Lång dag. Jag är trött. Ska sova strax. Tänker på att det är helt fantastiskt, att jag precis varje kväll längtar efter att gå och lägga mig bredvid den här karln jag lagt med bredvid varje natt i över två år nu. Alltså, jag längtar. Och han sitter precis intill. Det är fint.

Håller fortfarande på att "upptäcka" Tumblr. Känns som fel ord eftersom jag haft Tumblr förut, men då var det för min primära blogg, nu är det sekundärt och känns mycket ljusare och lättare. Okej att posta bilder utan ord, liksom. Vet att det är okej här med, men inte för mig, inte som jag byggt upp det. Svårt att förklara.

Har varit så väldigt fint väder idag. Vi gick en långpromenad och satte oss på ett ställe som heter Bell Tower långt borta på Polk St. Solen brände på ganska starkt, shorts och t-shirt funkade absolut. Vi åt ceasarsallad och fish tacos och drack corona och vatten och pratade om allt möjligt. Sen gick vi en lång promenad hem, såg House och vilade en stund innan vi släpade oss upp för att köra ett träningspass. Det blev 24Lift idag, den var skön faktiskt. Mycket mage, en del hantlar och jävligt jobbigt, som alla andra pass. Vi råkade hamna mittemot varandra liggandes på mage på step up-bänkarna, Farid såg rätt in i min urringning och började flörta, sen satte övningen igång och han såg ut som att han ville dö för den var så sjukt jobbig och vi skrattade.

När vi var klara med det gick vi hem, såg lite The Office, Farid ställde sig och lagade mat, vi åt, och nu sitter vi som vanligt mittemot varandra och surfar runt på nätet. Jag upptäcker Tumblr, som sagt, och fortsätter studera City Harvest. Vad Farid tittar på vet jag inte.

Jag vet inte om det är skönt eller fantastiskt eller sorgligt. Ärligt talat vet jag inte vad det ska kännetecknas som. Men säg att jag frilansade nu, som designer, eller art director, eller copywriter. Säg att jag frilansade och kände mig trygg i den inkomsten, jobb flödade in i helt okej takt. Och så tar vi den vetskapen och sätter den på den här vardagen som vi har. Är det konstigt att jag då skulle vara 100 % tillfredsställd? Så länge jag får jobba med reklam/design på nåt sätt, och bo i en lägenhet, och höra hunden andas, och sitta mittemot Farid och inte behöva veta vad han gör på sin dator, då är jag nöjd. Mer än nöjd. Svårt att uttrycka det här. Men det känns som att om resten av mitt liv, om den större delen av mina dagar ser ut precis såhär, då är jag lycklig. Jag behöver inget mer.

Det är därför jag hatar att åka hem till Sverige. För det bryter liksom hela den här fina vardagen man kommer in i här nere. Helt plötsligt är man hemma bland alla otrevliga stockholmare och allt ser ut precis som det alltid sett ut och vi är alltid tvungna att ge upp våra fina lägenheter och så måste vi flyga med hunden och precis allt med att åka hem är jobbigt. Fast i år har jag mitt första internship som copywriter och det är ju ett steg till att fullända den där vardagen. Den här sommaren kommer det nog kännas lite lättare att lämna San Francisco.

Puss.