Jag börjar tänka ibland på vad San Francisco betyder för mig. Om man tar bort skolan, vad känner jag inför den här staden? Det är ju svårt att tänka så. Jag älskar mitt liv här, men jag vill resa och bo överallt. Enda stället jag lagt ner tankarna på att bo är Australien, efter att jag läste att solen är så otroligt farlig där nere. En reseblogg skrev att en tredjedel av alla australiensare får hudcancer på grund av att ozonskyddet är svagare där nere; mycket mer farlig strålning kommer igenom. Låter helt absurt. Vill fortfarande åka dit, men inte bo där.

Men det var inte det jag skulle prata om egentligen. Jag ville prata om att öppna sig.

Problemet med att öppna upp sig har jag fått klargjort för mig i både vänskap och kärlek sen jag kom till SF. Med svenskarna förra våren så blev jag totalt utmobbad. Har fortfarande idag ingen exakt koll på varför, men det spelar ingen roll längre. Jag öppnade aldrig upp för dom känslomässigt, men jag flyttade ju ändå in med dom liksom. Så jag la en tillit där. Det gick åt helvete. Efter det har jag fortsatt vara extremt försiktig med vem jag har nära inpå. Det är bara inte värt processen att bli sårad.

Den här våren var det då kärlekens tur. Farid är den första killen någonsin som helt och hållet stulit mitt hjärta. Jag litade på honom till 100 %. Det har jag aldrig gjort med någon människa förutom Jenna. När jag säger litar på till den graden menar jag två saker:

- Absolut villkorslös kärlek från den här personen
- Den här personen kommer aldrig någonsin såra mig

Det är bara Jenna och Farid. Som alla vet är tillit något som förtjänas. Jenna har aldrig någonsin sårat mig, hon har aldrig ljugit, stulit, snackat skit, gått bakom ryggen, valt någon annan framför mig, och hon har alltid varit ett telefonsamtal bort när jag gått sönder. Jag har försökt att vara detsamma för henne. Jag har aldrig för en sekund tvivlat på henne.

Så var det med Farid. Det var vad han hade förtjänat fram till februari i år. Vet att många av mina vänner är som mig - vi litar liksom inte på folk med våra hjärtan. Det tar lång tid innan man kan säga vissa saker och öppna vissa dörrar. Så anledningen till att jag blev så fruktansvärt ledsen när Farid sårade mig är enkel - det har aldrig hänt mig förut. Ett: Jag har aldrig gett hela mitt hjärta till en kille. Två: Naturligtvis har då aldrig en kille kunnat såra det förtroendet, eftersom det inte funnits förut.

Så det var två förstagångsupplevelser för mig. Jag vet att det är en del som läser som gått/går igenom såna här saker, så jag vill bara att ni ska veta att det är en process. Jag är absolut inte tillbaks till där jag var förut, trots att det gått två månader. Det här är bara början. Och jag vill säga till er - svik aldrig någonsin en person som litar på er till 100 %. Det finns på riktigt ingen värre känsla. Det är obeskrivligt. Framförallt när man är som jag, en person som från början alltid tror det värsta om folk. När jag litar på nån, då är det liksom läge för tårta och evigt kalas. Det händer nästan aldrig, som ni förstått, det har bara hänt två gånger i mitt liv.

Som jag sa, med vänskap för mig är det inte värt risken att bli sårad när man släpper in människor. Därför har jag ofta garden uppe. Grejen med kärlek - det är värt det. Det är värt risken att bli sårad. Jag visste vad jag gav mig in på när jag gav allt till Farid, men det betyder inte att jag hoppar jämfota när han bryter förtroendet.

Det var allt, tror jag. Jag ville bara säga att jag tackar er för att ni tycker att jag är stark. Jag är stark. Men jag är också en helt vanlig tjej som går sönder när allt man tror på faller isär.

Puss.

EDIT:

Nu låter det som att jag bara litar på två personer. Det gör jag inte. Jag har många nära jag har stort förtroende för. Men Jenna och Farid är speciella på det sättet att jag kan säga ALLT ALLT ALLT till dom. Det är det jag försöker få fram, hoppas ni förstår.