Hej hjärtan.

Jag berättade aldrig det för er, men jag funderade på att stänga ner bloggen för en månad sen ungefär. Sluta skriva kommer jag aldrig göra, det flyter i mitt blod, men att börja om på nytt med en annan blogg känns som en ganska bra idé. Den här bloggen är fylld av mitt "förra" liv i San Francisco, Farid, många vänner jag inte längre umgås med, äventyr jag alltid kommer minnas och hålla kära, men likväl ett liv som är över.

San Francisco kommer alltid vara staden där jag verkligen växte upp. Det är stort. Utöver skola, utöver kärlek och krossade hjärtan, lögner och lagade middagar, utöver långa promenader med Lucas, bråk, tjafs, skratt och jobberbjudanden - San Francisco kommer alltid vara staden där jag växte upp. Jag var 21 när jag lämnade Stockholm. Nu när jag är 25 förstår jag att jag vid den åldern inte förstod vad ett riktigt förhållande var. Jag förstod inte att det handlar om att ge och att ta. Det är sanningen. Jag visste inte heller vem jag själv var. Jag har lärt mig så otroligt mycket om mig själv de senaste tre-fyra åren, och de senaste nio månaderna framförallt har varit explosionsartade. Att vara med Obi har varit livsomvälvande, på riktigt. Jag sa från första början att jag inte ville ha ett förhållande på ett tag. Nu i hindsight så borde jag hållt mig till mina egna regler. Jag kommer aldrig kunna förklara för någon hur Obis och mitt förhållande sett ut, hur totalt fantastiskt och vidrigt svårt det varit på samma gång. Mycket av det jag gått igenom det senaste året är både det bästa och det värsta som hänt mig, och på något sätt känns det okej. Jag hade två-tre år av stagnation; det var dags att se mina rädslor i vitögat, att vara ung, korkad och naiv, att våga hoppas och slåss för det man tror på. Det är som Paulo Coelho skriver i Alkemisten: "The secret of life, though, is to fall seven times and to get up eight times."

Jag börjar långsamt resa mig från de döda igen. Vissa vänner har tagit mig åt sidan och sagt "jag är orolig, hur mår du, du har varit med om så mycket". Och jag har ryckt på axlarna i vanlig ordning och sagt att allt kommer ordna sig. Oavsett hur ledsen jag är när jag yttrar orden så är det alltid, alltid sant. Det ordnar sig, varje gång. Glöm aldrig bort att du är ansvarig för din egen lycka. Du kan välja att slåss och gråta, eller så kan du välja att släppa vad som är oföränderligt och gå vidare med din dag.

Först nu kan jag börja göra det senare. Det tog mig bara cirka 1,5 månad och för det klappar jag mig själv på axeln. Duktig Cim. Den här veckan är totalt uppbokad. Imorgon har jag planer med Carrie, och så ska jag öppna bankkonto, hämta ut pengar, gå till gymmet, jobba. Onsdag är det Giants game igen, torsdag ska jag till Muir Woods med Mindy och hika, sen till en artshow där Alex ställer ut sina illustrationer, fredag ut till Oakland för jobb och förhoppningsvis framsteg på ett $10 000 projekt, lördag svensk hemmafest hos några nya vänner i Atherton, söndag ledig än så länge. Jag är inget offer och jag vägrar att låta någon göra mig till ett offer vid 25 års ålder. Nu ska jag göra det mesta av SF innan jag åker hem.

Puss.