Flickor med kassa ögonbryn. Alltså.. Det är ju en så lätt grej att fixa till när det kommer till utseende. Bara hugg en penna (eller ögonskugga, som jag använder) och se till att ögonbrynet börjar där det ska börja och slutar där det ska sluta. Och FYLL i den jäveln. Ni ser tio resor snyggare ut på två minuter. Inte ens din bästa vän säger något om dina ögonbryn, så bara testa oavsett om du nånsin hört "fult" eller inte, haha.

Korta killar som står/går som att de är långa. Lyssna på mig nu. Om du är under 1.80 så kommer varenda tjej på den här planeten registrera att du är under 1.80. Korta killar har en tendens att stå som idioter, med händerna typ i sidan (för att se större ut) och fötterna pekande utåt (för att se större ut) och så tror dom att den här stansen gör att de ser.. större ut. Killen jag dejtade i somras stod alltid så. Gud så det irriterade mig. Det finns inget tydligare sätt att visa att du har kass självkänsla än att inte acceptera din korthet. Kan garantera att Bruno Mars aldrig står sådär.

Dålig hållning. Ååååååååååh det är så gravt irriterande. Både män och kvinnor. Jag har sett otroligt attraktiva kvinnor reduceras till whatevers bara för att deras Igor-krökning ser ut som ett jävla C som leker kurragömma. STRÄCK PÅ RYGGEN. Och män ska vi inte ens prata om. Förstår inte hur ni någonsin kommer in i en tjejs trosor.

Drama. Jag är så över detta. Jag tror jag brukade vara mycket mer dramatisk, sen dejtade jag århundradets drama queen i somras och hanterade fyrtiotvå dramafyllda situationer den här hösten. Nu är jag bara så klar med det. Vänner, relationer, klasskamrater, oavsett vem det är. Börjar du grina över något som har noll betydelse så reser jag mig helt enkelt upp och går. Huvudvärken det ger att vara runt osäkra gnällhögar, alltså, jag orkar inte.

Tjejer som tycker att alla tjejer ska hålla ihop bara för att vi är tjejer. Alltså.. Ärligt? I en diskussion mellan en karl och en kvinna är det mer troligt att jag håller med karln. Inte för att män är smartare än kvinnor (det är dom inte), men för att män är mer direkta och rakt på sak generellt. De är inte lika emotionellt drivna, de är kortfattat detaljerade, och helt seriöst - de snackar inte lika mycket skit som tjejer. Jag kan ofta känna att jag identifierar mig lättare med män än med kvinnor. Jag orkar inte prata om känslor i en halvtimme. Jag orkar inte lyssna på att du känner dig tjock just idag. Men till den ursprungliga punkten - jag tänker inte hålla med någon bara för att personen har ett par bröst. Det grupperar inte oss tillsammans på något vis överhuvudtaget. Punkt.

Så.. Nu fick jag gnälla lite. Fint!

Puss.

Hej gänget.

Jag har inte glömt bort er, lovar. Det är lustigt, detta. Jag har tid att blogga, men känner inte riktigt drivet. Fast brukar sakta ner när jag har "semester", så kanske är det därför. Om en vecka exakt kickar skolan igång, då är jag säkert tillbaka med full force.

Jag har ett par bra nyheter. Jag är nöjd med både min portfolio och min hemsida, för första gången någonsin. Allt behöver finslipning (och hemsidan behöver kodas), men för första gången någonsin ser jag ljuset i slutet av tunneln. Och jag är stolt över vad jag åstadkommit. Jag är övertygad om att jag kan bli anställd utifrån detta, och den insikten är helt ny och överväldigande. Mycket fint.

O kommer till Sverige i sommar. Tre veckor, minst. Sen ska han även till London för OS, jag tänkte passa på att åka dit och hälsa på lite vänner samtidigt. Men! Ännu bätte nyheter. Hans vänner kommer också besöka Stockholm. I minst två veckor, en snubbe är helt klar, och sen lutar det åt två-tre till. Så Emil och alla mina andra amerikan-älskare, gör er redo. Lagom till juli blir det afrikansk invasion.

Jag har fått ytterligare förfrågningar när det kommer till kodningsgig. Det är härligt att ha det här sidojobbet, ett enskilt gig täcker tre månaders hyra, vilket i sin tur betyder att jag har en hel drös med resepengar att göra av med. 2012 kommer bli ett år av spontanitet. Vänta och se.

Avslutar med lite bilder. O åker på ännu en jobbresa imorrn, kommer hem lördag, Carrie är i New York och kommer även hon hem lördag. På söndag kör vi BBQ hemma hos O med både Carrie och Jared, kanske Jo också om hon vill komma. Kommer bli en bra vecka detta, känner det i ryggmärgen.

Puss!

Förra veckan var fantastisk. Gick till gymmet onsdag morgon och körde mage, armar och sen döden - 100 lunges (utfallssteg) med vikter. Vid 90 skakade benen. Kunde på riktigt knappt gå ner för trappan efteråt, mina ben var ren gele. Nu har det gått över en vecka och jag har FORTFARANDE ont. Men jäklar vad bra det känns ändå, äntligen något som verkligen tar. Ska till gymmet imorrn bitti igen, tänker köra 100 igen, men varva med sidosteg också så det inte bara blir vikt på framsida lår.

Hursomhelst, den här veckan har varit lugnare. Gick ut med Obi och hans vänner i lördags, sen sov vi över här eftersom jag hade Lucas. Söndag morgon gick vi ner till Honey Honey för frukost innan vi åkte ut till hans hus i Twin Peaks. Kom precis hem därifrån, tre dagar senare, haha. Vi spenderar mycket tid tillsammans, jag tycker om det. Jag känner mig väldigt lugn när jag är med honom, harmonisk. Lagar mycket mat, spenderar extremt lite tid med datorn, vilket är en skön omväxling. Det är nytt och fint. Han säger att han vet att han hade tur som träffade mig, att han har tur som får vara med mig. Han säger att han är så tacksam för de idioter som inte behandlade mig rätt, de har gett honom chansen att försöka nu.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om honom, men eftersom det här är nytt, och unikt, så vill jag behandla det med varsamhet. Det publika får vänta lite.

I övrigt ska jag till banken imorrn efter gymmet, sen ska jag träffa Bella för kaffe, sen Carrie för shopping, sen hem med Obi till Carrie och Jared på kvällen för middag. Fin torsdag. Jag är fortfarande i processen av att anpassa mig till det här nya livet jag lever, så ha lite tålamod med mig.

Puss.

