Det här kommer bli ärligt, så stå ut.

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar. För att ge er lite insyn - Farid bor hos min bästa vän medan han letar lägenhet. Vilket automatiskt betyder att i princip all ledig tid hon har spenderas med honom. Rättare sagt, ALL tid spenderas med honom, eftersom hon jobbar hemifrån också. Det gör mig barnsligt svartsjuk. Jag saknar henne. Jag vill ha tillgång till henne. Jag vill inte känna som att jag inkräktar när jag ringer och frågar om vi kan ses. Så fort jag träffar henne känns det som att det är på lånad tid. Hon har en deadline varje gång vi ses. Och samtidigt som jag förstår det löjliga i det här, så förstår jag också varför det tär så mycket. Hade samma grej hänt med Jenna hade jag känt exakt likadant. De här tjejerna, Jenna, och Carrie, är inte bara vänner. De är mina livslinor. Att få det stödet.. komprimerat och plötsligt inte längre villkorslöst, jag hade ingen aning om hur mentalt hårt det skulle slå mig. Men så är det här borta. Vi har inget socialt skyddsnät i form av familj. Så vännerna blir vårt allt. Och jag älskar det. Men just nu är det tufft. Eftersom det var jag som gjorde slut med Farid är hon orolig för honom. Hon vill att han ska ha det bra. Jag älskar henne för det, men mitt femåriga jag vill knacka henne på axeln och säga "men jag då?".

Inatt grät jag mig till sömns av en helt annan anledning. Jag.. har mycket osagt när det kommer till Farid. Jag är arg. Och besviken. Jag känner att han egenhändigt, och sen vi tillsammans, slängde bort något som var bland det mest äkta jag upplevt. Det är få gånger i livet man ser någon och tänker "den här människan kommer vara en viktig del av mitt liv". När jag såg Farid på Berghs var det omedelbar kärlek. Jag älskade honom innan jag kände honom. Jag lämnade allt för honom. Och kanske är det därför jag ofta kände att vi var i obalans emotionellt. Jag hade mer investerat än honom från start. Jag vet inte. Men jag lovar er, så kär jag var i honom, det var en helt ny känsla. Och när jag älskade och behövde honom som mest svek han mig. Inte många vet vad som hände, inga av amerikanerna. Det är ett fåtal av mina svenska vänner jag berättat för. Carrie har frågat mig, men jag hade inget, och har fortfarande inget behov av att ställa honom i dålig dager. Det är länge sen nu ändå. Oavsett så gjorde vi slut, på grund av den obalansen. Jag kände inte att jag fick den kärlek jag behöver, kräver, förtjänar, vilket ord man än vill sätta på det. Alla hjärtans dag var början till slutet, sen var det nedåtgående spiral under våren.

Och när jag smsar honom och vill ha svar säger han "vi var gift". Jag, min idiot, trodde smset var avklippt och att han någonstans i harangen var ute efter nån metafor om att vi var gifta. Men nej. Han menade, bokstavligt talat, gift. Att höra det ordet sättas på någon del överhuvudtaget av vårt förhållande knäckte mig totalt. När jag försöker prata med honom igen, den här mannen jag avgudade, då blir jag totalt nedskjuten. Det enda jag ser hos honom är murar och stolthet. Han har stängt ner. För mig var han en klart potentiell livspartner. Det är ingen lek när det händer. Inte för mig. Det är det största och viktigaste som finns. Så jag skiter i att det tog slut, känner jag att jag vill prata med honom, sträcka ut en hand, då vill jag att det ska ses som ärliga intentioner. "Spel." Spel. När min olivkvist bestående av ett sms är det första totalt ärliga och extremt sårbara initiativet från min sida sen maj.

Jag brukade vara stolt. Jag är inte det längre. Och jag kan ärligt säga att jag bröt ihop. Jag älskade honom mer än vad jag trodde var möjligt, och jag känner mig orättvist behandlad, jag känner mig fortfarande inte sedd. Jag vill skaka om honom och få honom att förstå vad han kastat bort. Jag vill skaka om honom och få honom att förstå att mina känslor har lika mycket värde som hans, att jag aldrig försökt sätta dit honom eller få folk på min sida, att det här var mitt ärligaste förhållande någonsin, och det ärligaste sättet jag någonsin hanterat ett uppbrott. När jag fokuserar på vårt bästa, är han fast i vårt sämsta. Det är ett tankesätt som dödar allting. Igår natt var min första instinkt att radera allt som har med oss att göra. Men det fungerar inte så, antar jag. Jag, och han, får leva med det faktum att 2,5 år kom till ett slut. Det jag kan säga, och det jag alltid kommer kunna säga, är att jag gav det allt jag är. Och det handlar inte om att det inte var tillräckligt. Det handlar om att han inte såg det för vad det var.

Och det är min ärliga åsikt.

Puss.