Hej hjärtan.

Vet ni vad idag är? Exakt en vecka kvar tills jag lämnar Sverige för San Francisco. Pratade lite igår om hela grejen, vart ser jag mig själv efter skolan, hur känns det här sista året, vart ska jag ta vägen och så vidare.

Jag är fortfarande, efter 2,5 år, totalt nyförälskad i San Francisco. Fjärilar i magen, första-dejten-pirr, vår första kyss har varit 28 månader lång och ljuvlig. Inga vanor irriterar mig, jag börjar packa alldeles för tidigt när jag ska till henne (städer känns som kvinnor, inte sant?), jag gråter floder när jag lämnar henne och vi somnar lyckligt tillsammans kväll efter kväll. Tanken på att lämna San Francisco på obestämd tid gör ont. Jag har byggt ett liv där. Men livet som jag känner till det kommer ändras, det är totalt oundvikligt. Vänner tar examen, flyttar, jag själv tar examen och har förhållandevis kort tid på mig att hitta ett jobb om jag inte vill tvingas tillbaka till Sverige.

Och tro mig, jag vill INTE tvingas tillbaka till Sverige. Jag vill inte tvingas till någonting alls, egentligen. Jag har inga problem med tanken på att lämna San Francisco när det är som bäst, när nyförälskelsen fortfarande blomstrar, i maj eller under sommaren 2012. Men tanken på att inte veta när jag kan komma tillbaka, den är ganska ohanterlig. Det är ju MIN stad. Så jag utesluter inte att jag söker jobb i SF. Jag utesluter inte att jag söker digitala frilansjobb mot Sverige heller, det skulle vara sjukt bra. Men jag vet att det blir Europa om det inte blir San Francisco. Vart återstår att se. Just nu verkar det som att syrran kommer stanna i Australien också, så då har jag semestern planerad. Får väl varva mellan henne och Carrie i New York... Ja, herregud.

Det blir bra. En vecka kvar. Sen är familjen samlad igen. Helt otroligt.

Puss.