Läxa 1 det här året - bry dig inte om människor som inte förtjänar din oro. O har tjatat på mig i månader nu, jag måste bli bättre på att bara lägga tid och energi på människor som gör detsamma för mig. Jag måste bli lite mer självisk i vilka jag vill ha i mitt liv, vilka jag vill umgås med, vilka jag värdesätter och som värdesätter mig tillbaks. Förr i tiden var det alltid lätt för mig att filtrera, det har blivit svårare med åren. Jag får skärpa mig på det planet igen nu. Har en tendens att ställa upp villkorslöst för kompisar som visar sig vara motsatsen till kompisar. Mina riktiga vänner förtjänar den tiden.

På tal om O så har vi dejtat i fem månader nu. Fem. Månader. Vart tar tiden vägen? Varje gång jag nämner den siffran för honom så skrattar vi. Det känns som vi hängt i typ två år. Jag säger till honom att jag visste att det fanns lärdomar i det här förhållandet, det fanns många anledningar till att vi träffades och de fortsätter visa sig. Två extrema vattumän som faktiskt lyckas få det att funka. Vad är oddsen?

Solen strålar i SF, jag ska iväg till gymmet, sen hämta upp Lucas från Farid, sen ska jag ut och hitta en fin klänning till ikväll (för att pengagudarna ler åt mig hittills det här året - tack!), sen ska jag ringa och tjöta med Carrie, sen se om O lever från igår, sen islatte, krama Jo och så dubbelfest ikväll. Bra lördag.

Puss!

Hann knäppa ett par bilder på juldekorationerna innan de försvann

Provade den här på Forever, tycker jag passar i grönt nuförtiden.

Och köpte den här skjortan på 21 Forever, den är längre i bak och kommer bli ännu finare till slitna jeansshorts i sommar.

Jaaaa, jag vet, jag suger. Men jag sa i december att januari skulle kunna komma att bli en händelserik månad, och hittills har det stämt. Inkluderat att jag fick nästan 20 000:- mer från CSN än vad jag hade räknat mer. Helt otroligt. Bra på minst hundra olika sätt.

I måndags mötte jag upp med Carrie. Det var första gången jag såg henne sen oktober. Vem som helst kan säga vad som helst, men varje gång jag och Carrie träffas så bara.. allt känns lättare. Problem känns mindre irriterande, komplimanger mer relevanta, det är bara något i vår relation som är så otroligt positivt. Jag älskar när hon skrattar. Jag älskar att vara med henne och Jared, det gör mig lugn. Jag orkar inte gå igenom de tusen anledningarna till varför mötet hände nu, istället för förr eller senare, men jag är glad i alla fall. Det är väl egentligen allt ni behöver veta.

I tisdags gick jag och gymmade, sen åt jag thai-lunch med Carrie och Jo. Obi plockade upp mig utanför restaurangen där nån gång på eftermiddagen, sen lämnade vi San Francisco för några dagar. Har tjatat på honom om att vi ska åka nånstans länge nu, så jag fick äntligen som jag ville, haha. Orkar inte delge alla detaljer, men vi hade det sjukt fint. Åt hotellfrukost, sen tog han mig till världens största spelhall - "you're gonna love this place". Vi lekte som barn och drack starka drinkar samtidigt, bästa kombinationen någonsin. När vi kom hem igår så åkte vi hem till honom och slocknade, sen låg vi i soffan idag tills han stack ut med high school-kompisar och jag åkte hem. De här tre dagarna har varit perfekta. På riktigt. Jag kan inte föreställa mig hur det hade kunnat vara bättre. Det finns ingen jag hellre är med.

Imorrn är det dags för Jo's födelsedagsfest, sen fyller Obis kusin år också, så det blir till att klämma in två grejer på en kväll. Jag är exalterad, sjukt kul ska det bli. Köpte smink för 700:- idag på Sephora, det gör det bara ännu roligare, haha.

Nu - sömn. Gym tidigt imorrn.

Puss, och här har ni lite random bilder från de senaste två veckorna.

Nyårsoutfit. Älskar den här klänningen, alltid.

Och så stannade vi till på ett hotell innan vi tog tunnelbanan till Mission och klubben vi skulle till. Involverat i kvällen var också en asiatisk tjej som tog av sig skon för att slå in en stilettklack i Joannas huvud, en blond donna med en påse kokain på toaletten, en otroligt irriterande bög som visade sig inte vara bög (jag hatar när dom lurar en), champagne-sprutande, en nyårskyss från Jo och så lite spya på gatan (men det är inget vi pratar om högt).

Frukostar. Jag älskar frukostar. O är likadan, så många dagar när vi är tillsammans gör vi i ordning världens största frukost/brunch vid 12-tiden.

Forever 21 öppnade en ny flagship store som heter 21 Forever. GIGANTISKT. Fem våningar och mitt smack in the middle downtown. Ännu en anledning för er kvinnfolk att komma och hälsa på mig. Köpte en pälsväst och en tröja för 300:- häromdagen.

Första stoppet på roadtripen för mig och O blev Red Robin, en hamburgerkedja med bottomless fries och bottomless strawberry lemonades. Haha, ganska jäkla bra. Sjukt gott var det, vi åt bägge bacon/avocado burgare.

Dog av lycka när jag såg att vi hade en kaffemaskin i badrummet (på hotellet). Att kunna känna doften av kaffe som brygger medan man duschar.. himmelriket.

Och så hittade vi världens största varuhus med noll människor och 75 % rea på allt. Jag hade ingen lust att shoppa åt mig själv, så vi spenderade timmar med att hitta kläder åt O. Jag har alltid gillat att shoppa med/åt killar, föredrar det framför att handla åt mig själv. Ingen aning om varför. Hursomhelst hittade vi massa fint åt honom, inkluderat den här tröjan som jag drog fram med ett stort leende:

- Look! This one's perfect.
- Eh.. No.
- Why?!
- 'Cause we're not in Europe.
- Pleeease get it.
- (...) I guess I'll wear it when I come to Sweden.

Han kommer nog aldrig fatta hur sexig han ser ut i precis allt. Fina karl.

Puss, natt.

