Hej vänner.

Vi skulle prata om reklam. Jag har ändå pluggat reklam i två år nu, tänkte dela med mig exakt vad reklam innebär för mig, personligen.

När jag vaknar på morgonen, vaknar jag alltid till ett problem. Det fanns i mitt huvud när jag gick och la mig, det är det första som dyker upp när jag öppnar ögonen. I en underbar film med Whoopi Goldberg och Lauryn Hill sas det "if you wake up in the morning thinking about singing, if you go to sleep at night thinking about singing - that's when you know you should sing". Det sättet att tänka har förföljt mig hela mitt liv, mycket av mitt 100 eller 0-tänk kommer därifrån. Hursomhelst - jag vaknar upp med ett problem i mitt huvud.

Jag kan inte somna om, trots att jag är hur trött som helst. Det enda jag kan tänka på är hur jag ska lösa det här problemet. Jag stiger upp, funderar på att gå ut med hunden, men han är trött och jag orkar inte klä på mig. Stryker Farids kind, sveper en filt om mig och går ut i vardagsrummet. Sätter mig vid datorn (känns nästan som jag borde skriva det med stor bokstav - Datorn). Detta eviga jävla helvete vi dras med 24 timmar om dygnet, som vi älskar besinningslöst och vårdar som en liten bebis (nåja). Dokumentet från kvällen innan är fortfarande öppet, problemet stirrar mig i ansiktet lika förebrående som då. LÖS MIG, säger det. DU VAR SÅ NÄRA IGÅR, säger det. SOPJÄVEL, möjligtvis. Eller DU KOMMER ALDRIG KOMMA PÅ EN BRA IDÉ I RESTEN AV DITT LIV.

Jag och mina vänner brukar tala om att vi lever för passion. Reklam är den ultimata berg-och-dalbanan. När du löser ett problem så är det total och fullkomlig extas. Det går inte att jämföra med sex eller choklad eller att bli anställd; att lösa ett problem är det absolut största som finns. Skulle jag ta droger så skulle jag välja den som fick mig att känna så. Det känns HERREGUD. HERREGUD, JAG HAR DET. Den här känslan infinner sig enbart när följande saker inträffar:

- Lösningen matchar briefen
- Lösningen matchar målgruppen
- Lösningen matchar klienten
- Lösningen är JAG, helt och hållet

Jag har pluggat reklam i två år. Det här har hänt en gång under de två åren. En gång. Ett koncept, utav tusen försök. Då förstår ni hur stark känslan är när man löser ett problem, hur stark den måste vara, för att man ska känna att det är värt att fortsätta slita. Bara vetskapen om att man KAN hitta den perfekta lösningen, man är kapabel till det eftersom det hänt.

(Nu måste jag ju också säga att det är inte som att jag suger på reklam. Jag tar in saker till klassen och jag hamnar allt som oftast topp tre. Men jag skiter fullständigt i om Greta, Hasse och Ulf tycker att min idé är "skitbra" alternativt "helt okej". Jag lever inte mitt liv genom "okej". Tänk på det såhär: Du är bastubyggare. Du är absolut inte bäst på bastubyggande, men du vet att du lägger mycket stolthet i ditt hantverk och du accepterar bara det absolut bästa från dig själv. Så kommer Greta, Hasse och Ulf, alla tre sämre bastubyggare än du, som oftast krökar istället för att snickra och inte har ett uns av stolthet - dom kommer och säger att "FAN vad din bastu är fin". Varför i helvete skulle du ta deras åsikt seriöst? Ni förstår inte hur många människor det finns i mina klasser som bara försöker göra läraren nöjd. Gillar läraren regnbågar så får hon regnbågar. Dom vill bara komma ifrån klassen med bra betyg. Jag förstår den grejen i high school, men på universitetsnivå är det ju helt ofattbart. För mig i alla fall - helt ofattbart. Dom kan komma in i klassen och VETA att kampanjen är dålig, och så säger nån att dom gillar den, då stoppar dom in skiten i sin portfolio. Så otroligt konstigt.)

Min favoritstund i reklam är de där timmarna precis innan lösningen kommer, jag liknar det vid att bryta igenom is. Den där stunden när man hackat, och hackat, och hackat, i vad som verkar vara en evighet, man har hackat sig blå och svettig och så helt plötsligt dyker en tanke upp och pennan ritar något på den blanka sidan och man känner NU KOMMER DET. Svårt att förklara. Men stunden precis innan isen brister, precis när isen är sådär supertunn och man nästan kan se lösningen på andra sidan, det känns som att man kan röra vid den om man sträcker sig tillräckligt långt - den känslan är ljuvlig. Även fast lösningen inte slagit ner så vet man att man är på rätt väg. Man vet att det bara är en tidsfråga nu.

Den känslan hade jag igår. Satt på copy-lektionen och efter några sidors brainstormande om Trojan Condoms kom tanken. Och jag kände hackan slå, slå, slå och så den välbekanta tunna ytan av is. Jag knackade lite lätt, sen gick jag hem och slet i Photoshop i sex timmar med att art directa en idé som inte var totalt komplett.

FEL. Jag skulle naturligtvis ha fortsatt hacka tills isen brast. Nu tappade jag tråden, och får börja om från början. Eller inte helt från början, jag har mycket kött på benen vid det här laget, men isen har tjocknat och det är bara att börja hacka igen.

Skulle kunna skriva mer, men då slutar ni väl läsa bloggen i ren protest. Jag kan i alla fall säga det, att jag tänker på reklam hela tiden. På problem, och lösningar. Och när jag efter sex timmar photoshoppande med Trojan går och lägger mig, så klär problemet av sig och börjar skeda. Det lämnar mig aldrig någonsin ifred. Det är min självvalda vardag här borta i San Francisco.

Puss.