Behövs ingen närmare förklaring, va? Det här kortet tog jag hösten 2008, det är mitt favoritkort någonsin på Lucas (förutom det allra första i bilen på väg hem från kenneln), hans päls är så fruktansvärt vacker mot höstlöv att det inte är sant. Nu, äntligen, har vi tid att ägna oss mer åt honom. Lucas är extremt social, ska alltid ligga i ens knä, på ens arm, buffa upp huvudet i armhålan, slicka i ansiktet, han är så otroligt mysig och han förtjänar mer uppmärksamhet än vad vi kunnat ge honom de senaste veckorna.

Puss.