- Att jag trots huvudvärk och hosta är på bra humör, jag är glad och exalterad inför imorgon.
- Att jag har en fantastisk kille i mitt liv, någon jag fick kämpa för, som visade sig vara värd det.
- Att mitt kodningsgig är totalt färdigt, att klienten är nöjd.
- Att jag ska träffa Carrie imorrn för första gången sen oktober.
- Att min telefon är det bästa som hänt mig sen Lucas, typ.
- Att jag börjar inse mer och mer vad det är vad jag vill göra i framtiden, börjar bli väldigt specifikt nu, vilket jag gillar.
- Att min kusins dotter är frisk och tjock och bäst och just precis drygt en vecka gammal.
- Att jag kommer ihåg hur fantastiska mina vänner runtom världen är, och att jag påminner mig själv om att fortsätta hålla kontakten och värdesätta dom.
- Att jag blev väldigt nervös när min pappa helt plötsligt frågade mig om Obi, det visar att jag verkligen bryr mig.
- Att jag lever ett liv där jag kan ligga i sängen en hel jävla dag och fortfarande vara produktiv.
- Att jag nu äntligen kan börja jobba på min portfolio och söka internships/sommarjobb.
- Att jag bor i den här sinnessjukt vackra staden.

I förrgår var jag hemma hos O, åkte dit på kvällen. Satt i soffan med hans kusin + flickvän och kollade på Spartacus, O jobbade ett par timmar i hans rum och jag ville ge honom space. När han var klar somnade vi i soffan till nån komedishow. Sen igår var vi och såg en nattbio, Sherlock Holmes (Robert Downey BRA, Jude Law BRA, men i övrigt ganska whatever film), innan vi kom hem och dog av trötthet. Han lämnade mig tidigt imorse, kysste mig på kinden, kysste mig på munnen, strök min arm, sen åkte han iväg på ännu en jobbresa. Kommer hem redan på onsdag dock.

Känner att det kommer bli en bra vecka. Jo fyller år lördag, det ska firas. Hon var lite ledsen idag, tror det är januari-depp blandat med åldersångest (flickungen fyller 22, men det var den mest depressiva födelsedagen för mig, så jag förstår henne), så tänkte springa ut imorrn och handla blommor åt henne innan hon vaknar. Världens bästa rumskompis. Hon ska inte vara ledsen. I övrigt, hur mår ni?

Puss, natt. Förövrigt, testa själva att skriva en sån där "tacksam för"-lista. Man kommer på fler och fler saker medan man skriver, tror det är nyttigt. Även om man är lite nere så blir man automatiskt på bättre humör.

Okej, puss.

Hej hjärtan.

Jag är ledsen för att jag är frånvarande, men jag har på riktigt inte haft en dags break sen skolan slutade. Har varit på "semester" i tre veckor nu, jo tjena. Har kodat VARJE dag. Jag gnäller inte, bara konstaterar.

Håller på med finishing touches nu när det kommer till den här siten. Ska ta en paus snart och gå ut på stan dock, solen strålar, det är 17 grader varmt och jag behöver frisk luft.

I övrigt har jag spenderat tre dagar med O. Vi var på IKEA, köpte lite grejer till hans rum, jag köpte allt möjligt i matväg. Dagen efter åkte vi till CostCo och handlade mat för $250 dollar. Spenderar så mycket tid hemma hos honom så jag lämnade allt jag köpte där.

Så många saker är annorlunda med honom. Det har aldrig känts så lätt att se någon i ögonen. Jag har inte varit med om det förut, så vet inte hur jag ska förklara det. Jag lämnade honom igår förmiddag. På kvällen smsar han mig, han ska till en klubb nära min lägenhet med sina kompisar. Efter midnatt lämnar han dom för att komma upp och vara med mig. Bara ett kort besök, efter 1,5 timme går han tillbaks ner och fortsätter ha kul.

Jag har aldrig dejtat någon som lämnar sina vänner en fredagnatt för att komma och spendera lite tid med mig (trots att vi just umgåtts oavbrutet i 72 timmar). Han är så uppmärksam att det gör mig mållös, han kan läsa min kropp och vad hon säger utan att ens försöka. Han säger att jag är den sämsta lögnaren han någonsin träffat, han säger "försök igen" när jag försöker att inte gnälla - "jag lovar, allt är okej". Han säger att jag är "helt otrolig". "Förstår du det?", frågar han. "Du är den mest otroliga kvinnan jag träffat. Till och med när du är arg eller ledsen. Du är unik." Möjligt att det är ord jag hört förut, men det betyder så mycket mer nu. Att höra det från någon som honom.

Och det känns som en absolut gåva, alla de här kvinnorna som ser honom tycker att han är sexig, de har ingen aning om vad som gömmer sig inuti.

Och just det, idag är det exakt en månad tills jag fyller 25.

Puss.

Herregud vilket år. När januari startade bodde jag på 930 Sutter Street med killen jag trodde jag skulle gifta mig med. Relationen hade blivit systematiskt sämre det senaste året, men i januari satt jag likväl och designade en bok till mig och honom, en fotobok över vårt liv tillsammans. Jag gav den till honom på Alla Hjärtans Dag. Jag fick ingenting av honom. Möjligt att det verkar materialistiskt, men det var början till det absoluta slutet och det hade ingen med materiella ting att göra. Det var bara ännu ett kvitto för mig att vi inte var på samma plats, jag såg bara framtid och han var helt enkelt inte med i gamet överhuvudtaget.

För mig var det slut inofficiellt i mars, det tog slut officiellt i slutet av maj. Jag minns knappt skolan när det kommer till den våren, uppbrottet svalde så extremt mycket tid och utöver det var jag mycket med vänner, pratade, festade, tog hand om Lucas också såklart. Under våren fick jag en fantastisk nyhet, klartecken från en av mina gamla lärare på Berghs - jag hade en betald praktikplats på Oriflame under hela sommaren. Det hjälpte mig genom våren och gjorde hela min sommar, jag hittade min egen styrka igen.

Under sommaren träffade jag sen den mest kontrollerande killen jag någonsin dejtat. Att vara en man är något man förtjänar, det är inget som automatiskt kommer med åldern, den här killen är ingen man. Han försökte systematiskt få mig svagare, få mig att må sämre, tvivla på mig själv. Innan sommaren 2011 hade jag inte hyperventilerat sedan tonåren. Jag gav totalt upp på honom, han är alldeles för långt in i sin patetik för att jag ska orka rädda honom. Jag tyckte synd om honom, så jag stannade. Nu i efterhand ångrar jag mig väl inte direkt, men jag önskar jag hade lyssnat på Jenna tidigare. Han var så långt mycket lägre än mig i allt och det ser jag idag - han förtjänade aldrig en sekund av min tid. Han kontaktade mig under hela hösten, med tiden blev det längre mellanrum mellan gångerna och nu verkar det som han äntligen gett upp. EDIT: Självklart så mailar han mig IGEN 24 timmar efter jag skrev den här paragrafen, lika verklighetsfrånvänd som vanligt. Har hotat honom med polisanmälningar nu sen augusti, ett till mail, en till bloggkommentar, ett sms, jag säger det igen - kontaktar han mig eller Jenna på något sätt överhuvudtaget igen så kommer jag ge polisen i Sverige allt.

