ju tvungen att springa iväg på mitt möte ändå, men fick dom att lova att stanna kvar tills jag kom hem. Mycket riktigt satt dom där sen, de små liven. Hopkrypta bredvid varandra i den röda soffan, hade precis satt på Insidious. Jag hinner knappt ta av mig skorna innan jag blir servad en tallrik varm mat och en kall Peroni.

Alltså.....................................................

På riktigt, gänget. Ni är det vackraste jag vet. Söndag. Och ni bara dyker upp. Med mat, och öl. Och film. Och choklad. Och leenden. Det enda som fattades var ett gäng hundvalpar och en nyvaken Jon Kortajarena. Jag säger det alltid på engelska, aldrig på svenska - jag älskar er. Jätte, jättemycket.

Puss.

(INSIDIOUS VAR SVINLÄSKIG, JAG DOG DOG DOG, TÄND ALLA LAMPOR, GUD SÅ JAG SKREK, HELVETE SÅ LÄSKIG DEN VAR. Och ja, jag tar vilken ursäkt som helst för att lägga upp en bild på den här karln... jag menar. kom igen. på riktigt. symmetri, symmetri, symmetri.)

Jag minns dina händer i mitt hår, hur du flätade med kärlek, det var så långt då. Och jag satt på golvet framför dig, somnade nästan, allt var så mjukt. Luddigt. Jag minns dina leenden. Dina tårar. Jag minns alla de gånger jag kröp ner hos dig när pappa kom hem alldeles för sent. Hur vi både andades ut när nyckeln äntligen vreds om i låset. Hur vi båda avgudade honom.

Jag minns din hållning på eftermiddagarna, när jag kom hem, jag såg dig genom fönstret. Samlade allt mitt 14-åriga mod och öppnade dörren. Jag har aldrig velat vara annat än stark för dig. Jag har aldrig velat göra dig annat än stolt. Jag har aldrig inte älskat dig. De gånger jag skrek, de gånger jag slogs, ingenting vi sagt kan få min kärlek att förtvina. Att älska dig sjunger högre än våra misstags konsekvenser.

Jag minns hur jag letade efter dina cigaretter. De var farliga, hade jag förstått. Och jag hittade dom och smög ut. Skrapade knäna mot berget när jag klättrade upp. In i skogen. Jord under naglarna, grävde systematiskt, ingen logik förutom "inget farligt nära henne". Bröt av dom, en efter en.

För säkerhets skull.

Och du inte blev arg när jag berättade (du köpte nya). Du blev inte arg.

Hur jag stod längst uppe i trappan när vi bråkade. Och jag skrev ner alla fula ord du sa på en lapp. Jag skrev. När du slutat gick jag ner och la lappen framför dig. Insikten. Du såg på mig med en oförklarlig blick. Pappa gav mig samma många år senare ("det kommer sluta med att jag får barn och du kommer aldrig få träffa dom"). Så ont vi gjort varandra.

Och likväl. Inget annat än kärlek. Inget annat än saknad. Mina tårar nu står för den där hundradels sekunden när ditt ansikte förändras. Jag kliver ut på Arlanda, som så många gånger förr, och ditt ansikte förändras när du ser mig, hela ditt ansikte, din själ flödar ut ur dina ögon, ditt hjärta slår i takt med mitt när vi kramas och att du burit mig känns som det självklaraste i världen.

Just precis då. Det tar jag med mig varje år, lilla mamma, när jag vänder tillbaka till Arlanda, till San Francisco, jag bär med mig den hundradels sekunden i tio månader tills vi ses igen. Jag älskar dig så.

Grattis på födelsedagen.

Full fortfarande. Ute igår med alla apor. Hörs snart.

Puss.

Idag spenderade vi 40 minuter på väg ut till en klinik. Obama är i stan och gjorde all trafik ännu segare än vad den vanligtvis är. När vi kom fram till dit vi skulle var stället naturligtvis stängt. Jag bara skrattade. Ingen idé att bli förbannad.

Så då åkte vi 40 minuter tillbaks igen. Onödig resa.

Eller 80 minuter kärlek.

