FOR THE SAKE OF ME
Och jag finner mig själv gråtande i sängen, en strid ström av känslor som tydligen legat och bottnat länge, länge, de kommer upp så fort. Ut ur munnen i en ljudlig utandning, och in i mina ögon när de vidgas, förkrossande, salta tårar, dessa helvetesskap till uttryck, detta ultimata bevis på att något är obearbetat, färskt, vidrigt nära ytan. Min hud kliar, den vill bort från vad andra kallar tempel, allt rör sig så långsamt, det var just precis nyss vi gjorde slut och när mitt huvud minns mitt brustna förhållande vibrerar alla nerver, det blixtrar och sjunger inom mig, handling, konsekvens och en 2,5 år lång färdsträcka till ett misslyckande. Kursen kraschade, valutan försvagades, skeppet gick i sank. Och jag kan använda hur många metaforer som helst för att beskriva något så enkelt och oerhört komplicerat.
Jag var tillsammans med någon jag älskade. Jag la omkring 900 dagar på någon jag älskade, jag la all kraft jag hade, all energi, all kärlek, jag gav honom allt. Och det tog slut. Det tog slut, och det var hemskt. Det var kallt, det var hårt och det var långdraget. Jag är stark. Men kärlek är kärlek för alla. Det gör lika ont för mig som för dig.
Mina vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt. Mina vänner i San Francisco. I en omöjlig situation lyckades de stötta både mig och Farid. De fanns där ovillkorligt, utan att välja sida. De erbjöd oss bägge sovplatser, axlar att luta oss mot. De älskar oss bägge och ingen av oss kände oss någonsin uteslutna. Vänskapen de här människorna ger, kvalitén på deras vänskap är helt ojämförbar. Sen kommer jag hem till Sverige och allt försluts av en dimma. Gruppen av änglar är kvar i USA, jag svävar genom dagar av plugg, jobb och vin. Snart är sommaren slut och jag står och stampar. Mitt spruckna förhållande är obearbetat. Tårarna rinner så fort jag är ensam nog att tvingas känna efter.
Och jag drar handen över kurvan som utgör min höft och kan inte med att längta efter någonting som har någonting överhuvudtaget med kärlek att göra.
Jag var tillsammans med någon jag älskade. Jag la omkring 900 dagar på någon jag älskade, jag la all kraft jag hade, all energi, all kärlek, jag gav honom allt. Och det tog slut. Det tog slut, och det var hemskt. Det var kallt, det var hårt och det var långdraget. Jag är stark. Men kärlek är kärlek för alla. Det gör lika ont för mig som för dig.
Mina vänner ställde upp på ett så fantastiskt sätt. Mina vänner i San Francisco. I en omöjlig situation lyckades de stötta både mig och Farid. De fanns där ovillkorligt, utan att välja sida. De erbjöd oss bägge sovplatser, axlar att luta oss mot. De älskar oss bägge och ingen av oss kände oss någonsin uteslutna. Vänskapen de här människorna ger, kvalitén på deras vänskap är helt ojämförbar. Sen kommer jag hem till Sverige och allt försluts av en dimma. Gruppen av änglar är kvar i USA, jag svävar genom dagar av plugg, jobb och vin. Snart är sommaren slut och jag står och stampar. Mitt spruckna förhållande är obearbetat. Tårarna rinner så fort jag är ensam nog att tvingas känna efter.
Och jag drar handen över kurvan som utgör min höft och kan inte med att längta efter någonting som har någonting överhuvudtaget med kärlek att göra.
Feedback
Postat av: jo
Ser att du har gått igenom mycket senaste veckorna. Plus en på den. Jag vet att jag tjatar men det ska bli så äckligt kul att se dig. En bit verklighet i denhär förvirringen jag kallar liv. Ta hand om dig babe. Verkligen. Var snäll.
Postat av: Sara
Känner igen mig.. Något så fruktansvärt.
Hur ska man veta när det är dags att gå vidare verkligen då? Där sitter jag. Vi gjorde slut. Sen träffades vi några månader senare. och här är jag nu. Vågar jag igen? Är det värt ett nytt försök? Kommer det funka denna gång? eller ska jag ge upp nu? Kommer jag inte ångra det då, om jag inte gett det allt?
Trackback