Under sommaren spenderade jag också tid med Emil och en fantastisk grupp vänner, en kille från den gruppen spenderade jag lite mer intim tid med än de andra, för att uttrycka mig fint. Jag sa aldrig någonting till honom, men hans sätt att behandla mig fick mig att börja inse vad jag är värd. Vi dejtade aldrig eller så, men det är en genuint bra kille och han var rolig, varm, snäll och öppen mot mig. Killar som behandlar mig bra (det här inkluderar alltså vänner också, Emil, Viktor etcetera) står alltid väldigt högt i min bok.

Efter jag landade i SF gick jag på två-tre dejter och sen träffade jag Obi. Från vår första dejt så visste jag att jag hade något att lära mig från den här mannen. Folk var skeptiska, men jag visste. Nu, fyra månader senare, så utforskar vi fortfarande, men han är definitivt den absoluta höjdpunkten när det kommer till karlar under 2011.

Lite första-gången-saker jag upplevde under 2011:

Insikter

- Det här är första sommaren jag känner att jag faktiskt skulle kunna bo i Stockholm under en kortare period igen

- Den här sommaren kände jag mig närmre min pappa än vad jag gjort på över tio år

- Det här året insåg jag för första gången någonsin hur mycket jag älskar att vara singel

- Det här året insåg jag hur mycket jag är värd, någon som ser mig, någon som är lika uppmärksam och kärleksfull som jag. Just nu ligger han och sover på övervåningen. Den här karln alltså..

- Det här är mitt första år någonsin där jag känt mig snygg fan hela året, haha.

Privat: Upplevelser

- Första gången jag bryter upp med någon för andra anledningar än att kärleken tog slut

- I juli när jag var i Linköping fick jag den första ultraljudsbilden jag någonsin sett stoppad i min hand, jag fattade ingenting. Tittade upp och min älskade kusin Therese log. Hon födde den 1:a januari, sitt första barn, en dotter, och familjen på min mammas sida hade inte kunnat vara lyckligare. För mig känns det som en ny syster, en ny liten kusin. Älskar henne redan.

- Första gången jag inser hur mycket jag älskar att sova ensam

- Första gången jag dejtar en regelrätt psykopat

- Första gången jag dejtar en afrikan/amerikan

- Första gången jag dejtar på amerikanskt vis överhuvudtaget

- Första gången jag bor med en rumskompis (och älskar det)

- Första gången jag verkligen sköter ALLT i mitt liv själv (och älskar det)

- Första gången jag har en high-tech mobil (och älskar det - tack O)

- Första gången jag är i ett förhållande och inte känner mig totalt konsumerad av det (detta är bra, alltså)


Jobb: Upplevelser

- Fösta gången jag tog sommarkurser, två stycken, samtidigt som jag jobbade 50%-75%.

- Mitt första internship någonsin, dessutom betalt, med den bästa chefen jag någonsin haft, två meter från T-Centralen, med ganska fria jobbtider. Hade OMÖJLIGT kunnat haft en bättre första upplevelse när det kommer till reklam och en faktiskt arbetsplats i den industrin.

- Mina första kodningsgig någonsin, en site developer/web designer i San Francisco snittar på $85 000 årligen. Och då snackar vi inte ens heltid. Jag har alltid vetat att jag kommer ha bra med pengar en dag.

- Fortsättning med kodningsgig, nu har jag i princip knappt tid med reklam för att jag kodar så mycket.

Förlåt för noll uppdatering de här senaste dagarna, men företaget jag kodade åt innan jul behövde mer hjälp. $2000 blev $3000 och även om jag aldrig varit driven av pengar så är det, mina vänner, tre månaders hyra. Det får prio före bloggen.

Puss.

Väldigt många människor låter andra människor bestämma över deras liv. Väldigt många människor är för svaga för att stå på egna ben, de är för små i sin självkänsla för att inte dra skit över andra, de känner inte tilltro till sig själva, de orkar inte leta efter sin plats, de är fattiga i sin trygghet och mycket av det som kommer ut ur deras munnar orsakar smärta hos andra.

Jag är stolt över den personen jag är. Jag är stolt över den familj jag kommer ifrån, jag är stolt över de längder jag skulle gå för att hjälpa människor jag älskar, jag är stolt över min talang, min kunskap, min moderliga sida (som blir starkare för varje år), min känslighet, min styrka, min dåliga humor och mitt driv.

Min absolut största bedrift hittills i livet är mig själv. Jag blir bättre för varje år, och det är precis så det ska vara. Jag har aldrig känt mig starkare, vackrare och mer värd att älskas än jag gör idag. Jag har så mycket att ge och jag tror att folk kan känna det när de är omkring mig. Obi säger att han är chockad över hur vänner och familj accepterat mig, de imponeras av hur jag för mig, de ser och respekterar min intelligens.

Jag är stolt över vem jag är, och hur fantastiska människorna i min närhet är bekräftar att vi är på samma nivå. Jag är min största bedrift.

Puss.

Hmm.. finns väl många sätt att tolka den här frågan.

Jag tycker om vart jag är just nu. San Francisco har definitivt känts annorlunda den här terminen jämfört med tidigare, men det var väntat och det får helt enkelt ta den tid det tar. Jag har inte hunnit med mycket alls utöver skola, jobb, jycken, vänner och Obi, jag har inte varit i Height Ashbury eller the Marina eller någonstans alls egentligen förutom downtown och Twin Peaks där O bor. Men San Francisco är San Francisco och jag älskar den här staden.

Skolmässigt är jag grymt nöjd med mitt schema för nästa termin, har två lektioner tisdagar, en på onsdagar och så en online. Slappare än så blir det inte. Lite nervig inför portfolio-klassen och för att möjligtvis ansöka om graduation, men det känns bra med skolan i allmänhet. Väldigt exalterad inför min nya HTML/CSS-klass, som kommer fokusera på mobil kodning.

Jobbmässigt är jag exalterad, lite nervös, jag tycker väldigt mycket om kodning och vill göra ett bra jobb med det varje gång, lära mig mer, och så vidare. Känner mig lite off nu när det kommer till reklambiten, det har varit så otroligt mycket fokus på site development för mig nu de senaste två månaderna.

