Jag har levt hela mitt liv efter en grundregel.

Du kan inte få mig till ett offer. Oavsett vad som händer mig så är jag ansvarig för mina egna handlingar. Jag har skrivit om det här många gånger. I mina ögon skyller människor allt ont i världen på alla andra. Får du fortkörningsböter så är det så jävla synd om dig trots att du då, naturligtvis, körde för fort. Failar du en klass eller flera, så är det för att du hade för mycket jobb, för lite tid, trots att du spenderade minst 15 timmar i veckan med att titta på diverse serier. Jag kan ge mycket värre exempel än så här, men orka göra folk upprörda på en måndag.

Jag är inget offer. Ingen, absolut ingen, har makt att göra mig till ett offer. När Farid var otrogen mot mig grät jag förbehållslöst i en vecka. Sen plockade jag upp bitarna, satte ihop de bäst jag kunde, klarade fyra kurser utan tillstymmelse till ett C och åkte hem till Sverige för att ladda om. Mina föräldrar har separerat, jag har fått sparken ett flertal gånger, jag har förlorat/sagt upp sjok av vänner, jag har känt smärta som jag vet att många av er därute känt, om och om igen.

Det vore så lätt för mig att dra på mig den här sunkiga offerkoftan som suttit på axlarna av tusentals människor förut, lägga mig ner på golvet, försvinna, ge upp, lägga ner skola, jobb och börja dricka, springa, rymma, låtsas tills det inte finns något äkta kvar.

Den där koftan passar inte mig. Den är otymplig, ful och den står för det vridna tankesättet att jag som fullvuxen människa på något sätt inte är ansvarig för mina egna handlingar. Världen är ute efter att förgöra mig. Skitsnack. Hela min värld vändes upp och ner nu över vårt spring break. Och jag är så inihelvete förbannad på mig själv för att jag inte följde mina egna råd. När jag går igenom bloggen så visste jag ju hela tiden, men jag gick lik förbannat emot mina egna regler. Det var mitt val, och nu får jag stå mitt kast. Oavsett om jag får sparken, blir dumpad, blir sårad så är det mitt ansvar att göra det bästa av situationen. Ingen annan kommer leva mitt liv åt mig.

Jag vägrar bli cynisk. Jag vägrar tro ont om människor. Men jag kan fortfarande börja göra val som gynnar mig istället för andra. Morgonen tisdag den 10:e april hade jag kunnat välja att bara ge upp. Jag vägrar. Samma dag messar en gammal vän mig, en tjej jag inte pratat med på över två år. Tre dagar senare får jag två erbjudanden om jobb. Ett från en gammal favoritlärare som vill att jag kodar hans hemsida (väntar på mail för att säkerställa kostnad). Ett från ett företag i SF som jagade ner mig på Facebook och vill att jag ska bli medlem av deras team (möte på torsdag vid lunch). Fyra dagar senare är jag ute på tjejkväll med helt nya bekantskaper som får mig att skratta tills jag kiknar. Jag går på Bon Iver med Jessica och gråter när Skinny Love börjar dundra. Sen har det varit så varmt i SF att speglar och fönster immat igen. Ren och skär högsommarvärme. Jag har köpt en spetskjol från H&M som jag är helt besatt av, samt en fantastisk klänning från Forever 21 som ger mig Mad Men-kurvor. Min telefon kraschar och snubben i butiken säger "ledsen, måste ställa om den, du kommer förlora alla bilder, videos, allting". Jag sparkar mig själv för att jag inte backat upp telefonen, han ställer om den, jag går igenom album och ser att allt är kvar. Han säger att det är omöjligt. Likväl. Inga bilder, inga videos raderade.

Och häromdagen messar Kim, min gamla chef, och säger att Oriflame är spikat för sommaren. Jag börjar i juni.

Du kan inte få mig till ett offer. Jag är precis som alla andra. Jag vill döda de som sårat mig. Jag vill skrika och slåss och förstöra deras liv. Men jag lämnar bitarna på golvet i förmån för mig själv. Och när vänner uttrycker oro agerar jag nästan förvånat - "Va? Förstår inte vad du pratar om. Början på min karriär är precis runt hörnet, alla jag älskar lever och mår bra, jag är starkare än vad jag någonsin varit och nystarter har en lika stark fäbless för mig som jag för dom".

Så försök igen. Försök få mig att stanna upp och gå sönder. Låt mig veta hur det gick sen.

Puss.