Så. Nu sitter jag hemma hos Jenna, på Lexus säng, på golvet. Klockan är kvart i tio på morgonen och jag tänkte skriva lite om Farid. Jag är inte i "rätt" sinnesstämning alls för att göra det, så tänkte skita i det först. Men sen insåg jag att "rätt" sinnesstämning betyder ledsen, känslosam. Och det är bättre att skriva när jag inte är där känslomässigt, tänker jag.

Jag är, som ni kanske förstått, singel. Jag har inte varit singel på väldigt länge. Att ens smaka på ordet känns otroligt ovant, jag förstår inte riktigt vad det innebär, jag har väldigt svårt att överhuvudtaget definiera mig själv som i något annat stadie än i ett förhållande. Farid och jag var inne på vårt tredje år tillsammans. Alla som känner mig och de flesta som läser den här bloggen vet att jag älskade honom väldigt, väldigt mycket. Jag har varit kär förut och det här var lika vackert som det. Jag föll som en fura för honom, det var förälskelse första gången våra ögon möttes på Berghs.

Nu blir jag ledsen såklart ändå. Men nu skriver jag, det här måste skrivas vid någon tidpunkt i alla fall.

Det här kommer kanske låta löjligt. Men att avsluta förhållandet med Farid på Facebook var tungt. Jag grät. Vår årsdag stod inskriven, den 1:a oktober 2008. När jag avslutar förhållandet är det maj 2011. Det är lång tid. Och man spenderar inte så lång tid med någon man inte tror man ska spendera all kvarvarande tid med. Jag gör inte det i alla fall. Och jag sörjer det nu som något jag förlorat. Jag sörjer det på samma sätt man sörjer en bortgång. För något har definitivt dött. Ingen begravning, ingen minnestjänst, men något dog och det gick så jävla fort att jag aldrig varit med om något liknande.

Och det här kanske låter konstigt, men jag är glad över att jag är ledsen. Känslor för mig är väldigt viktigt, det är ett ständigt bevis på att jag har hjärta, själ, att jag lever, att jag bryr mig. Att jag älskar. Så sorg är välkommet. Det är hälsosamt, tror jag, att sörja.

Jag slet i ett år för att komma tillbaka till den sinnessjuka kärleken jag kände för honom innan vissa snedsteg från hans sida våren 2010. Jag kan ärligt säga detta - så kär som jag var januari 2010, över ett år efter vi blev ihop, jag vet inte om jag någonsin känt något liknande. Och då vet ni hur mycket jag avgudade Magnus. Men den känslan jag hade när jag var tvungen att lämna Farid på flygplatsen i New York, jag skulle hem och ta hand om Chris, det.. var något helt unikt. Jag grät som jag aldrig gråtit förut. Inifrån och ut, det har aldrig känts så fel att lämna någon. Herregud så ledsen jag var. Sen gjorde han bort sig, jag föll som en sten och sen dess kämpade jag. Det enda jag ville var att komma tillbaks.

Men problemet med tillit är att det är väldigt sårbart. Problemet med respekt är att den förtjänas. Problemet med kärlek är att det inte har någon betydelse utan de andra två sakerna. Problemet med passion är att man får svårt att kasta sig över någon som kanske tänkt på att kasta sig över någon annan.

Jag kommer aldrig baktala Farid. Inte här, inte någonstans. Det vi hade var väldigt stort och väldigt vackert. Det är mitt längsta förhållande och jag ångrar ingenting. Älskar man någon så kämpar man. Punkt slut. Han är en fantastisk son, en otroligt älskad vän, en av de mest genuint kreativa och talangfulla personerna jag träffat. Jag vet inte om jag kommer skriva mer om honom nu, det får vi se. Hursomhelst. Jag ville berätta lite, som jag lovat att jag skulle göra. Har ni frågor är det bara att kommentera. Min sinnesstämning nu är att jag sörjer och försöker landa i att det inte är vi längre. 2,5 år är som sagt lång tid. Framförallt om man bor tillsammans och är med varandra konstant 24 timmar om dygnet. Det kommer ta lite tid för mig att bearbeta det här.

Puss.