Okej, en av er trogna läsare ställde en fråga gällande vilka av mina vänner som är amerikaner och vilka som är svenskar. Here goes:

Det här är Erica. Hon är svensk. Norrlänning, för att vara exakt. Hon springer maraton, röker gräs och är helt cp-grym på interior architecture. Straight A-student med en sjujävla energi.

Till vänster, Gabriella. Svensk. Från Båstad. Erica, och så Carolina, också svensk, från Göteborg. Bella och Carolina kom hit tillsammans, ett år efter mig och Farid. Bägge är planners.

Svenskorna, och så Carrie längst till höger. Carrie är från Colorado. Hon kallade mig Malibu-Barbie i den första klassen vi hade tillsammans, och jag var säker på att hon hatade mig. Sen började hon öppna sig stegvis, och första gången vi hängde satt vi på en bar och pratade om saker jag aldrig berättat för någon förutom Jenna. På den vägen är det.

Carrie är min närmaste vän i San Francisco. Jag känner mig extremt nära henne, det finns bara något obeskrivligt där som klickar. Det går inte att beskriva det, eller henne. Precis som Jenna. Carrie öppnade upp mig inför att ha tjejkompisar igen. På riktigt. Jag har alltid kunnat vända mig till henne, och det är alltid villkorslöst.

Så den enda som fattas här är Joanna. Annars är detta vårt kompletta tjejgäng. Det hade kunnat vara större, men vissa har droppat av med tiden. Jag är hursomhelst väldigt nöjd som det är. Kreativa, starka, vackra, intelligenta kvinnor.

Från vänster, Andrew, Anton, Joanna. Andrew är amerikan, från San Francisco, det var han som gav mig ett halsband för någon vecka sen nu. Anton är svensk, från Stockholm, han är min gay husband. Joanna är amerikan, från Los Angeles, det är hon som är min roommate nu. Vi har också det där klicket som bara funkar. Det är egentligen så komiskt att vi bor ihop, vi har inte alls varit speciellt nära. Det är hon och Carrie som varit bra vänner. Sen i somras så öppnades plötsligt möjligheten för oss att flytta ihop, och tro fan, det är den lättaste människan jag någonsin bott med (förlåt Farid).

Joanna, Carrie och så Jared. Jared är alltså Carries pojkvän. Han är en av de roligaste killarna jag någonsin träffat. När han kom till Sverige i somras, den veckan när alla de här tre bodde hemma hos mig var sommarens absoluta höjdpunkt. Jag skrattade 24 timmar om dygnet. Vi gick till Vasamuséet och jag fick sjuhundra frågor om vikingar från Jared, haha. Vi åt grekisk fastfood på Söder, hemlagade köttbullar (tack mamma) och drack mängder av billig, svensk öl. Jared har utseendet av en gladiator och hjärtat av en nallebjörn. Vinnande mix, jag lovar er.

Sen har jag en kompis som heter Kenny också, hade konstigt nog inga bilder av honom på min dator. Han är från Malaysia och har förövrigt världens sötaste hund.

Det jag älskar med den här gruppen är för det första hur varje enskild person har fått mig att skratta så jag gråter. Sen älskar jag också hur extremt olika alla är, det här är utpräglade individer med egna karaktärsdrag, och samtidigt (eller kanske just därför) är dynamiken så stark när vi ses allihopa. Jag älskar att jag kan ta en lunch eller en kaffe med vemsomhelst individuellt, och så slänger du in en eller två personer till, stämningen blir ny, dynamiken utvecklas. Det finns så sjukt många lager. Och som jag sagt förut, de här vännerna betyder allt för mig.

När jag ändrade min energi, när jag tog bort mina negativa tankar, då kom de in i mitt liv. Systematiskt. Det är det häftigaste som finns, hur mycket du kan påverka med dina egna tankar.

Nu ska jag lyssna på Wale, dricka kaffe och göra moodboards till en re-design för en hemsida.

Puss.