Med O så är jag lycklig. Jag skrattar i princip konstant när vi är tillsammans. Precis allt är nytt och jag har aldrig varit med en kille där förhållandet rör sig så långsamt framåt, men jag accepterar det, tycker kanske till och med om det och lär mig något nytt minns en gång i veckan. Hade jag lyssnat på vissa vänner så hade jag gått miste om den här fantastiska skatten, och jag är så glad, och så stolt över mig själv, att jag vågade säga ifrån, att jag vågade stanna kvar. Om man skrattar och lär sig saker om sig själv i en relation - vårda besinningslöst. Det är min teori och jag försöker leva som jag lär.

Med vänner är jag också exalterad, jag är otroligt lycklig över de jag har idag och ser fram emot nya vänskaper under 2012. Sen jag kom till San Francisco har jag träffat nya, fantastiska människor varje år, och även om vissa kommer och går så håller jag alla minnen väldigt tätt intill hjärtat. Oavsett om man blev sviken så fanns det stunder av guld, och med varje vän jag behållit, och med varje vän jag förlorat, så minns jag det vackra främst.

Puss.

En av de främsta sakerna jag lärt mig 2011 handlar om att välja sina vänner väldigt noga. Jag har också blivit påmind om hur mycket jag värdesätter mina "gamla" vänskaper, de jag vet är äkta utan några tvivel överhuvudtaget.

Som ni vet är Jenna min bästa vän. Vi har känt varandra i snart 13 år och vi har varit bästa vänner exakt lika länge. Vi växte upp tillsammans, hon var nog lika ledsen som jag när hon fick reda på att pappa sålde mitt barndomshem, haha. Ju längre jag känner Jenna, ju mer tycker jag om henne. Så är det verkligen. Hon har varit med mig genom allt, hon är alltid den första personen jag träffar när jag åker hem, och den sista jag träffar innan jag åker tillbaka till San Francisco.

Hur beskriver man Jenna, jesus.. Hon är den minst dömande människan jag någonsin träffat. Hon är ärlig, hon får mig att skratta så att jag avlider, hon tycker om att dansa, dricka alkohol och äta hamburgare. Hon tycker om att äta överlag, faktiskt, precis som jag. Hon kan ha ett jävla humör, åter igen precis som jag, är hon hungrig, trött, irriterad, då märker jag det garanterat. Och åter igen, precis som jag (tröttsamt, visst?), så är hon snabb på att svänga tillbaks till glad. Bara man ger henne lite space och göder henne med nånting så skrattar hon snart igen.

Hon ger människor en chans, även om hon är beskyddande över mig. Bästa människan jag känner. Helt enkelt.

Puss.

(ja, vi är också glada över att vi blir snyggare med åldern)

Jag och Joanna dricker champagne och dansar till 90-tals-rnb. Jag bytte om från en av mina favorithoodies till en av mina favoritklänningar och jag är så exalterad inför 2012. Gott nytt år hjärtan!

Det finns så mycket jag skulle kunna säga här, men nummer ett för mig alltid kommer vara att inte ha koll. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Bara i allmänhet, i sitt liv, inte ha koll. Det kan inkludera att inte ha någon riktig direction vad gäller arbete, att inte ha något sorts system för att se till att det alltid finns mat hemma/räkningarna aldrig går obetalda, att helt enkelt inte ha ordentlig kontroll över sitt eget liv.

Det kommer alltid vara den största turnoffen för mig.

Nu, mina hjärtan, tänkte jag försöka hitta basen och uppdatera er på riktigt.

Ibland när jag har riktigt mycket att göra så blir bloggen lidande. Jag skriver bara för att komma bort från all annan skit jag pysslar med, jag hittar ingen riktig grund i mitt tänk eller i hur jag väljer att framställa min vardag. Nästan hela den här terminen har känts så, med undantag från precis där i början av september när jag hade landat i SF, sprungit på IKEA, byggt ihop min säng och skrattat undantagslöst varje dag.

Sen började skolan. Exakt samtidigt träffade jag Obi. Precis allt förändrades. Jag tänker inte dra upp allt gammalt nu igen. Istället tänkte jag berätta om vart jag är idag.

Så, ännu en termin har gått. Den här gången fortsatte det i sommarens tecken, mellan juni och augusti i år tog jag två sommarklasser samtidigt som jag jobbade, och skolan fick vika undan för jobbet. Det är mitt val och min prioritering. Samma sak hände nu i höst. Jag började få kodningsgig, det första kom lägligast i världen precis under midterms, det andra kom lägligast i världen 2.0 mitt under finals. För mig är det universum som tvingar mig att välja. Jag valde jobbet.

Det betyder att jag fick sämre betyg i år än vad jag brukar ha. Ett A, ett B och två C. Innan sommaren startade hade jag aldrig fått lägre än ett B i betyg. Nu när vi är mitt i vintern har jag staplat tre C på hög. För ett år sen hade det här stört mig något fruktansvärt. Nu försöker jag bry mig mindre, jag gjorde ett val och det valet var att göra ett bra jobb för de två företag som anlitade mig som designer/kodare. Det är viktigare för mig, och som det ser ut nu kommer jag fortsätta jobba med bägge företagen i januari.

O och jag har träffats nu i snart fyra månader. Sjukt. Första gången vi sågs var en vecka efter jag landade i San Francisco. De orden som sagts mellan oss på den här korta tiden är ganska otroliga. Han irriterar mig inte. Bara en sån sak. Hur mycket tid vi än spenderar tillsammans. Han är mjuk ibland, han är hård ibland och vi vill bägge fortsätta med detta, vad det än är. Vi har bägge blivit sårade förut, och vi är bägge rädda. Vi kallar inte varandra pojkvän/flickvän, vi får se om det ändras nästa år. För min del är det här tre helt nya saker för mig - det är första gången jag dejtar en amerikan, det är första gången jag dejtar en afrikan och det är första gången jag dejtar någon som är lika driven som jag. Det har varit en omvälvande omställning, både från de killar jag dejtat förut och singellivet i somras. Vi får se vart det bär.

Just nu håller jag på att bygga min egna hemsida. Jag tar en promenad på en timme för att köpa ramar till de illustrationer jag vill hänga upp i mitt rum. Jag leker med Blackberryn jag fick igår. Saknar Joanna som är i L.A, och spenderar tid med O såklart.

Januari kan bli extremt händelserikt om vissa saker faller på plats. Jag kommer göra någon sorts årssammanfattning innan nyår, men i övrigt hoppas jag ni känner att ni hängt med precis som vanligt den här terminen också. Mycket har förändrats i mig. Men mer om det i ett annat inlägg.

Puss

Har vi inte gjort den här redan? Känns som det.

