Gud, jag hade glömt hur mysigt det är att gå upp tidigt på morgonen. Även om nervositet kantar just den här dan. Farid har sin mid point presentation idag. Avgör i princip om han får ta examen i vår eller måste fortsätta. Jag är nervös för honom, känns som att det är jag som ska presentera, haha.

Läste nån tjejs blogg imorse, hon hade fått avliva sin sju år gamla amstaff. Grät som ett barn, precis som Jenna skulle gjort. Det värsta jag läst, hon var ute och gick med hunden, helt plötsligt börjar han halta och till slut bara trillar han ihop. Hjärnblödning. På tjugo minuter gick han från busig och levande till att ligga medvetslös i hennes armar. En timme senare avlivades han hos veterinären.

Alltså. Det går inte. Jag förstår inte hur man klarar av det. Du vaknar upp på morgonen med din hund som alla andra dagar, innan lunch kommer du hem utan honom. Måste plocka ihop alla ben, alla leksaker, matskålarna. Fy fan. Lucas är bara drygt 2 år. Han har aldrig varit sjuk, men en del grejer har hänt som är läskiga. Spyr gör han ju titt som tätt. Sen ett par gånger har han fått som epilepsi-anfall. Vi är ute och går, helt plötsligt börjar han backa, skaka kraftigt, för att sen ramla ihop på sidan, "springa" jättesnabbt med benen och spy samtidigt. Ansolut jävla livrädd blev jag första gången det hände, mitt på ett övergångsställe här i SF. Direkt efter såg han trött och förvirrad ut, jag bar honom hem. Sen - ingenting. Mår hur bra som helst igen. Nån som varit med om nåt liknande med sin jycke?

Hursomhelst. Ingen kan förstå vad Lucas betyder för mig. Så är det. Man vet bara själv. Och jag älskar honom så mycket mer idag än när han var gullig valp. Nu har han sin karaktär och alla sina löjliga små egenskaper. Han är extremt "mammig", som Farid brukar kalla det. (Favorituttrycket kommer från den där Den Oändliga Vandringen eller vad filmen nu hette - I'm his person.) Utspelar sig bland annat i att han väntar på mig om Farid och han går före. Han går inte förrän jag kommer. Han vaktar mig när det låter utanför dörren, då hoppar han upp bredvid mig i soffan och sätter sig jättenära medan han håller utkik. När jag skäller på honom blir han så otroligt ynklig. Viker ner öronen och vill bara krypa fram för att få klapp. Ibland går han till Farid istället, haha, han är definitivt the good cop när det kommer till Lucas.

Varje gång Farid lämnar sängen på morgonen så kryper Lucas upp nära mig. Lägger huvudet på kudden och suckar tungt. Jag älskar hans lilla fjantiga ansikte. Att hundar kan ha så många uttryck är helt otroligt. Jag ser om han är glad, ledsen, förvirrad, uttråkad, grinig, trött, exalterad. Varje gång han ska spy går han själv in i badrummet och hoppar upp i badkaret, bara för att jag alltid bär in honom där när det händer. Så jävla duktig är han. Han ligger vid Farids fötter under skrivbordet när han jobbar. Han skäller och springer i sömnen konstant.

Men det absolut bästa jag vet är en grej bara jag och han delar. Det går alltid till på precis samma sätt. Han sitter på mattan i hallen när vi ska gå och lägga oss på kvällarna. Han är trött, tittar på mig medan jag gör mig i ordning. När jag är klar så går jag fram till honom, sätter mig ner på huk och lutar min kind mot hans kind. Han är så sjuuukt mysig då, lutar först ner huvudet och bara vilar ögonen medan jag kramar och klappar honom. Sen så sticker han upp sitt lilla fejs och ger mig massa pussar i ansiktet. Den lilla stunden är helig.

Och hur ska man kunna leva utan den? Längtar tills hund nummer två. Ska bli så kul att Farid får vara med om hela valpperioden. Tror Lucas är så mammig delvis för att jag ensam "uppfostrade" honom de första sju månaderna. Jag säger bara - säg aldrig att du inte är hundmänniska innan du haft en. Jag hade katt i hela mitt liv innan Lucas. Hundar är fantastiska.

Nu ska jag äta frukost.

Puss.

Hösten 2008