Jag minns din blick när jag gick förbi dig i de där små shortsen. Du var en bit bort och du tittade på mig med ett lätt förvånat uttryck, som om du fick en uppenbarelse. Jag log mot dig, och gick vidare. Hela den dagen hoppades jag att jag skulle gå in i dig nånstans. Jag visste från första stund att du var någon jag ville lära känna. Du hade en aura som drog mig in. Folk tystnade inte när du kom in i ett rum, dom hälsade dig välkommen och log och kramades och tackade för att du förgyllde deras dag med din blotta närvaro. Jag blev imponerad. Vilken karl, tänkte jag.

Åh. En sån karl.

Jag minns första gången vi sovit och vaknat hemma hos dig, klockan var nästan halv fyra på eftermiddagen, men din arm passade så bra under mitt huvud och jag strök mitt finger längs den som jag aldrig gjort annat. Det fanns en självklarhet där, redan från början. Jag visste att det inte var över efter första natten (hur ofta vet man det?).

Jag minns när du stod på scenen inne på Grand Hotel och presenterade med din grupp. Matilda frågade mig om jag fick fjärilar i magen när jag tittade på dig, och jag tittade på dig, och jag ville inte svara henne, för vem är hon att ta del av vår kärlek. Det är det största med oss - jag vill alltid hålla en låg profil, för det här är för vackert för att smutsa ner. Om ingen kommer nära oss kan ingen förstöra.

Förutom vi själva då, såklart.

Jag går tillbaks till alla minnen nu och ser vad som händer. Kanske leder dom oss tillbaka.