Grejen är att Amy förväntade jag mig. Hennes pappa gick ut i media och sa att hon kommer dö om hon fortsätter. Det var 2008. Jag är inte förvånad. Jag grät inte som jag gjorde när jag vecklade ut tidningen på väg till jobbet och det stod "Michael" och "död" i samma mening. Jag grät inte, trots att Amy var helt sensationell. Hon blev 27 år och allt blev liksom som det skulle bli. Så känns det, hemskt nog.

Men Norge. Herregud. Jag tror att alla känner någon/några i Norge. Jag mådde illa när jag såg nyhetssändningarna från Oslo. Jag blev förbannad när de jämförde med 9/11. Inte för att det är ojämförbart. Men varför ens gå dit? Varför jämföra katastrofer? Det finns ingen poäng. Hursomhelst.. jag mådde illa av bilderna från Oslo.

Men Utøya. Hur, hur, hur kan man vara så jävla sjuk? När TV4-reportern sa att det här kunde vara ett helt random dåd av en psykiskt sjuk människa skrek jag rätt ut. Det finns inte en chans i helvetet att detta inte var planerat. Utstuderat. Att skjuta ner människor på en ö, människor som inte har någonstans att fly, oskyldiga, unga människor, det är ren och skär avrättning. Fruktansvärt vidrigt, och helt ofattbart.

Och utöver det spelar väl ingenting någon roll just nu.