Jag har så mycket jag inte berättat för er. Känns som det är bättre att bara släppa det nu.

Lägenheten är i alla fall fantastisk. Nu när jag bott i den ett par veckor kan jag nästan påstå att det är den bästa lägenheten jag bott i under tiden jag varit här, i SF. Perfekt storlek. Fönster i varje rum, det är verkligen ljust i lägenheten så länge solen är uppe och det händer helt enkelt inte när du har ett ställe som vetter mot innergården istället för ut mot gatan. Vi har haft sån rövtur att fönstret i köket släpper in solen hela förmiddagen, och sen fönstret i vardagsrummet gör samma sak på eftermiddagen. Tack för det, ljus betyder otroligt mycket för mig.

Jag har haft kul de här första veckorna. Solat med vänner, festat med vänner, rökt sena cigaretter med Joanna på brandstegen, druckit otaliga koppar kaffe, köpt skor (guuuuuuud, DE vackraste någonsin), blivit tokig på att min mobil piper hela tiden, tafatt börjat skolan och gjort klart läxan i klassen, gått på pilates och blivit öm som in i h-vete, älskat sönder vårt badrum med stora, vackra vanity lights, sovit bättre än någonsin i min nya säng, siza:t upp i bh-storlek, pussat på hunden precis som vanligt, skypat med Chris, gråtit bejdande framför min bästa vän och försökt hantera sviterna av ett brustet förhållande.

Jag var så naiv. Jag har ju sagt själv i tre månader att Stockholm bara är en paus. Så är det varje sommar. En vacker paus, en paus jag värdesätter, men likväl bara en paus. Det är inte mitt riktiga liv (förutom du, Jenna, du är mitt liv oavsett vilken stad jag är i). Och ändå trodde jag att nu när jag kommer tillbaks till SF så kommer allt vara okej mellan mig och Farid, det har gått över tre månader sen vi gjorde slut, nu har alla börjat försöka jobba sig igenom det.

Naiv. Varken Farid eller jag har bearbetat klart det här. Kan någon förklara för mig hur jag kunde tro att jag skulle vara helt över någonting som varade i 2,5 år, efter tre månader? Naiv som är det sista ordet jag skulle stämpla mig själv med, och titta bara. Detta är vad som är svårt - vi går ut tillsammans fortfarande. Nästan varje gång vi festar är vi där bägge två. Det kommer fram killar till mig när jag är ute. Jag pratar med killar. Och.. Farid går. I princip. Och missförstå mig rätt här - våra vänner är extremt sidolösa fortfarande, om jag får använda ett konstigt ord för att beskriva det. Jag känner mig inte bortvald. Jag har gått igenom tankar av att vara den onda häxan, naturligtvis är den som går vidare fortare eller mer publikt den som blir beskylld för att den andra parten ser ledsen ut. Jag köper det till hundra procent.

Men det är svårt. För jag älskar Farid. Jag bryr mig om honom. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig att han ska må dåligt. Jag vill ALDRIG förstöra mina vänners kvällar för att de är oroliga för honom. Just nu lutar jag mer åt att bara hålla mig till gruppen när vi är ute, för att slippa det här. Samtidigt låter inte det som det mest hälsosamma i mina ögon. Som jag sagt förut - jag letar definitivt INTE efter ett förhållande nu. Jag vill inte ha ett. Jag söker inte efter killar på något sätt. Och kanske är det bättre om jag bara stänger av den där sidan för nu, fokusera på skolan måste jag göra ändå.

Och när jag gråter i en park under strålande sol flyttar han lite närmre, tar min hand och "säger någon någonsin ett ont ord om dig, så sparkar jag skiten ur dom". Och allt är så otroligt sorgligt, men mer om det en annan gång.

Puss.