HEJ.
Jag har inte vetat vart jag ska börja. Har inte ens vetat om jag möjligtvis bara ska sluta. Den här bloggen och min passion för den här bloggen, min eviga drivkraft att dela med mig av mitt liv, tvärdog 2012. Det här har varit ett av de mest omvälvande åren, följt av 2009, 2010 och 2011 som även de var stora, viktiga år. Sen jag var 21 har livet gått på speed. Jag har levt, skrattat, gråtit, drömt, växt, vunnit, förlorat. När det viktigaste i mitt liv blev en amerikan så antar jag att min anknytan till mitt svenska jag tog stryk. Mitt hela jag, ärligt talat. Som jag kanske nämnt tidigare förlorade jag mig själv. På grund av en karl. Har ni någonsin hört något så klyschigt?
Jag har tvingats omvärdera allt det här året. Min syn på mig själv, min syn på vänskap, min syn på kärlek och relationer i stort. Jag har insett att mycket av det drama jag går igenom i mitt liv bjuder jag in på fika alldeles själv. Här, varsågod, ta en kopp kaffe, sitt ner så umgås vi. Jag hade kunnat klippa vissa människor mycket tidigare och på så sätt undvikit väldigt mycket drama det här året. Men kanske betyder det dramatiska någonting för mig. Jag är en rastlös själ, jag uttrycker gärna både kärlek och ilska, jag är impulsiv och kanske lite konstig. Jag vet inte riktigt längre. Jag har ju alltid överanalyserat, tänkt för mycket, levt i mitt egna huvud. Det här året har jag tvingats att se saker från andra människors synvinklar. Har jag blivit mindre självisk? Ja. Men det är långt kvar att gå fortfarande.
Den största förändringen som är mest tydlig för mig själv är min syn på kärlek och dess betydelse i mitt liv. För fem-sex månader sen grät jag över hur oöverkomligt sorgligt detta var, denna förändring, att jag kände min romantiska sida självdö. Idag har jag accepterat det. Jag.. bryr mig inte om kärlek lika mycket längre. Det är inte en prioritet i mitt liv. Att vara 100% ärlig och en god människa när det kommer till att deala med män.. Jag är över det tillfälligt. Förmodligen en typisk reaktion på att få hjärtat krossat och stampat på i omgångar. Men likväl - det är MIN reaktion och jag lever den.
Jag kan inte titta på romantiska komedier längre. Mår illa, vill byta kanal. Ser jag en kvinna i bröllopsklänning stänger jag av TV:n. Jag tänker överhuvudtaget inte på framtiden längre när det kommer till män. Jag.. bryr mig inte längre. Jag vill inte ens. Jag är avstängd. Ganska kall. Jag litar inte på killar överhuvudtaget. Har du varit med en man som lyckas vara frekvent otrogen trots att han är med dig fem dagar i veckan, då är det detta som händer. Varna era barn.
Det jag inte förlorat är min obotliga positivitet. Han försökte döda den med. Det lyckades han aldrig med. En solig dag gör mig fortfarande lycklig in i själen, och jag väljer att se vad som hände mig som en oerhört värdefull läxa. Jag väljer också att se min nyfunna cynism och kyla inför kärlek som en tillfällig period, en period där jag kan fokusera på att bli anställd och börja min karriär. Jag vill inte träffa någon ny, fokusera på någon ny, jag vill inte älska någon ny. 2013 är till för mig.
Det finns en miljon saker till att säga men det här får väl bli början.
EDIT: Moa, Felicia, Sabrina, Ida, Maria och ni andra. Tack snälla för er uppenbara devotion till min blogg, tack för att ni bryr er tillräckligt för att vilja ha mig tillbaks. Det är till er jag skriver.
EDIT 2: Nu blev det här typ världens sorgligaste inlägg märkte jag när jag läste igenom. Jag kan tala om att jag har jävligt kul i år också. Framförallt i sommar och nu i höst. Jag mår bra, bättre för varje dag. Starkare för varje dag. Det tar bara en jävla tid att komma över att någon sårat en, framförallt när det inte bara är en älskare, utan din bästa vän. Men allt han gjorde mot mig har jag bearbetat (nåja, nästan allt) och nu idag pratar jag inte med en, inte med två, utan med tre manliga modeller som alla är heta som fan och vill ha mig helst varje dag av varje vecka. Japp, jag är en 25-åring mitt i en medelålderskris. Älska livet!
Bilder från tidigare i år
Feedback
Postat av: Isabelle
Du är så jäkla awesome, vet du det? Awesome.
Postat av: Eva
Vad fint att höra att du fortfarande tar dig tid att njuta av och glädjas över de små tingen här i livet. Jag tror att det är klokt att du satsar på att vara solo ett tag.
Kul att ha dig tillbaka!
Postat av: emil
HEY angående din första EDIT där jag inte såg mitt namn nämnas nånstans: Jag har för i helvete varit inne här minst en gång i veckan under den tid du varit frånvarande. Jag vill bli nämnd med NAMN, gärna versaler, inte klumpas ihop med "ni andra"-kategorin.
Men men, vad fint att du är tillbaka, gris-Cims. Fortsätt så, puss puss.
Postat av: Araben
Du är för jävla fin, vet du det? Antagligen efter alla gånger jag tjatade på dig i somras. Smuuuts! Puss
Postat av: Moa
Ciiiiim! Bäst är du som är tillbaka. Blir tårögd av det du skriver, allvarligt. Kanske för att våra liv inte skiljer sig särskilt mycket. Det är på riktigt skönt att veta att du går så stark ur allt som hänt, vad som än hänt. Du är en förebild för mig, du anar inte. Grym är du.
Trackback
