Det slår mig hur allt går runt i cirklar. Ännu en grej vi pratade om med Alex, både han och jag är väldigt inne på att allt är energi. Det du ger ut får du tillbaka och så vidare. Innan du till fullo tror på att du förtjänar lycka så kommer du aldrig bli lycklig.

Så det slår mig hur allt går runt. Jag sökte till Berghs för att jag älskade att skriva och ville jobba med att skriva. Så fort jag hörde ordet copywriter så sökte jag in, i princip, utan att egentligen ha någon aning vad reklam handlade om. Jag jobbade med mitt ansökningsbrev i en vecka ungefär. Har letat efter det på datorn, men insåg ganska snabbt att jag köpte den här datorn först när jag kom till San Francisco, närmare tio månader efter att jag sökte in till Berghs. Mitt ansökningsbrev ligger antingen på min gamla PC eller på pappas dator.

Hursomhelst. Jag jobbade på ansökningsbrevet i en vecka. Det skulle skrivas på engelska. Jag minns inte exakt vad jag skrev, men jag minns grundidén och uppbyggnaden. Hela brevet kretsade kring en diskussion mellan mig och Elin, en av mina närmsta vänner. Vi satt på tunnelbanan till Värmdö Gymnasium - så små vi var - och pratade om att vi ville jobba i media. Vi var engagerade, som vi alltid är, tydligen tillräckligt för att uppröra en man precis bakom oss. Han öppnade sin trångsynta mun och sa att "det där har ni ingenting för, det kommer inte finnas några jobb i den branschen om fem år".

Jag minns allt med den där tunnelbaneresan förutom hur den här mannen såg ut. Minns inte hans ålder, hans ursprung, hans kläder eller hans sätt. Det visar hur lite det han sa betydde för mig. Och ändå var det han som fick mig in i branschen. Det skrev jag också i ansökningsbrevet, jag berättade om tunnelbaneresan, konversationen med Elin, om den trångsynta mannen och om hur han fick mig att lova mig själv att alltid, oavsett vad som händer, jaga mina drömmar.

Sen går allt i en hast, jag kommer in, jag blir kär, jag byter stad från New York till San Francisco, jag är naturligtvis sist med att få mitt visum, jag får betyg, möter vänner, och på julavslutningen står jag ensam i Berghs cafeteria när huvudläraren säger mitt namn. Det är fullt med folk omkring mig, lärare, elever, Farid står någon annanstans, jag är omgiven av människor, men jag står ensam. Clas, som den ansvariga för Bachelor-utbildningen, ropar upp mitt namn, jag är näst på listan. Han har redan gått igenom halva klassen, pratat om personlighetsdrag och vad han kommer minnas av oss. När han säger "Cim" delar sig havet mellan oss, folk letar med blickarna efter mig, flyttar på sig och jag står mittemot Clas, kanske tjugo steg ifrån. Han ler. Han säger "vad jag kommer minnas av dig, förutom din blotta uppenbarelse (här sveper han med handen i luften från mina tår till mitt huvud, jag vet inte om han menar att jag är lång eller vacker), är det som gjorde att du kom in på den här skolan. Ditt ansökningsbrev är ett av de bästa vi någonsin fått in, och jag glömmer det aldrig".

En svag susning går och så börjar folk applådera. Jag blir överlycklig, men lägger lock på lyckan för att verka ödmjuk, som man gör i Sverige. Vill springa och krama om honom, men det skulle vara konstigt. Hursomhelst lever jag på det där i veckor. Och nu i efterhand tänker jag bara på hur allt går runt. Elin ska nu söka in till Berghs, nästan tre år efter att ett enkelt brev med hennes namn på fick mig antagen, och jag ser inte hur cirkeln skulle kunna slutas på ett vackrare sätt.

Puss.