Jag har verkligen ingen aning vart jag kommer hamna nånstans. Chicago är den staden som ligger absolut närmst i sinnet just nu. Jag kan absolut tänka mig att söka internships där till hösten 2012. Sen överväger jag också Berlin och Amsterdam. Annars har jag inga problem med att stanna i San Francisco ytterligare ett par år. När det kommer till framtida boende så är jag inget annat än exalterad. Stockholm är inte omöjligt om jag ser till en kortare period, men Stockholm kommer alltid finnas kvar. Jag vill upptäcka så mycket nytt som möjligt.

Inom en snar framtid hoppas jag på att besöka Portland, Lake Tahoe och Sydney.

Puss.

Jag känner lite för att göra en sån där irriterande ingen nämnd, ingen glömd-grej här. Ni vet vilka ni är. Igår fick jag prata med Elin på Facebook i typ tjugo minuter, Lina och Jonna en stund också, jag och Jenna skickar små mail till varandra då och då, Emil saknar jag typ en gång i veckan, Viktor och jag behöver aldrig prata för att veta vart vi står, Robin undviker jag mest för jag är skyldig honom massa pengar, Bothe är ute och lever livet, jag saknar ihjäl mig men unnar henne allt och lite till, Åberg kommer hit i april, alla gamla Berghs-vänner dyker upp med ojämna mellanrum, Theresa, Jocke, Jacob, och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Jag har en tendens att glömma bort er där hemma ibland. Har bott här så länge nu att mitt liv i Stockholm känns dött. Och så kommer jag hem på somrarna, träffar er och har roligare än någonsin, känner mig tryggare än tryggast. Lova att inte glömma bort mig, så lovar jag att inte glömma bort er. Det är svårt att lämna människor man älskar, men låt oss försöker bygga lite bo runtom världen, så kan vi spendera våra liv med att åka och hälsa på varandra. Deal?

Puss pussgurkor.

Jag älskar med hundra procent. Alltid. De jag bryr mig om stöttar jag till döden. Det enda jag kräver tillbaka är en föreståelse och en viss acceptans över det faktum att jag inte är gjord av stål. Jag är stark, men det betyder inte att hårda ord/handlingar passerar obemärkt.

När jag var hemma i sommar sa min pappa att jag är så mycket mer känslig än vad folk inser. O sa igår att jag är otroligt "in tune" med mina känslor. Det här är saker jag aldrig kopplat riktigt till min egen person, jag tror att de bägge har rätt dock. Det här är på gott och ont, definitivt, jag har en förmåga att bry mig alldeles, alldeles för mycket. Men likväl är jag otroligt glad över min känsliga sida och att jag liksom.. bryr mig. Att jag gråter åt sorgliga videoklipp. Att Beyonce's graviditet gör mig glad på riktigt, inifrån och ut. Jag ser inte det som något negativt - jag är en känslosam människa. Jag tycker det är vackert, och jag vill aldrig att det ska dö ut.

Sen så älskar jag min självkänsla och min styrka, som även om de blir prövade ibland, alltid står stadiga till sist. En vän uppdaterade sin status på Facebook med orden "Livet är 10 procent vad som händer, och 90 procent hur du reagerar på vad som händer". Otroligt sant. Jag är stolt över min förmåga att ta mig upp ur svarta hål, jag är stolt över att jag kan släppa just min stolthet och våga be om hjälp (nuförtiden, i mina yngre dagar hade jag aldrig gjort det), jag är stolt över det faktum att jag alltid försöker lyssna på personer som gjort mig illa, jag vill höra deras anledningar, jag vill förstå varför. Jag är stolt över att mina frågor aldrig är till för att sätta dit någon. De är till för att jag verkligen vill veta hur personen tänkte, jag vill lära mig hur människor i min omgivning fungerar.

Sen älskar jag hur jävla hårt jag jobbar. Och min absoluta vetskap om hur mycket jag kommer skapa och åstadkomma i mitt liv.

Puss.

Jag fick en Blackberry Torch av O. Och en av hans gamla collegetröjor, haha.

Så barnsligt exalterad. Har för första gången internet på telefonen, den är kopplad till ett abonnemang som O står för. Det enda jag behöver betala är $30 i månaden, alltså typ 200 spänn, för fria sms, fria telefonsamtal och fritt internet. Ska egentligen kosta minst det dubbla. Nu har jag suttit och lekt med den hela morgonen, laddat ner apps och lagt till nummer. Åh, vad roligt man kan ha en vanlig tisdagseftermiddag.

Bästa julklappen någonsin, tror jag. Och grå är den också. Finaste färgen.

Puss älskling.

Jag älskar ungar med talang. 11 och 13 år gamla. Gud så jag hoppas att mina ungar kommer vara bra på att sjunga.

Kanye, Stevie Wonder, Elton John, Tina Turner, Maroon 5, The Fugees, Mos Def, De La Soul, Supernatural, Pharcyde, Robyn, Linnros, Adam Tensta, den där deprimerade tjejen jag inte gillar speciellt mycket.. (Bothe, du älskar henne)..

Och Nas såklart. Kommer inte på fler än så, har säkert glömt en del.

Puss.

Det här är ganska komiskt, vi hamnade i en "situation" igår, jag, O, O:s kusin (de bor tillsammans) och hans tjej. Jag och O var i vanlig ordning på varandra som fan ute på klubben. Vi skiter i vem som är där, vill vi röra varandra så gör vi det. Efter typ två timmar av det var vi bägge redo att åka hem. O har ett sexigt sätt att prata om det, han säger att det är "time to go to work". Så det var så han förklarade för sin kusin att det var dags att åka hem. Vi lämnar klubben, kör hem, kommer in i huset, jag sätter mig ner och tjattrar med kusinen och hans tjej en stund. Det tar typ fem minuter innan O går förbi mig och säger "you, come here, we've got some work to do".

Jag skrattar, reser mig upp och följer med honom, och av okänd anledning stör sig kusinens tjej på det här. Hon gillade inte att O pratade med mig på det sättet, hon tyckte det lät degraderande, etcetera. De som känner mig, killar som tjejer, vet att jag är typ det längsta man kan komma från en feminist. Jag hatar det ordet, jag hatar vad kvinnor som Sahlin fått det att stå för, jag känner inte att det konceptet tilltalar mig överhuvudtaget. Vad gäller values är jag ganska sexistisk - jag tycker att män och kvinnor är genetiskt sett olika, och jag vill att mannen i mitt liv ska vara en alfahanne, jag vill bli behandlad som en kvinna. Exakt vad det här innebär är en timslång konversation, så jag skippar det nu.