I love you, monkey.

Alltså, hahaha, har nu skrattat högt i min soffa de senaste tio minuterna. Sjuka jävla människor, jag älskar de så mycket. Min älskade familj. "Vi har kommit på en idé, vi fixar ett varsitt påskägg, sen gömmer vi de i en park och letar efter dom?".

Det här kan bli precis hur jävla livsfarligt som helst. Åh, knäppisar. Ja.. vad säger man. Varmt hjärta, konstant.

Titta, min vackra vän. På hennes födelsedagsmiddag härom veckan. Det här var alltså Andrews och Farids present till henne. Fullt normalt beteende.

Alltså, kolla nördpatrullen.

Från när hela vårt gäng var och hoppade trampolin, självklart har jag glömt att berätta om det. Min bloggådra är död, typ. Det finns alltså ett ställe som heter House Of Air. Ligger vid Crissy Fields, väldigt nära Golden Gate-bron. Det är en industrilokal. Med trampoliner. Japp. Ni läste rätt. Och vi åkte dit. På en fredagkväll klockan nio. Sju stycken 22+ college-studenter. Och så betalade vi 14 dollar för att hoppa trampolin och nästan kissa på oss av skratt i en timme.

Vänner. Vi har pratat tillräckligt om dom va? Jag vet. Svårt att låta bli. Detta var förövrigt Andrews initiativ. Innan timmen var över hade vi spelat dodgeball tills vi dog allihop, Jared träffade mig stenhårt i ansiktet en gång (öppnade naturligtvis genast upp för "Jared hit me in the face with his balls"-skämt), och naturligtvis hade vi garvat ihjäl oss åt det faktum att alla var där i spandexbyxor. Alla "normala" människor, det vill säga. Typ tjockisar. Och barn. Och så vi. Carrie i spetsshorts, jag i jeans, Joanna i skjorta.

Dessa människor. Man kan inte leva utan dom. Och man kan inte stoppa ner dom i resväskan och smuggla med dom hem.

Puss.

I onsdags var jag ganska nere. Skolhelvetet. Och massa annat. Sent på kvällen piper telefonen till. Och sen börjar Facebook explodera. Och helt plötsligt har dessa människor jag är lycklig nog att kalla vänner invaderat lägenheten. They brought smiles and vodka. De får mig att le. Och hur mycket jag än hade att göra så nickar jag jakande när de säger "vi ska ut". Vi gick ut och dansade sönder Infusion. Sju stycken älskade människor, som vanligt.

Alltså. I can't even anymore with you guys. I don't know how I'll make it this summer without you. But I'll run with what Andrew said.

"I'm having separation anxiety, but I can do anything good".

So beautifully said. And I feel the same way. I love you and I'm gonna miss you. But I can do anything good.

You guys.. Speechless.

Alltså, jag är ledsen. Jag vet att jag tjatar. Igår satt jag med Gabriella i timmar och bara pratade. Vi var ute en sväng på dagen, köpte present till Carrie (YSL-läppstift och ögonskugga), tittade på H&M, glömde koftor och hittade dom igen. Sen gick jag hem till mitt och hon till sitt. Ett par timmar senare kommer hon över med vodka, sprite och sitt vackra ansikte. Sen satt vi och lyssnade på musik och drack vodka till 11:30. Då stack vi ut till Ambassador för att möta upp dessa fantastiska varelser vi kallar vänner.

Alltså. Andrew, Alex, Erica, Anton, Carrie, Jared, Joanna, Kenny, Gabriella och Carolina (plus Colleen, Alexis, Sam och Sean, men de känner jag inte lika bra). Det är helt obeskrivligt hur lycklig jag är med dessa människor. Andrew sa det väldigt gulligt och enkelt idag på Carries födelsedagsmiddag:

- I love you guys. We have such a great group of friends.

