Hej missar.

Idag signade vi upp oss hos 24 Hour Fitness. Precid vad det låter som - ett gym som har öppet 24 timmar om dygnet. Går förbi där ibland på nätterna när vi varit ute och rumlat, mycket riktigt står det folk på löpbandet vid tre-tiden. Slå det i effektivitet, Blondinbella.

Sjukt skönt känns det i alla fall. 34 dollar i månaden, ingen uppsägningstid, ingen uppsägningsavgift. Vi signade upp oss för två månader nu till att börja med. Dom har väl fem-sex gym runtom här i stan, tre stycken som ligger inom gångavstånd från oss. Inte lika fint som Crunch, men Crunch kostade också 70 dollar i månaden. Plus att man var tvungen att signa ett år. Det här känns bättre. Nu jävlar ska vi bli fit. Hetaste paret i stan. Ge det.. tre månader. Eller nåt.

Jag brukade bygga muskler sjukt snabbt. Men med åldern tar det längre tid - märker otrolig skillnad nu vid 23 från när jag var 20. Då kunde jag ha magrutor efter tre veckor. Nu tar det minst dubbla tiden. Trist att kroppen redan börjar segna ihop, haha. Men man får väl underhålla den bättre. Nu ska jag bara klura ut vad jag vill göra på gymmet. Älskar att springa, så måste göra det ibland. Får käka åtta hamburgare efter för att inte gå ner i vikt. Hatar att lyfta vikter, så det skiter vi i. Det blir nog pass och löpning. Dom har pilates, yoga, hiphop, step, salsa och massa annat kul. Vi börjar imorrn.

Pusskram. (bild från i våras)

När vi var ute och gick imorse stannade Farid plötsligt upp och sa "Grattis!". Och så pekade han in mot Sephora och sa "gå in och välj fritt". Ganska underbart. Det blev den här paletten, Smoky Eye från Too Faced som en av mina favoritbloggerskor tipsade om för nån vecka sen. Ska bli så kul att testa den ikväll. Borde köpt rouge och foundation och en hel drös andra praktiska saker, men det här är mycket roligare, haha. Älskar att den kommer med instruktioner också, det behöver jag garanterat.

Fast jag är mest eager att visa er den andra presenten. Jag dör. Fast den får ni se sen när vi ska ut och käka middag.

Puss.

Det var inte alltid självklart att vi skulle stå här. Jag slås fortfarande av en enstaka sak gång på gång:

Jag kan inte förstå att du levt 25 år utan att jag ens vetat om att du fanns.

Vi har alltid pratat om att det var helt fel timing. Vilket stämmer på många sätt och vis. Du var redo att vara singel, jag var på god väg in i ett helt nytt liv. När jag klev in på Berghs hade jag inte en tanke på att träffa en ny kille. I helvete heller. Och det första jag minns är inte heller du. Det första minnet jag har är Theresas vackra ansikte och stora leende när jag först klev in genom de där dörrarna. Och jag minns hur jag försökte pusha er två tillsammans, kanske för att jag inte till fullo ville inse vad du gjort med mig.

Men jag tror vi träffades i precis rätt sekund. Jag behövde dig. Och du behövde mig. Och det borde inte vara så svårt att erkänna, men är man stark och har vant sig vid att vara stark, då är det svårt ibland. Du har fått mig att förstå vad som är viktigt. Och jag vill att du ska veta att när jag ser tillbaks på vår historia, så ser jag inga tårar, inga falska vänner, inga brustna drömmar. Jag ser bara hopp, och kärlek, och skratt.

Jag trodde aldrig att ett förhållande kunde vara spännande på det här sättet. Jag längtar efter att se vart vi står den 1:a oktober 2011. Varje dag är ett äventyr.

Jag älskar dig och jag älskar att vi varit vi i två år idag.

//

I just want to spend my life making you laugh. This is what you've done to me. Your happiness is my happiness. And I never want to spend a day without you. I've loved you in Stockholm, I've loved you in Borås, I've loved you in Linköping, I've loved you in New York, I've loved you in San Diego, I've loved you in San Francisco; I've loved you in every city we've ever been and I'll love you in whatever city the future holds for us. I just love you. Happy 2-year anniversary babe.

