Lugnet faller, alltid när det är såhär sent. 10 på kvällen, och vi har väl mest suttit i soffan. Denna underbara soffa som vi hittade på nätet, här vilar Lucas sitt huvud, här åt vi frukost i morse och sushi till middag.

Många säger att man kommer längta hem när man lämnar. Det sjukaste jag läst var en avlägsen bekants blogg, hon skrev att det inte är värt att åka utomlands och plugga/jobba, för man hittar bara massa nya vänner som man sen saknar när man åker tillbaka till Sverige.

Det är den konstigaste inställningen jag stött på. Den mest ologiska. Ni vet ju redan att jag inte saknar Stockholm. Jag hatar inte heller Stockholm, absolut inte. Hatar jag människorna som bor där? Ja, de allra flesta jag träffat har gjort ett dåligt intryck på mig. Så är det faktiskt. Folk är kalla i Sverige. Det är något jag vidhåller. Man ser sig ständigt om, vart är konkurrenterna, vem kan man slicka, vem kan man sparka, upp, upp och iväg. Tro det eller ej - den attityden kände jag personligen av mycket mer i Stockholm än här i San Francisco. Och USA som ska vara så hårt.

Här är det varmt på gatorna. Tycker du att nån är snygg så säger du det. Förstår ni hur underbart det är att få uppleva? Folk som utan baktanke strör komplimanger omkring sig. Jag har blivit så mycket bättre på det sen jag kom hit. Jag berömmer klasskamrater, mailade bara häromdagen två tjejer efter att dom kickat ass i klassen. Jag fick bara skit och dom fick bara positiv feedback. Och jag ville inte sparka ned dom efteråt. Tvärtom.

Ni som inte känner mig personligen förstår inte vilken omvandling det är. Men jag kan säga så mycket, att USA har gjort mig till en bättre kompis och en bättre flickvän. Sverige tar fram det sämsta i mig. Jag har som princip att radera allt ur mitt liv som gör det - därför flyttade jag till USA. Jag raderade Stockholm ur mitt liv. Nu mår jag hur bra som helst. Väldigt enkel filosofi, låter det som, radera allt som inte gör dig lycklig ur ditt liv. Tyvärr är det så mycket svårare i verkligheten.

För mig har det alltid funkat att vara impulsiv, så länge jag utgår efter hjärtat. 90 % av mina beslut tar jag känslomässigt. Ibland går det åt helvete, men alltid, alltid slutar det med att jag lär mig nåt. Jag kommer ut starkare på andra sidan. Och utan impulsiviteten och filosofin jag lever mitt liv efter hade jag inte haft nån soffa. Jag hade inte haft en hund. Jag hade inte haft Farid. Jag hade inte varit halvvägs igenom en kandidatexamen i reklam, det roligaste jag någonsin gjort. Jag hade inte haft 50 nya vänner. Nej. Jag hade bott i min mammas lägenhet med en kille det var "bekvämt" med och jag hade varit kompis med folk som går bakåt istället för framåt. Med andra ord - jag hade varit exakt på den plats jag var för två år sen.

Om jag kan ge er nåt så hoppas jag det är inspirationen att förändra era liv. På 24 månader har mitt gått från helvete till himmel. Det har ingenting med ålder eller ekonomi eller perfekt bakgrund att göra. Efter ett par helvetesår separerade mina föräldrar när jag var 14. Jag tog tre lån för att ha råd med Berghs, två som jag nu helt betalat av och ett som är 50 % av vad det var då. Jag betalar av allt helt själv. Jag får INGA pengar av mina föräldrar, och med inga menar jag noll kronor. Jag jobbade fem dagar i veckan hela sommaren för att ha råd med min utbildning och min hyra och mina kläder. Det absolut enda som krävs för att komma nånstans är vilja. Det absolut enda. Jag lovar.

Puss.