Det är otroligt bitterljuvt att det alltid blir såhär - att det tar ett par år innan man verkligen, verkligen hittar hem. Samma sak på gymnasiet. Kommer ihåg att det var likadant i grundskolan också. Man fastnar rejält för varandra först sista året. Vi har alltid haft fina vänner här, men nu är det ett stabilt gäng på ett helt annat sätt. Alla har liksom växt ihop. RV-resan var definitivt en starkt bidragande faktor. Vi är minst sju pers vart vi än går, det är helt underbart. Samtidigt blir jag helt varm i själen varje gång vi hänger i par eller om tre, det är bara kärlek oavsett. Alla har sin egen indivuella relation till varandra, sätt oss i grupp och det exploderar.

Jag har alltså en poäng med detta. Igår kom vi in till Ambassador. Halvsprang hela vägen ner, jag var så exalterad över att träffa Carrie och se exakt hur glad hon var. Vi kommer in, tar två steg framåt, lyfter blicken och möts av de vackraste, största leenden jag sett. Herregud, så älskad jag kände mig. Alla var så sjukt glada över att se oss, ingen gnällde över att vi var "sena", alla bara skrattade, dansade och kramades. Det var helt proppat på klubben igår, men jag såg bara oss. Vi var en så stor grupp, vart du än vände dig var det en väns ansikte du såg in i.

Fantastisk känsla. Och jag vill verkligen uppmärksamma den. Jag har aldrig riktigt funkat i gäng. Framförallt inte med tjejer. Har alltid ställt mig lite utanför, fixar det helt enkelt inte. Och hade jag varit kvar i Sverige är jag HELT övertygad om att jag fortfarande känt likadant. Jag hade fortfarande TROTT att jag var en ensamvarg (det är det här jag syftar på när jag säger att folk lever sina liv utefter begränsningar som inte finns - allt det du tror om dig själv idag kan vara fel. Smaka på de orden en stund.), att det kanske är något fel på mig, letat anledningar till varför jag är så svår att komma överens med.

Jag älskar att jag slutat leta anledningar och börjat leta vänner istället. Vi dansade i timmar igår, och det var fantastiskt. Vi åt nyss middag ute åtta stycken på Fly Bar, Carrie var lika vacker som vanligt och man bara..

(paus)

Jag kan andas med dessa människor. De ger mig ny energi varje gång jag träffar dom och jag älskar dom så mycket. Här ett par bilder Alex tog igår.

Och just det. Bananerna ni skymtar här nedanför. Andrew gav Carrie en låda med bananer i födelsedagspresent. Alltså typ fyrtio stycken. Varför? De kallar varandra "monkey". Hon öppnade lådan på restaurangen OCH det finns på film.

Förstår ni? Bra. Kom hit och pussa på dessa människor, omgående.

Puss.

Ville ompublicera en text jag skrev när jag var 18. Ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Ont gör det också såklart, eftersom denna text lika gärna kunde skrivits idag. Men det är okej. Det ar okej att ha ont ibland.

Hej gänget.

Ni har blivit sämst på att kommentera. Så min revolt är att inte blogga. Moget, va?

Nej, men ärligt talat är jag inte tillbaks på marken än. Svårt att vara det i den här staden, med de här vännerna. På ett bra sätt, alltså. Det finns inga tisdagar här. Det enda vi gör är att dricka, skratta, äta, dansa, leva. Har väldigt svårt att greppa att det är april nu. Tiden går fort och långsamt på samma gång. I fredags fick jag min lånetelefon av Kenny på 21st Amendment, där drack vi vattenmelonöl och åt hamburgare med hela RV-gänget från typ fyra på eftermiddagen och framåt. Helt underbart. Sen hoppade vi på skolbussen hem till oss och fortsatte. Det hade varit 25 grader varmt hela dagen och alla var lite höga av värmen, haha.

Väl hemma här drack vi whiskey och sprite innan vi stack ut till Fly Bar för middag. Vi var 11-12 personer där till slut, blev ett stort gäng. Vi åt middag och fjantade oss, sen stack vi till Ambassador och dansade ett par timmar. Fin kväll.

Ja, mitt hår är gult. Frisörnissen var upptagen, har tid onsdag vid 12. Äntligen.

På väg till bussen, fattar fortfarande inte hur vi lyckades undvika att bli avslängda

Älskade Joanna (hon OCH Carrie kommer till Sverige i sommar!!) och så Andrew med sitt klassiska move. My friends are too fucking beautiful.