Vill ni veta hur mycket jag har att göra? Vill ni veta hur lite sömn jag snittat de senaste sju dagarna? Nej, det är klart ni inte vill. Fy fan så tråkig läsning. Men jag kan säga såhär, klockan 3 inatt fick jag mitt breakthrough i Flash. Åtta timmar tidigare grät jag av frustration. Men det löste sig. Vilket betyder att jag idag kan njuta av de TRETTIO graderna vi har här i SF. Det här är vad som händer när dimman håller sig borta.

Och vem var det som sa att det var kallt i SF i oktober. Emilgris? Well, ett par dagar kvar, får se om det sjunker till Sverigeklimat, hjärta.

Det bästa med sån här värme är att man längtar lite till "hösten". Jag är så cp-trött på mina sommarkläder just nu.

Och Elin, min älskade vän, skrev en kommentar och frågade hur det funkar i skolan med att folk suger pung så mycket. Liksom, "finns det jobb i branschen för de dåliga?". Det tror jag säkert att det finns. Så länge dom åker hem till sina respektive land. I USA och i Sverige så ska du vara riktigt bra för att få ett jobb, tror jag. Sen känner jag folk som jobbar i Asien exempelvis som är så dåliga att dom aldrig skulle komma in på Berghs. Allt beror på vart du är villig att flytta.

Som Färid och jag. Vi ser oss väl stanna i San Francisco helst. Eller Berlin. Möjligheterna är oändliga med det här yrket, så länge man är redo att lyfta på röven och testa nåt nytt. Ser oss bo typ såhär:

Himmel så fint. Nu ska jag bli brun.

Puss.

Farid är en underbar man. Han är verkligen det. Han är allt det jag bett om och velat ha i mitt liv. Han tvingar i mig tabletter när jag är sjuk. Han gör te till mig för att han hör mig hosta. Han köper alltid choklad när han handlar, trots att jag inte ber honom. Han säger alltid "det löser sig". Innan han åker på sin roadtrip organiserar han hela min nästkommande dag genom att lägga fram allt prydligt på bordet i vardagsrummet - nässpray, pengar till bussen, mitt kontokort, lappar med viktiga telefonnummer på, hundens koppel. Farid tar hand om mig.

När vi tjejer var i Barcelona i somras så tjafsade vi lite lättsamt om huruvida ett förhållande förändras eller inte när man flyttar ihop. Jag försökte förklara för mina älskade vänner att "nej, ni kommer inte ha sex varje dag" och "jo, ni kommer bråka om disken". Ett förhållande förändras när man flyttar ihop. Det blir något helt annat än vad det var tidigare. När man dejtar så pirrar det i magen. Numera uppfylls jag av ett stort lugn när jag är nära Farid. Jag känner mig trygg och älskad. Att somna och vakna med honom varje dag är det bästa som finns. Fast det största för mig är ändå tiden man spenderar tillsammans. Vi har bott ihop i två år, jag tycker fortfarande inte att jag får vara med honom tillräckligt mycket. Vill bara ha mer.

Jag säger inte att man slutar ha sex för att man flyttar ihop - absolut inte. Farid är lika sexig idag som han var för två år sedan. Jag säger bara att man förändras. Som person och som par. Att älska någon handlar inte om att ligga varje dag - det handlar om att alltid säga "det löser sig".

Det var egentligen allt jag skulle säga.

Det är så intressant, det här livet. För tre dagar sen bad jag till högre makter om att få tillbaka självklarheten mellan mig och Farid. Det som jag alltid värderat högst - att jag vet att han är min och jag är hans och vi ska aldrig röra några andra. Jag bad om att få tillbaka den för att jag kommer ihåg hur varmt jag älskat honom sen dag ett. Kärlek är det absolut viktigaste för mig i livet, och Farid är synonymt med kärlek på alla sätt. Han är stark där jag är svag, han är mild där jag är hård, kärlek betyder att växa och han är den som skjuter mig i höjden.