Hursomhelst så halvt flippar hon på Obi, säger att han borde sagt det på ett annat sätt, han borde vara mer romantisk, och så vidare. Jag står tyst, vill ärligt talat inte lägga mig i. Enligt amerikansk girl code gör hon "rätt", i sitt huvud står hon upp för mig, men jag behöver ingen, varken kvinna eller man, att stå upp för mig. Tycker jag att O behandlar mig illa så säger jag det till honom själv.

Det slutar hursomhelst med att hon frågar mig rätt ut om jag inte önskar att han var mer romantisk. Jag säger nej. Hon ser helt chockad ut och frågar om jag ärligt talat föredrar sättet han pratar till mig nu. Jag säger ja. Sen var den diskussionen över.

Jag tycker det är sexigt när Obi säger åt mig vad jag ska göra. Jag vill inte ha en man som ställer frågor i sängen eller behandlar mig som något bräckligt, jag vill att han ska ta kontroll. Det här flyter även ut över icke sexuella situationer, jag vill ha en man som har egna åsikter, en egen hjärna och som hellre då och då går för långt i att vara alfahanne än att vara försiktig och romantisk. Romantik är inte för mig. Rosblad och tända ljus ger mig ångest. Att ligga till Lugna Favoriter kommer aldrig hända i min säng.

Att bli tillsagd vad jag ska göra är min absolut största turn-on. Jag tycker om en kille som pratar med mig, eller till mig, i sängen. Jag hatar när killar jag inte känner drar i mig, jag gillar när killen jag tycker om gör det. Möjligtvis att jag är konstig. Men så funkar jag. Sen älskar jag killar som kan dansa.

Puss.

Minst två. Inget ont menat mot ensambarn, men det är inte ett alternativ när det kommer till mig. Chris är det absolut viktigaste i mitt liv och jag kan inte föreställa mig en barndom utan ett syskon. Min absoluta dröm är nog faktiskt tre barn. Två flickor och en pojke. Jag minns hur mycket jag och Chris tjatade på mamma om en lillebror, haha. Det hade blivit den mest bortskämda ungen i världshistorien.

Nej, men tre känner jag är ett bra nummer. Har du fler än så spelar det liksom ingen roll om det är fyra eller sex, haha. Tre är fint, två funkar också. Ett ensamt barn kommer aldrig hända, om jag av nån anledning inte kan få fler än ett själv så adopterar jag.

Puss.

O kysser mig så att jag blir knäsvag. Varje gång. Senast var igår natt, vi dansade, han vände mig om, log och kysste mig. Är fortfarande kvar hemma hos honom, jag är kass på att uppdatera er känner jag. Innan han åkte till Nigeria var vi med varandra varje dag två veckor i sträck. Nu har vi spenderat alla dagar utom en tillsammans sen han kom hem.

Vi växer. Och häromveckan på väg hem pratade vi om det, och insåg att vi precis som alla försökt intala oss, nu faktiskt är i ett förhållande. Så jag är officiellt off the market igen. Den här karln är ett kap. Tro mig.

Puss.

Jag var trött. Jag orkade helt enkelt inte mer. Kärlek var aldrig problemet med Farid, den fanns alltid där. Men jag tror, och har alltid trott, att ett förhållande står på tre pelare. Kärlek, respekt och passion. Eller så kan vi säga fyra och slänga in kommunikation också. Så fort en av dessa försvinner kraschar förhållandet. Utan respekt finns ingenting. Utan passion finns ingenting. Utan kärlek finns ingenting. Och utan kommunikation finns ingenting.

Kärleken var allt som fanns kvar för oss. De som säger att kärlek övervinner allt är otroligt naiva. Det funkar inte så, historiskt, socialt och kulturellt har det aldrig funkat så. Kärlek är en del, och det är inte ens den viktigaste delen. För mig kommer respekt före allt. Det har absolut mycket att göra med hur jag är som person, så det är individuellt. Men för mig är respekt basen. Den dog när Farid svek oss i januari 2010.

Jag växte upp med en pappa som valde bort oss för en annan kvinna, han kom tillbaka, men jag glömmer aldrig dagen han gick. Det har gått snart elva år sen dess och jag har fortfarande inte kommit över det. När Farid gjorde något som för mig ligger under samma kategori - det var slut redan då. Jag ville inte att det skulle vara sant, så jag kämpade i tolv månader till. Men det var dödfött. All min respekt för honom var död, och den är fortfarande död idag. Otrohet för mig är svaghet och ett slag i ansiktet på den du älskar. Det förstörde absolut allt.

Så även fast vi bröt upp i maj 2011 så hände "anledningen" till avslutet i februari 2010.

Puss.

Ja, hörni. Hur många gånger kommer man inte gå igenom det här.

Jag vill bo i Chicago vid någon tidpunkt av mitt liv. Det är redan bestämt. Jag har inte bråttom, men jag vill inte vänta för länge heller. Alltid, undantagslöst, när jag följer min magkänsla så blir det rätt. Jag gjorde det med Berghs, med San Francisco, med Lucas, med att börja koda, med praktikplatser, med Obi, med uppsägningar, avslut och nystarter. Det funkar för mig.

Det finns någonting som väntar på mig i Chicago. Jag vet inte vad, eller hur det kommer påverka mig, men jag vill bo där i minst ett år innan jag fyller 30. Pratade om det här med O häromdagen när vi satt fast i galen trafik; förra sommaren spenderade jag tre dagar i Chicago, jag var så fruktansvärt sjuk att jag knappt kunde röra mig, och likväl slog det ner i mig som en blixt. Lägenhet, jobb, vardag. Chicago. Det är absolut en del av mina framtida planer.

Jag kommer ha fler hundar. När jag stadgat mig lite mer kommer jag köpa en kompis till Lucas. Har väldigt svårt att föreställa mig mitt liv utan hund nu.

Jag vill fortsätta dansa, skratta och skita i vad folk tycker.

Jag vill gifta mig, men det är inte på något sätt en prioritet eller ett mål i mitt liv. Det jag vill ha behöver inte nödvändigtvis en ring för att vara legitimt. Tidigare, säg ett år, två år tillbaka, så längtade jag väldigt mycket efter att bygga ett liv tillsammans med någon. Det har ändrats lite, och det är ganska coolt. Nu vill jag fokusera på mig. Jag vill göra saker för mig, bygga ett liv för mig. Det här med att förlova sig, köpa hus, inreda, barn, etcetera, jag har ingen klocka som tickar för allt det just nu. Allt det där kommer. Just nu njuter jag av att vara fri.

Jag vill alltid resa. När jag börjar jobba heltid vill jag ha som mål att resa två gånger per år.

