Vilken sjuk mix av känslor den här sommaren resulterat i. I början av juni visste jag varken ut eller in. Jag visste att det var rätt att göra slut med Farid, jag kände det för oss bägge. Men jag visste inte hur jag skulle bearbeta det, skulle jag bli ledsen, arg, destruktiv, rastlös, vild? Jag är förvånad över hur "lätt" det gått. Ibland har jag gråtit, och då har jag låtit tårarna komma. Ibland har jag känt mig ensam. Sent på nätterna såklart. När du är van vid att somna och vakna med någon så tar det lite tid att vara okej med att vara ensam.

Nu är jag okej med att vara ensam. Den här sommaren blev annorlunda mot de tidigare. Stockholm har känts okej, praktiken var så bra och det färgade av sig på mitt intryck av stan. Men vädret har varit katastrofalt, vännerna har känts lite off generellt och jag var nog inte helt på hugget heller. Men vilken känsla, den dagen jag vaknade upp och insåg att jag landat. Jag flöt inte omkring längre, som jag gjorde precis hela våren. Det här är en ny känsla för mig, och den är varmt välkommen. Om jag får gissa tror jag att jag är på väg mot en av de mest spännande perioderna av mitt liv, och det känns så jävla bra, ursäkta franskan.

Vill ni veta hur jag kände nu under våren, från januari till maj, så beskriver Beyonce det alldeles utmärkt här nedan. (Fantastiskt liveperformance, dessutom.) Man försöker, man försöker och man försöker.. men till slut får man erkänna för sig själv, och acceptera, att man inte orkar kämpa längre. Och nej, det som hände i vårt förhållande våren 2010 var absolut inte den enda anledningen till att det nu tog slut, men en starkt bidragande faktor. Från att ha attackerat drömmar om vår relations framtid så blev det totalt tvärstopp. Det tär, och det är avgörande. Det är sorgligt, men jag mår bra. Som jag skrivit förut.

När det gäller killar under den här sommaren har jag väldigt effektivt slagit bort varje försök till att komma nära inpå. För ett par veckor sen fick jag höra att det är så otroligt tydligt hur höga mina murar är. Hur grova barriärer jag satt upp. Och jag tror det var först då jag insåg att det stämmer. Jag är helt enkelt inte öppen för känslor just nu. Jag vill känna att jag har rätt att sörja det jag förlorat, att jag har rätt att veta att det är sorgligt och må bra på samma gång, att jag har rätt att hantera det här på mitt sätt, på min tid, på mina egna villkor. Jag lever mitt liv egoistiskt. Det är på gott och ont. Men det är ett medvetet val. Livet är för kort för dålig energi. Så fort jag börjar fallera på den punkten, när jag släpper in dålig energi i mitt liv, det är då jag vet att min destruktiva sida tittat fram. Det är ett medvetet val att tvinga den att hålla sig borta.

Puss.