Han sa att han älskade mig för första gången mitt i ett bråk. Vi var på ett sunkigt hotellrum i downtown San Francisco, vi bråkade och man minns aldrig om vad, inte sant? Han satt ner. Jag stod upp. Jag var precis på väg att gå och han slängde det ur sig, som en våt handduk över en brasa. Min ilska slocknade. Jag var helt oförberedd, istället för att sjunka in träffade orden väggen bakom min rygg. Jag vände mig om och såg på honom. Vi hade varit tillsammans i drygt tre månader.

Du säger till mig att du inte förtjänade att bli straffad, du måste skämta. Du blåste mig. Jag satt och drömde om vårt bröllop, jag var klar. Den delen av mitt liv var klar. Jag hade hittat mannen vid änden av altaret, jag hade hittat mannen vid sidan av sängen på BB, jag hade hittat mannen vid den öppna brasan, i strandhuset, med hundarna. Jag var klar. Jag älskade dig så mycket, Farid. Jag vet att det är sant, för jag blir ledsen när jag skriver det. Jag älskade dig så mycket. Det är övertydligt i varje video vi spelade in. Det är övertydligt i mina tusen gester av kärlek, alla gånger jag rörde dig, i de små gåvorna jag gav. Jag vaknade varje morgon och bara tittade på dig. Såg dig. Jag har aldrig gjort det förut, med någon. Jag följde ditt ansiktes konturer med blicken och det var så överväldigande hur vacker du var. Jag hade kunnat vakna bredvid dig varje dag för resten av mitt liv. Jag var klar.

Jag vet inte vad jag ska göra med alla våra videos. Jag har en mapp med över 30 stycken. Jag kan inte titta på dom än. Jag skulle gråta ner hela sängen. Jag kan inte läsa blogginläggen du skrev om mig, jag kan inte gå tillbaka i mitt eget arkiv, jag kan inte prata med mina vänner om dig. Fortfarande, fortfarande, fortfarande när du rör mig, fortfarande när du rör mig så känns det som hemma. Det känns som hemma. Det känns som ett glas varm mjölk. Det känns som att höra mamma sjunga medan hon plockar ur disken. Det känns som att se Chris öppna en julklapp. Det känns som att jag är sju år gammal och snör på mig skorna för att springa ut och spela fotboll en varm sommarkväll. Och du skrev en gång att varje gång du ser mig blir du glad som en femåring, att jag är som din favoritleksak. Har det sjunkit in i ditt huvud att vi slängde bort det?

Och jag vill att du ska veta en sak (trots att jag vet att du inte läser det här). Varje gång jag petade på dig, varje gång jag strök ditt skägg åt fel håll så det kliade och du blev irriterad, varje gång jag blev ledsen och du inte förstod varför - SE MIG. Det var vad jag skrek. Utan ord så skrek jag det. Dag efter dag efter dag efter dag efter dag. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade dig, det är mitt livs hittills största förlust, och jag skriver för att bearbeta. Måste bearbeta.

Jag är ledsen, gänget. Det kommer bli en väldig mix av inlägg den närmsta tiden. Jag kommer säkert framstå som schizofren, men för mig är det väldigt enkelt. Jag är väldigt lycklig, och jag bearbetar min största förlust. De två separata sakerna kan existera lika balanserat tillsammans som självförtroende och ödmjukhet. Ytligt sett kan det verka motsägelsefullt, men för mig är det inga konstigheter. Jag är lycklig. Och jag har sorg. Det är allt.

Puss.