BREAKING UP
Jag tittar på honom och tänker "vad fin han är". Bara hårda ord mellan oss nu. Att göra slut med någon du varit fruktansvärt kär i är en konstig känsla, en konstig sak att gå igenom, oavsett om du gått igenom samma sak med någon annan tidigare. Det enda jag är säker på nu är att jag kan komma över honom. Inte för att jag älskade honom mindre än någon annan, snarare tvärtom, men för att jag innerligt tror att man kan komma över vem som helst.
Men det är en konstig känsla, en konstig sak att gå igenom, att sitta i en lägenhet och tala om för någon "jag är klar". Att försöka övertala någon att inte älska en är absurt, det går emot alla mänskliga instinkter. Vi vill vara omtyckta. Vi vill vara älskade. Vi vill bli sedda. Att säga "sluta se mig", det är svårt. Att dessutom säga det till någon som man har så mycket gemensamt med, vänner, värderingar, framtidsmål, drömmar, yrke, humor, ni ser, det blir bara konstigare ju längre vi pratar om detta här.
"Det är över". Att vara initiativtagaren, det är svårt. Att leva med det faktum att det var mitt val, det var jag som bestämde, hade jag vänt mig om och kysst honom hade han tagit emot mig med öppna armar. Som alltid. När man varit tillsammans med någon i 2,5 år, att våga ta det steget är svårt. Jag har aldrig upplevt San Francisco utan honom vid min sida. Jag har aldrig upplevt reklam utan hans hjälp alla sena nätter. Jag har inte upplevt kärlek som får mig att springa hem efter längtan över ett år in i förhållandet.
Så det är svårt. Ibland kanske man inte behöver göra mer än att konstatera det. Detta är min ofiltrerade version, detta är vart mina andetag tar vid, detta är den närmaste formen av terapi (som jag har råd med). Jag vill inte att han ska vara ledsen. Jag vill inte att han ska må dåligt. Det känns konstigt när jag ser honom prata med andra tjejer. När han rör mig så reagerar min kropp som att det är den naturligaste saken i världen - "detta känner jag igen". Jag har fortfarande svårt att se mig själv som singel, det är ett fack jag inte riktigt känner till. Det känns verkligen jättekonstigt att prata med Joanna om att flytta in ihop, när jag bott med honom så länge. Det är inte bara en partner som försvinner, det är en bästa vän.
Det är svårt. Och jag hoppas att det är okej.
Men det är en konstig känsla, en konstig sak att gå igenom, att sitta i en lägenhet och tala om för någon "jag är klar". Att försöka övertala någon att inte älska en är absurt, det går emot alla mänskliga instinkter. Vi vill vara omtyckta. Vi vill vara älskade. Vi vill bli sedda. Att säga "sluta se mig", det är svårt. Att dessutom säga det till någon som man har så mycket gemensamt med, vänner, värderingar, framtidsmål, drömmar, yrke, humor, ni ser, det blir bara konstigare ju längre vi pratar om detta här.
"Det är över". Att vara initiativtagaren, det är svårt. Att leva med det faktum att det var mitt val, det var jag som bestämde, hade jag vänt mig om och kysst honom hade han tagit emot mig med öppna armar. Som alltid. När man varit tillsammans med någon i 2,5 år, att våga ta det steget är svårt. Jag har aldrig upplevt San Francisco utan honom vid min sida. Jag har aldrig upplevt reklam utan hans hjälp alla sena nätter. Jag har inte upplevt kärlek som får mig att springa hem efter längtan över ett år in i förhållandet.
Så det är svårt. Ibland kanske man inte behöver göra mer än att konstatera det. Detta är min ofiltrerade version, detta är vart mina andetag tar vid, detta är den närmaste formen av terapi (som jag har råd med). Jag vill inte att han ska vara ledsen. Jag vill inte att han ska må dåligt. Det känns konstigt när jag ser honom prata med andra tjejer. När han rör mig så reagerar min kropp som att det är den naturligaste saken i världen - "detta känner jag igen". Jag har fortfarande svårt att se mig själv som singel, det är ett fack jag inte riktigt känner till. Det känns verkligen jättekonstigt att prata med Joanna om att flytta in ihop, när jag bott med honom så länge. Det är inte bara en partner som försvinner, det är en bästa vän.
Det är svårt. Och jag hoppas att det är okej.
Feedback
Postat av: jo
skrev precis et mail till mitt x. forsta gangen vi overhuvudtaget har sagt ett ord till varandra pa fyra manader. nastan inga alls innan det. ska ga pa planet till london om nagra timmar. grater otrostligt. laste dethar. grater lite till.
minns hur det var. vill inte prata med honom alls egentligen. ett ar sa jag att det kommer ta. lite ungefar innan jag kan forvanat mig att vaga tanka pa nagon annan. det tog lite mindre. men jag marker tat jag har blivit radd. det varsta kanslan i hela varlden. jag har blivit radd for att alska nagon sa handlost.
jag hoppas att det ocksa forsvinner snart. baby steps.
Postat av: Jonna
Det är okej.
puss! <3
Trackback
