Sista dagen på jobbet. Jag lyssnar på Nas och hjälpte art directorn med lite inspirationsbilder till ett nytt projekt. I förmiddags berättade Kim att copy jag skrev om Goa i Indian (en konferens Oriflame-konsulenterna ska åka på) har blivit approved. - Vad bra, sa jag, och tänkte inte mer på det.

Jag är enormt dålig på det där. En god vän till mig uppmärksammade det tidigare i våras. Vi pratade om utlandsflyttar, utbildning, talangfulla människor som kastar bort sin talang och röker gräs istället. Jag fick beröm och komplimanger för att jag vågat ta det där steget, och det örat kan jag aldrig lyssna på. - Vem som helst kan göra det, sa jag. Det är bara att boka biljett. Går det åt helvete så åker man hem, svårare än så är det inte. Men det gick inte hem. Jag fick höra att det ÄR en stor grej. Det är inte lätt, det är inte utan uppoffring, det är inte en form av mod alla rör sig med.

Och det är samma sak där som när Kim säger att min copy blivit approved. VARFÖR är jag så dålig på att verkligen ta in det? Varför är jag så dålig på att tillåta mig själv att vara nöjd, känna mig duktig, klappa mig själv på axeln? Jag pratar vitt och brett om självkänsla, och jag har en stark sådan. Jag är hundra procent övertygad om att de killarna jag varit med attraherats mer av mitt sätt att föra mig, min intelligens och mitt självförtroende än av mitt utseende. Miljoner tjejer har vackra ansikten eller snygga kroppar. Men det är karisman som har betydelse. Vad en person utstrålar, auran, kalla det vad ni vill.

Jag har detta, och jag vet att folk ser det, men likväl, i mig själv så är jag dålig på att uppmärksamma de saker jag "lyckas" med. Titta, jag kan inte ens använda det där ordet. Lyckas, vadå lyckas, jag satte mig på ett plan och flyttade till SF, det kan vemsomhelst göra. Jag skriver copy som 24-åring och den blir approved av högre instanser, det blir faktiskt printat och insatt i katalogen, det kan vemsomhelst göra. Jag har fått igenom löneförhöjning som yngsta person någonsin på AMEX, det kan vemsomhelst göra. Jag har jobbat som skribent och redaktör, och vågat intervjua kändisar, i fem år från 18 års ålder, det kan vemsomhelst göra. Jag kan koda hemsidor och segla igenom användning av varje program i Adobe-suiten, det kan vemsomhelst göra.

Nej. Det kan fan inte vemsomhelst göra. Jag måste bli snällare mot mig själv. Jag kan inte bara vifta bort allt som "det där var väl inget" bara för att.. ja, vad? Jag vet inte varför jag gör det. Jag vill kunna tillåta mig själv att vara stolt. Och framförallt, utöver allt annat, veta att jag är unik och en jävla tillgång i den branschen jag är på väg att ge mig in i. Hoppas jag lyckas jobba på det det här sista året i skolan.

Puss.