Mitt hår börjar bli så himla långt nu. Det är på gott och ont. När det ser platt ut, ser det ännu plattare ut, och när det är fint, blir det så mycket finare. Påminn mig om att inte klippa mig igen. Jag har en tendens att vilja förändra. Dumheter.

Har nyss vaknat. Ska väcka killarna, sen ska vi ut, köpa kaffe och ta en promenad. När Farid kom hem igår öste jag ur mig hela min jobbiga dag på en gång. Men han skrattade ibland, så det var nog okej. Vi drack vin också. Bara ett glas. Men ändå.

Campaign Design kommer knäcka mig fullständigt den här terminen. Bryan, som jag berättat om tidigare, är helt obeskrivlig. Han är så intelligent att det är läskigt. Han tar alla dina ord och förvränger dom tills du inte ens är säker på vad du tycker längre. Ingen har nånsin gjort så mot mig förut. Han frågar "varför?" så fort du lägger en kommentar. Igår blev jag så inihelvete förbannad när han hyllade en tjejs kampanj, en kampanj som var dålig. Eller hyllade gjorde han verkligen inte, men han sa att konceptet var bra. Jag med min käft var ju tvungen att säga emot. Det slutade med att vi argumenterade fram och tillbaka i en kvart medan resten av klassen satt tyst och lyssnade. Stackars tjej vars kampanj jag sågade, det var ju Brian jag var arg på, inte henne.

Det här är en man precis som min pappa - han har aldrig fel. Och man kan inte hata honom, för att han har substans bakom allt han säger. Det är svårt att förklara i efterhand, men flera gånger under tiden vi tjafsade insåg jag att den här mannen vet hur min hjärna funkar efter bara två lektioner. Jag sa att jag aldrig skriver en brief, han sa "jo, det gör du visst, du skriver i ditt huvud, det ser jag på sättet du jobbar". Och jag blev tyst. För han har rätt. Jag har aldrig tänkt på det på det sättet förut. Jävla karl.

Hursomhelst, efter ett tag blev jag så arg att det sköt blixtar ur ögonen på mig när jag såg på honom. Då kom han fram till mig, la handen på min axel och sa "jag älskar dig just nu". Jag fattade ingenting. Ingen fattade nånting. Sen så börjar han prata om att det är precis det här han vill se, någon som engagerar sig emotionellt, någon som vågar stå upp för sina åsikter. Han sa att han älskar mig just nu, och han hatar alla andra i klassen för att inte göra det jag gör. Sen vänder han sig mot mig, ler och säger "varsågod.. fortsätt". Vid det laget var jag så efterblivet förvirrad av hans vändningar att jag bara sa att jag hatade konceptet, punkt slut.

Blev jag glad? Nej. Absolut inte. Jag är helt ärlig med att jag finner honom sanslöst irriterande. Men i efterhand, nu när jag lugnat ner mig, så förstår jag vilken fantastisk grej det här är. Jag, som fått sparken för att jag inte kan hålla käft, jag blir älskad på den här skolan, i USA, för vad som i Sverige uppfattades som min sämsta egenskap. Det är.. skönt, antar jag. Men att tjafsa emot är inget jag gör för att få beröm, tro mig. Jag trodde snarare han skulle slänga ut mig ur klassrummet.

Skitsamma. Nu går vi vidare. Har massa att berätta, men mycket text utan bilder läser inga människor, lär man sig i reklam. Så här har ni tre. Mitt hår börjar bli jättelångt. Det var så inlägget startade, va?

Puss.