Carrie försöker lära mig hur man använder en telefon

Jag visar hur duktig jag är, haha. Nu ska jag bara fixa simkort, sen är det in i den svängen igen. Fan-tastiskt.

Vi ska fortsätta resan. Ska blogga om lite annat först. Viktigare saker.

När jag var yngre förstod jag inte konceptet med vänner. Jag kunde ha tjejkompisar jag egentligen inte tyckte om, bara för att de var snygga och roliga att dansa med. Jag ringde dom bara när jag skulle ut. Jag kunde också behålla människor i mitt liv som gjorde mig till en sämre människa. Som gjorde mig kall, elak och inåtvänd.

Den här resan definierade vänskap för mig. På alla plan. Efter ändrade planer och total förvirring hamnade jag i en RV med 6 fantastiska människor. Är man så många personer på så litet utrymme så borde tjafs ske. Men det hände inte. Vi tjafsade aldrig om disk eller städning eller bortplockning eller utrymme. Däremot kom mycket djupare saker fram. Och det jag älskade med de stunderna var att det bevisade hur mycket jag mognat och dessutom hur mogna människorna jag omger mig med är. Blev någon ledsen, av vilken anledning som helst, så pratade vi om det direkt. Vi redde ut det, vi tog en promenad, vi kramades och det var över. Så otroligt frigörande att slippa skitsnack. Vilken dröm. Jag visste innan att de här människorna var bra, men den här resan visade att de är helt överjävligt fantastiska.

Carrie är komplex. Precis som jag. Hon går igenom mycket i sitt liv, precis som jag. Hon lägger lock. Precis som jag. Hon gjorde mig ledsen en gång under resan, men det skönaste med det var vetskapen om att så fort vi började prata så skulle det vara över. Med Carrie är det en villkorslös kärlek. Det spelar ingen roll om hon gör mig ledsen. Jag VET att hon älskar mig, jag vet att jag betyder väldigt mycket för henne, och då spelar liksom ingenting annat någon roll. Hon växte enormt i mina ögon under den här resan, jag fick dessutom en mycket större förståelse för henne. Jag fattar nu hennes gränser, jag vet vilka känsliga punkter hon helst ser att man inte trycker på, jag har sett svaghet och styrka på samma gång. Hon är fantastisk. Och hon kommer till Sverige i sommar. Så. Mitt liv är ett bra liv.

Och Anton, herregud. Alltså. Jag tycker på riktigt synd om alla som inte känner honom. Han är så innerligt positivt, värre än Elin, haha. Allt är ljust. Alla är goda människor. Därför var det så sjukt kul att se honom börja gapa på en äcklig tjej i Arizona; hon började sparka på våra grejer för att hon skulle strippa på en bänk, i princip. Och Anton bara flög på henne verbalt, haha, och det roliga är att till och med det gör han med ett leende. Ständigt solsken. Det gör mig helt varm och lycklig.

Jag har sagt det tusen gånger förr. Alla som funderar över att flytta utomlands för en stund - gör det. Jag vet att jag haft en ovanligt bra upplevelse, men jag är helt övertygad om att 90 % av de som lämnar hemmet återvänder med livslånga vänner. Min poäng är alltså att jag är väldigt glad över mina vänner. Och det inkluderar er alla. Ni vet vilka ni är. Även ni som tror att ni är bortglömda - jag minns allt och ni följer med mig överallt.

Puss.

Brian, som är en fantastisk fotograf, knäppte denna inne på Ambassador när vi blev fotade av Anton. Ganska cool, tycker jag. Otroligt fint med lamporna i bakgrunden. Ambassador ser ut som ett gigantiskt vardagsrum. Och så spelar dom oftast smutsig hiphop. Win-win.

Puss.

(Och förresten. Jag finns inte förräns på fredag. Den här veckan är precis lika vidrig som förra. Sen ska jag filma HELA helgen med tv-gruppen. Sen är det midterm. Och sen är det SPRING BREAK. Då jäklar ska jag blogga som en tok.)