En av de främsta sakerna jag lärt mig 2011 handlar om att välja sina vänner väldigt noga. Jag har också blivit påmind om hur mycket jag värdesätter mina "gamla" vänskaper, de jag vet är äkta utan några tvivel överhuvudtaget.

Som ni vet är Jenna min bästa vän. Vi har känt varandra i snart 13 år och vi har varit bästa vänner exakt lika länge. Vi växte upp tillsammans, hon var nog lika ledsen som jag när hon fick reda på att pappa sålde mitt barndomshem, haha. Ju längre jag känner Jenna, ju mer tycker jag om henne. Så är det verkligen. Hon har varit med mig genom allt, hon är alltid den första personen jag träffar när jag åker hem, och den sista jag träffar innan jag åker tillbaka till San Francisco.

Hur beskriver man Jenna, jesus.. Hon är den minst dömande människan jag någonsin träffat. Hon är ärlig, hon får mig att skratta så att jag avlider, hon tycker om att dansa, dricka alkohol och äta hamburgare. Hon tycker om att äta överlag, faktiskt, precis som jag. Hon kan ha ett jävla humör, åter igen precis som jag, är hon hungrig, trött, irriterad, då märker jag det garanterat. Och åter igen, precis som jag (tröttsamt, visst?), så är hon snabb på att svänga tillbaks till glad. Bara man ger henne lite space och göder henne med nånting så skrattar hon snart igen.

Hon ger människor en chans, även om hon är beskyddande över mig. Bästa människan jag känner. Helt enkelt.

Puss.

(ja, vi är också glada över att vi blir snyggare med åldern)