Hej hjärtan.

Känner mig sämst på det här med att blogga just nu. Jag svär, jag blir dum i huvudet när jag är sjuk. Funktionerar inte alls. Fattar inte hur folk går till jobbet med feber och förkylning, jag hade på riktigt sänkt ner ett företag i konkurs innan dagens slut. Blir tokig också, det blir liksom inte bättre. Är fortfarande helt täppt och så är det hundra grader ute, så man måste ju sitta i parken hela dan. Haha. I-landsproblem.

Emil, du vet ju om det här, jag älskar när Louis pratar om att vi har "white man problems". Det är när man har det så jävla bra ställt att man måste hitta på problem för att ha nåt att gnälla om. Så sjukt sant. Har en lärare här nere som avgudar Louis, varenda föreläsning han hade i Account Planning började med ett citat från den här amerikanska komikern. Älskar också när han går vidare in i det här med teknologi, och att grejer som inte fanns för en kvart sen helt plötsligt är skyldiga oss att funka perfekt. Hahaha. Så bra. Skitsamma. Hade svårt för Louis först, men igår kollade vi igenom hela Hilarious, tror det är nio delar på youtube, och jävlar vad vi skrattade. "I'm not saying I would kill a kid just to fuck it, I wouldn't do that.. I'm just saying if I FOUND a dead kid, and it wasn't raining, then maybe I'd go for it". ALLTSÅ. Vi dog. Kvalitémässigt är det en vit Dave Chappelle, även om Louis är mer personlig och Dave mer generell. Hursomhelst, tack Emil.

När Alex var här pratade vi som sagt mycket om skillnaden mellan att vara sprirituell och religiös, och om hur man förändras under tiden man växer upp. Jag har en teori som går ut på att allt handlar om när du blir abused, om du första gången det händer redan har trygghet och solid grund i ryggen så är det mycket enklare att lägga det bakom sig. Med mina föräldrar var det perfekt, rena jävla Disney-sagan fram tills att jag var typ åtta, nio år. Mina tidigaste minnen är inte folk som slåss eller dricker, mina tidigaste minnen är fotboll i parken och mamma som skrattar liksom. Det gör ALL skillnad, tror jag. Därför tror jag också att det slog hårdare på min lillasyster när grejer började rasa samman, hon var yngre och hade inte upplevt de här extra 18 månaderna av kärlek som jag gjort. Sen var jag med om en jobbig grej vid 16 års ålder, och känner samma sak där - hade det hänt när jag var 13 så hade jag förmodligen slutat upp död i ett dike nånstans. Och när min syster blev sjuk, då var jag kring 20 och kunde hantera det. Jag har haft "tur" i det att allt vidrigt har slagit till i perioder. Jag har haft chansen att växa och lägga saker bakom mig.

För mig har det alltid varit viktigt att inte skylla saker på mina föräldrar eller på omständigheter. Sa det här till Alex, jag vet hur stor kraft ord har efter att ha talat nedvärderande till mig själv i år. Folk inser inte att de viktigaste orden är de du aldrig säger. När jag vände sättet jag pratade till mig själv, inne i mitt egna huvud, från negativt till positivt, då öppnade sig hela världen och änglar dansade och fåglar kvittrade och gud sjöng och jag driver. Men skämt åsido - när jag började lyfta mig själv, och det var utan självhjälpsböcker eller sån där skit, när jag tvingade fram kärlek till mig själv, då började jag komma någonstans.

Alex sa också en intressant grej, han sa att innerst inne är han samma person han var när han var 15. Han sa att ytan förändrats, men kärnan är exakt likadan. Det fick mig att börja tänka, jag vet inte om det är sant med mig. Det jag vet är det här - hade jag haft en perfekt uppväxt hade jag varit en helt annan person. Jag kan inte ens greppa den tjejen, jag vet inte vem hon är. Men jag vet att 90 % av mina problem har fäste hemifrån. Men jag låter inte det styra mitt liv eller definiera vem jag är. Har min kärna förändrats? Jag vet inte. Kunde inte ge Alex ett svar. Får väl tänka på det.

Nu ska jag väcka Farid.

Puss.