Men vi kan väl prata lite om relationer.

Det känns som den eviga diskussionen - att vara singel eller tillsammans med någon. Två olika läger, med lika starka åsikter om vad som är bäst.

När jag var yngre, säg 15, så ville jag ha pojkvän mest hela tiden. Det var nytt, spännande och så himla mysigt att ha någons hand att krama under täcket när man tittade på film. Det var en upptäcktsfärd, som jag inte skulle vilja ändra på oavsett vad. Mitt första förhållande varade tre månader och precis i slutet av dessa månader blev jag (och han) av med oskulden. Alldeles för unga för att ha sex, naturligtvis. Minns att det var i december, och jag är så glad att det blev som det blev. Han var så ömsint, så omtänksam, frågade mig gång på gång om det var okej, om det gjorde ont, om jag mådde bra. Kunde inte begärt något mer från en första gång. Jag är glad idag, att första gången är ett så varmt minne för mig, det känns som det har betydelse.

När jag blev äldre, säg 17 - 18, var jag plötsligt singel igen. Jag vet inte, men singellivet för mig är förknippat med olycklig kärlek, korkade sms och onenightstands utan substans. Jag, personligen, har aldrig varit lycklig som singel. En del av mig är ledsen över det, eftersom jag vet att jag förmodligen kunde växt väldigt mycket av att vara ensam. Framförallt under den tiden jag och M var ihop andra gången. Jag vill inte såra honom, men jag tror han skulle hålla med mig idag - vi gjorde bägge ett misstag genom att bli ihop igen. Det handlade bara om trygghet. Kärlek - absolut, men främst trygghet. Jag trodde vi hade en kärlek som inte kunde växa bort. Jag hade fel. Kommer ihåg att jag gång på gång sa till folk omkring mig att han inte var rätt för mig, men att jag framförallt inte var rätt för honom. Vi har liknande värderingar, men vill helt olika saker med våra liv.

Och det här är ju en sån jävla klyscha, men det är sant - när man är yngre spelar värderingar och drömmar ingen roll. Med åldern så blir det allt viktigare att man passar ihop på fler plan än att händerna värms i samma takt som pulsen ökar. I alla fall om man, som jag, vill dela allt med den man är ihop med. Har man ett långdistansförhållande eller är särbo, kanske det inte spelar lika stor roll. Jag vet inte.

För mig handlar allt som är viktigt i livet om våra relationer med andra människor. När är du lycklig? När du är med folk du älskar, naturligtvis. Det är allt som betyder något, igår, idag och imorgon. Om jag lyckas vårda mina relationer och få mina vänner och min familj att inse hur mycket dom betyder för mig, då är jag lycklig. Eller hur? Tänk över ditt bästa minne här i livet och säg till mig att det inte innefattar minst en person av de du älskar.

I skolan förra veckan sa en tjej att det enda hon vill ha här i livet är pengar. Hon skiter i familj, vänner, allt, så länge hon blir snuskigt rik. Jag tyckte så synd om henne. Mäter man lycka i pengar är man så jävla fel ute.

Jag säger inte att man måste vara ihop med någon för att vara lycklig. Det tror jag verkligen inte. Har man en bred umgängeskrets och en närande familj så är man fulländad. Förut kunde jag få ångest för att jag inte var singel. Typ "undrar vilka killar jag missat genom att vara med honom" eller liknande. Det tog mig ett tag innan jag fattade att klubbhångel och nervösa engångsligg är värt en piss i havet jämfört med att dela nåt med en annan människa, på riktigt.

Inte för att det inte är kul - jag har verkligen haft kul som singel. Men av den enkla jävla anledningen att det är omöjligt att växa som person fem i tre en lördagsnatt i famnen på nån du inte vet namnet på, vilket är det mitt singelliv bestod av. Det är omöjligt att vara lycklig när man vaknar upp i en lägenhet man inte känner igen, med en kropp man inte vet vem den tillhör, fanatiskt undrande om man använde kondom eller inte. Visa mig lycka i det, och jag erkänner mig besegrad.

Puss.