Jag vill bygga en klientbas för web design / site development. Det här är något jag är jävligt duktig på och jag vill inte slänga bort det.

Puss.

Min perfekta dejt är en dag lång och utomlands. Vaknar upp tidigt i en säng med krispiga lakan. (Nytvättade.) Myser med personen man tycker om. Går upp, klockan är inte mer än 7-8 på morgonen. Kliver ut ur det lilla hotellrummet, och solen är på väg upp. Havet är tjugo meter från dörren. Vi badar, kysser varandra, njuter av värmen och tystnaden och att ha absolut ingenting att ägna tid åt utan varandra.

Sen åker vi och kör white water rafting, dör av skratt trots att det gör ont och går alldeles för fort, vi sitter i baksätet på en jeep som studsar längs grusvägar, kysser varandra och ler när våra tänder krockar. Vi äter lunch, får massage, åker ut på en fisketur precis innan solen går ner, fångar vad det nu finns att fånga där vi är, vänder tillbaka till stranden och äter över öppen eld.

Alldeles precis innan vi börjar göra oss i ordning gör vi smutsiga saker, vi duschar tillsammans, klär på oss, sen går vi ut och dricker oss flörtiga och varma vid en strandbar utan förpliktelser och måsten.

Ja, tack. Snart, helst. Jag har typ tjugo perfekta dejter till i huvudet, hoppas på att någon av dom kan gå i uppfyllelse snart.

Puss.

Känns som jag har pratat om den här typ 300 gånger. Jag hatar när ost sticker ut från mackan. Haha. Typ rostbröd. Vad för pålägg det än är, det måste vara innanför kanterna av mackan. Har någon besticken på tallriken, och HÄLLER eller LÄGGER mat på besticken, då flippar jag. Klarar inte av det.

I övrigt - folk som är så inne i sina telefoner att de inte uppfattar vad som pågår runtom dom. Idag är det liksom socialt accepterat att sitta och smsa medan du är mitt i ett samtal med någon. Det är sjukt oattraktivt i mina ögon, och sjukt respektlöst.

Finns säkert tusen till grejer, men de här är de värsta.

Puss.

Såhär glad var jag innan jag åkte till flygplatsen för att möta Obi igår morse. Har haft ett leende på läpparna sen jag rundade ett hörn vid SFO:s baggage claim och såg honom, snygg och ståtlig som vanligt.

Nu är jag upptagen med att skratta och äta french toast. Vi hörs alldeles strax.

Puss.

Gud, den här var svår. Försöker tänka tillbaka, men jag har inte många såna där fula kommentarer lagrade i hjärnan. Är ganska duktig på att fokusera på det positiva.

Men det som gör mig riktigt ledsen är när folk säger att jag är elak, eller när folk säger att jag är en dålig vän. Det gör mig inte arg, bara ledsen. Bägge är osanna. Jag är inte elak. Jag kan vara hård, uppfattas ibland som kall (varför vet jag ärligt talat inte, förmodligen min cynism och torra humor), jag accepterar inte att folk stjäl energi från mig, men jag är fan inte elak. När jag blir sårad så är jag inte hämndlysten överhuvudtaget. Ni som läser den här bloggen, ni vet inte 20 % av vad folk har gjort mot mig den här hösten. Jag har inte, och har aldrig haft, något intresse av att sänka någon publikt, varken över bloggen eller irl. Jag försvarar fortfarande mina "ex-vänner" och Farid om någon random person skulle få för sig att säga något dumt.

Obi säger att jag måste sluta försvara kasst beteende, jag gjorde samma sak i tre månader i somras och då var det Jenna som nöp mig i örat, de har bägge rätt. Jag vet inte vad det är i mig som triggar den grejen, men jag försöker alltid hitta ursäkter för folk som behandlar mig som skit. Jag går lätt in i att det är mitt fel, att jag måste gjort något, att jag är en dålig person.

Jag är så inihelvete trött på det draget hos mig själv. Jag är en bra vän. Jag är verkligen det. Jag är lojal till döden, jag är generös, jag är en god lyssnare, jag försöker alltid pusha mina vänner så att de ska våga hoppa om de tvekar, jag försöker alltid få folk att känna sig bekväma och sedda. Jag tar på mig uppgifter jag inte behöver ta på mig, jag har extremt svårt att säga nej, jag kan bete mig som ett cp bara för att få dom att skratta. Jag har tvivlat så mycket på det här under hösten, på grund av att JAG har blivit behandlad illa. Det har jag vänt inåt, som om mitt 16-åriga jag plötsligt hoppat tillbaks in i mitt liv.

Jag är klar med det nu. Jag känner, och det här är inte något jag säger för att låta stark, det här säger jag med fullkomlig övertygelse, jag känner att de som svek mig den här hösten och de som svikit mig förut, det är deras förlust. Inte för att jag kommer bli rik och känd och cool att känna, utan för att jag är en genuint bra vän. Jag vägrar tvivla på det längre. Jag har försökt lappa ihop det med 90% av de jag förlorade den här hösten (de andra 10% kan gå och sätta sig på en kaktus), och jag har fått ljumna responser gång på gång. Vad det betyder har jag ingen aning, för jag har fortfarande inte gjort något fel. Min teori är att någon/några matats med lögner, men det kan jag inte göra så mycket åt. Jag har hängt med så mycket fina människor den här helgen, jag behövde verkligen det. Världen var liten i vår lilla grupp, och det är skönt att se att det finns andra människor som uppskattar min närvaro och som är glada för att jag finns.

Jag är inte en elak person. Och jag är inte en dålig vän. Punkt slut.

Puss.

Jag kommer älska dig om du tar mig med storm. Om du behandlar mig med respekt, undantagslöst. Om du är intresserad av att lära känna mig, verkligen lyssnar på vad jag har att säga, om du är intelligent, rolig och driven. Jag älskar att resa, det måste du göra med. Jag vill ha minst två barn, det måste också vara okej. Jag kommer älska dig om du låter mig vara stark, men tar emot mig när jag faller. Jag älskar dig om du vågar säga att du älskar mig, att ditt liv är bättre sen jag dök upp, att du skulle tycka det vore väldigt, väldigt svårt att leva utan mig nu. Jag kommer älska dig om du efter tag släpper på dina murar, om du vågar vara sårbar med mig.

Jag kommer älska dig om du låter mig, om du låter mig vara varm och öppen och kärleksfull, om du inte stänger ute mig för att du är rädd, jag kommer älska dig besinningslöst om du visar mig att du är trovärdig, pålitlig, lojal. Då kommer jag älska dig, älska dig alldeles, alldeles för länge för att inte göra avtryck i mitt livs historia.