Någonstans långt inne i Kolbäcks skogar kom självklarheten tillbaka. Vi låste dörren till vårt rum och lärde oss att älska varandra på riktigt igen. Jag är helt övertygad om att jag är kräsnare när det kommer till kärlek än 99 % av befolkningen. Jag nöjer mig inte, aldrig, någonsin. Det ska vara virvlande passion, varje dag. Inget annat än det är värt tiden och arbetet ett förhållande tar, i mina ögon. Det spelar ingen roll hur lång tid vi varit ihop, jag möter alltid Farid vid dörren när han kommer hem. Vi säger att vi älskar varandra fem-sex gånger om dagen, inte för att man SKA göra det, utan för att känslan sköljer över en och varför, varför, varför INTE säga det?

Mina vänner har sagt till mig att dom inte förstår mina negativa inlägg, jag och Farid verkar ju helt nykära. Det enda jag har att säga då är "då kan du tänka dig hur vi var i februari". 100 procent. Eller inget. Passion. Eller inget. Varje dag. Så är det bara.

Kanske slog det mig när vi satt där i soffan. Hela världen var tyst, förutom Lucas små sömniga suckar i hallen. Jag såg in i hans ögon och tänkte tyst:

jag älskar dig. jag kommer alltid älska dig. jag kommer leva med dig i resten av mitt liv. jag vill leva med dig i resten av mitt liv. vi är menade att vara tillsammans.

Och utan att möjligtvis kunna veta vad jag tänkte började han nicka. Långsamt. Och vi log, kysstes, la oss ner och viftade bort de nyfikna flugorna. Vi hittade hem alldeles precis nyss och det var i grevens tid. Jag älskar dig.

Puss.

Hej gänget.

Jag är i ett stadie där jag försöker samla tankarna nu. Har bara tre pass kvar på Bolaget, sen ska vi liksom tillbaka till San Francisco. Tiden har sprungit som vanligt. Jag försöker landa i mitt förhållande med Farid, jag försöker landa i vetskapen att jag ska plugga heltid nu igen, jag försöker bara.. landa. Det ska bli intressant att se hur det känns när vi kommer till Chicago. Och sen till SF. Det har nu gått ett halvår sen jag och Farid genomgick vår hittills största kris. Jag har gått igenom alla olika stadier sen dess. Vilt älskande, vilt hatande. Just nu vill jag bara köpa en drömfångare, sluta ögonen och vakna till en bättre tid.

Jag älskar Farid. Jag vet att han är en bra människa. Men det är svårt, vänner. Det är svårare än ni kan tänka er. Finns det någon som gått igenom en tuff period i sitt förhållande, där den ena eller andra parten gjort något jävligt dumt, och hållit ihop? Jag vill veta hur lång tid det tar att komma tillbaka. Pratade med vänner om det här häromveckan, och flera tjejkompisar har sagt samma sak: "du måste antingen förlåta eller lämna honom. Det finns inga andra alternativ. Varje gång du tittar på honom måste du tänka jag förlåter dig." Lina sa det sista, och det var så fint, och sant, och precis en mening jag vill leva efter. Om det bara fanns en medicin man kunde skjuta in i ett skadat hjärta. Skärp dig. Förlåt honom.

Det är omöjligt att förklara detta för nån som inte känt för en annan människa som jag känt för Farid. Jag vill veta när jag kommer sluta att känna mig sviken. Jag vill veta när den här absoluta självklarheten kommer tillbaka, och snälla, säg inte att den är borta för evigt. Jag vill vakna upp med ett leende på läpparna, som för ett halvår sen. Leende, bara av vetskapen att vakna bredvid mannen jag ska spendera resten av mitt liv med.

Puss.

Du sårade mig verkligen djupt där i februari. Det märker jag när jag sätter mig för att skriva om dig. Det tar emot. Jag skriver med hjärtat, och om hon inte vill finns det inget jag kan göra. Hon är lika envis som jag. Men jag finner ro och tröst i att hon likväl vill stanna med dig. Vi vill stanna med dig. För alltid. Även fast orden tar slut där smärtan börjar. Även fast vi inte riktigt är där än, så vill vi stanna hos dig. Om du vill ha oss. Titta, hur vår sommar visar på exakt det som är du och jag, vårt liv tillsammans och de kvällarna vi älskar och de dagarna vi leker bort.

