Farid är ansvarig för detta. Jag har velat tatuera mig väldigt länge, som ni vet. Men jag är definitivt ingen impulsmänniska när det kommer till såna där beslut, jag väntar hellre tio år till än skriver något jag kommer ångra. Ja, skrift har ju alltid varit huvudmålet. Så passionerad som jag är med ord, jag skiter i om det är en trend att skriva grejer, jag har älskat det sen jag var nyfödd typ.

Så, Farid i alla fall, hans senaste blogginlägg berörde mitt hjärta direkt. "Herregud, så vackert" var min första reaktion. Sen gick jag in på Wikipedia och rös från nacken ner till tårna. Såhär är det. Uttrycket är l'esprit de l'escalier. För det första är det otroligt vackert bara ordföljden, melodin, bokstäverna, tonaliteten. Men det betyder ju såklart ingenting om inte betydelsen funkar.

Och om den funkar. Såhär står det på wiki:

"This name for the phenomenon comes from French encyclopedist and philosopher Denis Diderot's description of such a situation in his Paradoxe sur le comédien.^[1] During a dinner at the home of statesman Jacques Necker, a remark was made to him which left him speechless at the time, because, he explains, "l’homme sensible, comme moi, tout entier à ce qu’on lui objecte, perd la tête et ne se retrouve qu’au bas de l’escalier"

("a sensitive man, such as myself, overwhelmed by the argument levelled against him, becomes confused and can only think clearly again [when he reaches] the bottom of the stairs")."

Det här är bland det vackraste jag läst, den meningen. A sensitive man, such as myself, overwhelmed by the argument levelled against him, becomes confused and can only think clearly again when he reaches the bottom of the stairs. L'escalier är alltså trappa/trappor. L'esprit är typ fyndighet, som jag förstår det, men en av sakerna jag älskar mest med detta är att det är helt oöversättbart. Det finns varken en svensk eller en engelsk översättning. En så fantastisk metafor för missade möjligheter - du kommer inte på vad du ska säga/göra until you reach the bottom of the stairs.

Nu ska jag förklara snabbt bara, varför det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag är ju inte direkt den som är dålig med ord, blir jag förolämpad så är jag jävligt snabb på att ge replik. Men. Det behöver inte stå för det. Det kan lika gärna symbolisera missed opportunities. En chans som gick dig förbi. En möjlighet du inte tog. Detta är vad som gör det gör mig - att ha en fras, som är så strålande vacker, som varje gång jag tittar ner på den kommer påminna mig om att våga. Att öppna munnen. Att ta möjligheten. Att uttrycka mig. Att aldrig, aldrig kompromissa med det jag vill säga för att jag känner mig nedtryckt eller underlägsen.

Jag har aldrig tidigare varit så säker på en tatuering. Nu är det bara fråga om vart jag ska ha den och det kan ta sin tid att bestämma också. Men det här är helt Farids förtjänst och för det tackar jag dig så innerligt. L'esprit de l'escalier. "When he reaches the bottom of the stairs". Jag vill leva mitt liv så att jag aldrig når trappans slut innan jag sagt eller gjort det jag vill säga eller göra. Det står alltså för känslan man får när man lämnar en situation och inte har fått fram det man vill få fram/gjort det man ville göra. För mig går det hand i hand med två andra saker jag älskar just nu: "you are worthy because you were born" och "don't be scared to be happy".

Jag älskar det. Jag vet att ni typ sommarstrejkar på kommentarfronten, men kom igen nu - vad tycker ni?