Hej missar.

Det känns som jag ska åka hem i övermorrn, men så är det ju inte. Glömmer bort att vi ska till New York hela tiden. Vi landar vid 17:20 tror jag, då ska vi åka till hotellet, checka in och så ut med hunden. Fredag, lördag, söndag vet jag inte vad vi ska hitta på. Vädret får avgöra. Är det sol kommer vi hänga i Central Park, är det regn kommer vi hitta nåt stort bibliotek att gå bort oss i. Det blir bra oavsett.

Jag sydde i fem timmar igår. Så jäkla skönt att ha allt klart, och ganska mysigt att sitta och sy. Fixade en maxikjol och en långklänning, klippte av en bit för att dom var för långa och sydde sen igen för att dom inte ska gå sönder. Ska nog fortsätta sy idag. Det är otroligt lugnande.

Vad ska jag mer säga.. det känns så konstigt nu, att gå från hundra till noll efter att skolan slutat. Jag hinner inte känna efter hur det känns att lämna San Francisco, och jag kommer väl inte hinna känna på Stockholm innan vi sticker till Barca den 8:e juni. Då ska jag lämna Farid en vecka.

Det har gått tre månader sen jag var helt övertygad om att det vi hade var slut. Det svåra är långtifrån över. Det är helt sjukt hur man bara vill att det ska funka, man tänker "men det här går ju, det här borde vara så lätt, vi älskar ju varandra", men det är alltid mer komplicerat än så. Vi vill att det ska vara lätt. Det var lätt, för tre månader sen. Oj, så lätt det var. Nu är det svårt och jag har varit nära på att bara skita i allting flera gånger.

Men att lämna honom skulle vara den enkla vägen ut, och jag är ingen quitter. Jag ville bara att det skulle vara lätt den här gången. Jag behövde nånting lätt. Men jag försöker se på honom som jag ser på allt annat i mitt liv, och ge lika mycket som jag ger allt annat - familj, vänner, skola, jag är lojal som en åsna och de/det jag älskar ger jag hundra chanser. Så jag antar att han förtjänar en andra.

Snark. Deprimerande att skriva om. Helvete. Jag ville bara att det skulle vara lätt.

Puss.