Tack Emil och Alex för bilderna.

Gud vilken konstig dag.

Vaknade svinbakis vid 10. Satt vid datorn, gick ut med hunden, åt frukost. Låg i solen i några timmar. Skrev till lite folk på Facebook, börjar läsa en bok som ligger slängd på soffan. Författaren berättar om underbar kärlek, en sån som jag och Farid har, där man inte kan låta bli att planera framåt, där man ser sig själva växa tillsammans.

Och så 200 sidor in i boken dör killen. En taxi som måste gira för en kvinna kör in i taxin paret sitter i, killen tar hela smällen. Och dör. Bara sådär. Borta. Dom hade varit gifta i lite under ett år.

Det är det absolut värsta som kan hända och något jag tänker på ofta. Jag har varit väldigt rädd för att gå in i ett förhållande som jag gjort med Farid, delvis av rädsla för att han ska lämna mig och delvis av rädsla för att han ska dö. Om han lämnade mig för nån annan skulle han i alla fall leva och vara lycklig. Men om han dog, ett år in i ett äktenskap, när man äntligen vågat satsa.. jag kan inte se hur man klarar det.

Absolut livrädd för det fortfarande. Att folk ska dö. Jenna. Chris. Och Farid. Då kan jag inte leva längre.

Nu blev det sjukt deppigt. Men det var bokens fel. Dagen är otroligt fin och jag ska åka in till Farid om några timmar för att hämta upp honom. Sen ska jag hälsa på Jonna vid Melanders. Sen ska jag, jycken och Farid åka till Hammarby Sjöstad för en solig kväll på en takterass.

Och jag vill att han ska lova mig att aldrig dö. Men jag förstår ju att det blir lite svårt.

Puss.

Innan jag fortsätter min harang om hur ljuvlig min helg varit måste jag skriva lite om kärnan i min tillvaro:

Utan dig är inget av det här värt någonting. Det är läget du försatt mig i. Från första gången jag såg in dina ögon var jag fast, jag stjälpte min värld omkull och tog mig upp på fötter igen med dig vid min sida. Vi har gått till helvetet och tillbaks. Vi har utsatts för precis alla svårigheter ett förhållande kan utsättas för - fantastiskt dålig ekonomi, folk som gör allt för att bryta oss isär, konstant stress, familjebekymmer, allt däremellan och lite till. Det finns ingenting vi inte vuxit från. Det finns ingenting jag skulle ändra, inte en enda sak. Du är en del av mig. Jag skriver det sällan, det är för självklart för att skrivas nu när vi kommit så långt. Du är en del av mig, förmodligen den finaste delen, och jag säger som jag säger till mina vänner när dom frågar - jag måste vara med dig för att du gör mig till en bättre människa. Jag måste vara med dig för att du är den enda som får mig att le på det här sättet. Jag älskar dig.

Hi everyone.

It's night in Barcelona. Jenna and I just came home, we're about to go out and get something to eat. I'm starving after a full day at the beach and all night dancing. It's 2:15 in the morning. Barcelona is amazing. The weather's not acting up anymore and the booze is cheap.

And all I wanted to say is - I miss you. I miss you when I'm sober, I miss you when I'm drunk. I keep dancing, but it's never the same without you watching me. You're not here to tell me I'm beautiful. Or irritating. I miss you. I love you.

Puss.

Hej missar.

Det känns som jag ska åka hem i övermorrn, men så är det ju inte. Glömmer bort att vi ska till New York hela tiden. Vi landar vid 17:20 tror jag, då ska vi åka till hotellet, checka in och så ut med hunden. Fredag, lördag, söndag vet jag inte vad vi ska hitta på. Vädret får avgöra. Är det sol kommer vi hänga i Central Park, är det regn kommer vi hitta nåt stort bibliotek att gå bort oss i. Det blir bra oavsett.

Jag sydde i fem timmar igår. Så jäkla skönt att ha allt klart, och ganska mysigt att sitta och sy. Fixade en maxikjol och en långklänning, klippte av en bit för att dom var för långa och sydde sen igen för att dom inte ska gå sönder. Ska nog fortsätta sy idag. Det är otroligt lugnande.

Vad ska jag mer säga.. det känns så konstigt nu, att gå från hundra till noll efter att skolan slutat. Jag hinner inte känna efter hur det känns att lämna San Francisco, och jag kommer väl inte hinna känna på Stockholm innan vi sticker till Barca den 8:e juni. Då ska jag lämna Farid en vecka.

Det har gått tre månader sen jag var helt övertygad om att det vi hade var slut. Det svåra är långtifrån över. Det är helt sjukt hur man bara vill att det ska funka, man tänker "men det här går ju, det här borde vara så lätt, vi älskar ju varandra", men det är alltid mer komplicerat än så. Vi vill att det ska vara lätt. Det var lätt, för tre månader sen. Oj, så lätt det var. Nu är det svårt och jag har varit nära på att bara skita i allting flera gånger.

Men att lämna honom skulle vara den enkla vägen ut, och jag är ingen quitter. Jag ville bara att det skulle vara lätt den här gången. Jag behövde nånting lätt. Men jag försöker se på honom som jag ser på allt annat i mitt liv, och ge lika mycket som jag ger allt annat - familj, vänner, skola, jag är lojal som en åsna och de/det jag älskar ger jag hundra chanser. Så jag antar att han förtjänar en andra.

Snark. Deprimerande att skriva om. Helvete. Jag ville bara att det skulle vara lätt.

Puss.

Min pojkvän är en art director. Nu måste jag bara få honom att inse det. Titta, så otroligt duktig han är.

Hej älsklingar.

Det är finals. Det är värsta veckan av finals. Så om ni ens förväntar er att jag ska blogga så misstar ni er något ofantligt. Men ni kan få en bild på Farid från hösten 09.

Åh, vad söt.

Och när vi ligger och pratar, och inser att enda anledningen till att vi skulle förlora varandra är att vi älskar varandra för mycket - då känns allt lättare och tyngre på samma gång. Det är så absurt, när du säger att du ibland inte förstår varför jag valde dig, för titta, titta, så ofattbart vacker du är.

Jag minns din blick när jag gick förbi dig i de där små shortsen. Du var en bit bort och du tittade på mig med ett lätt förvånat uttryck, som om du fick en uppenbarelse. Jag log mot dig, och gick vidare. Hela den dagen hoppades jag att jag skulle gå in i dig nånstans. Jag visste från första stund att du var någon jag ville lära känna. Du hade en aura som drog mig in. Folk tystnade inte när du kom in i ett rum, dom hälsade dig välkommen och log och kramades och tackade för att du förgyllde deras dag med din blotta närvaro. Jag blev imponerad. Vilken karl, tänkte jag.

Åh. En sån karl.

Jag minns första gången vi sovit och vaknat hemma hos dig, klockan var nästan halv fyra på eftermiddagen, men din arm passade så bra under mitt huvud och jag strök mitt finger längs den som jag aldrig gjort annat. Det fanns en självklarhet där, redan från början. Jag visste att det inte var över efter första natten (hur ofta vet man det?).

Jag minns när du stod på scenen inne på Grand Hotel och presenterade med din grupp. Matilda frågade mig om jag fick fjärilar i magen när jag tittade på dig, och jag tittade på dig, och jag ville inte svara henne, för vem är hon att ta del av vår kärlek. Det är det största med oss - jag vill alltid hålla en låg profil, för det här är för vackert för att smutsa ner. Om ingen kommer nära oss kan ingen förstöra.

Förutom vi själva då, såklart.

Jag går tillbaks till alla minnen nu och ser vad som händer. Kanske leder dom oss tillbaka.

Jag börjar tänka ibland på vad San Francisco betyder för mig. Om man tar bort skolan, vad känner jag inför den här staden? Det är ju svårt att tänka så. Jag älskar mitt liv här, men jag vill resa och bo överallt. Enda stället jag lagt ner tankarna på att bo är Australien, efter att jag läste att solen är så otroligt farlig där nere. En reseblogg skrev att en tredjedel av alla australiensare får hudcancer på grund av att ozonskyddet är svagare där nere; mycket mer farlig strålning kommer igenom. Låter helt absurt. Vill fortfarande åka dit, men inte bo där.

Men det var inte det jag skulle prata om egentligen. Jag ville prata om att öppna sig.

Problemet med att öppna upp sig har jag fått klargjort för mig i både vänskap och kärlek sen jag kom till SF. Med svenskarna förra våren så blev jag totalt utmobbad. Har fortfarande idag ingen exakt koll på varför, men det spelar ingen roll längre. Jag öppnade aldrig upp för dom känslomässigt, men jag flyttade ju ändå in med dom liksom. Så jag la en tillit där. Det gick åt helvete. Efter det har jag fortsatt vara extremt försiktig med vem jag har nära inpå. Det är bara inte värt processen att bli sårad.

Den här våren var det då kärlekens tur. Farid är den första killen någonsin som helt och hållet stulit mitt hjärta. Jag litade på honom till 100 %. Det har jag aldrig gjort med någon människa förutom Jenna. När jag säger litar på till den graden menar jag två saker:

- Absolut villkorslös kärlek från den här personen
- Den här personen kommer aldrig någonsin såra mig

Det är bara Jenna och Farid. Som alla vet är tillit något som förtjänas. Jenna har aldrig någonsin sårat mig, hon har aldrig ljugit, stulit, snackat skit, gått bakom ryggen, valt någon annan framför mig, och hon har alltid varit ett telefonsamtal bort när jag gått sönder. Jag har försökt att vara detsamma för henne. Jag har aldrig för en sekund tvivlat på henne.

Så var det med Farid. Det var vad han hade förtjänat fram till februari i år. Vet att många av mina vänner är som mig - vi litar liksom inte på folk med våra hjärtan. Det tar lång tid innan man kan säga vissa saker och öppna vissa dörrar. Så anledningen till att jag blev så fruktansvärt ledsen när Farid sårade mig är enkel - det har aldrig hänt mig förut. Ett: Jag har aldrig gett hela mitt hjärta till en kille. Två: Naturligtvis har då aldrig en kille kunnat såra det förtroendet, eftersom det inte funnits förut.

Så det var två förstagångsupplevelser för mig. Jag vet att det är en del som läser som gått/går igenom såna här saker, så jag vill bara att ni ska veta att det är en process. Jag är absolut inte tillbaks till där jag var förut, trots att det gått två månader. Det här är bara början. Och jag vill säga till er - svik aldrig någonsin en person som litar på er till 100 %. Det finns på riktigt ingen värre känsla. Det är obeskrivligt. Framförallt när man är som jag, en person som från början alltid tror det värsta om folk. När jag litar på nån, då är det liksom läge för tårta och evigt kalas. Det händer nästan aldrig, som ni förstått, det har bara hänt två gånger i mitt liv.

Som jag sa, med vänskap för mig är det inte värt risken att bli sårad när man släpper in människor. Därför har jag ofta garden uppe. Grejen med kärlek - det är värt det. Det är värt risken att bli sårad. Jag visste vad jag gav mig in på när jag gav allt till Farid, men det betyder inte att jag hoppar jämfota när han bryter förtroendet.

Det var allt, tror jag. Jag ville bara säga att jag tackar er för att ni tycker att jag är stark. Jag är stark. Men jag är också en helt vanlig tjej som går sönder när allt man tror på faller isär.

Puss.

EDIT:

Nu låter det som att jag bara litar på två personer. Det gör jag inte. Jag har många nära jag har stort förtroende för. Men Jenna och Farid är speciella på det sättet att jag kan säga ALLT ALLT ALLT till dom. Det är det jag försöker få fram, hoppas ni förstår.