Hej gäng.

Seriemördare och folk som sidar med seriemördare. Tänk att det är såna man har till bloggläsare.

Skämt åsido, jag hatar folk som vänder kappan efter vinden. Innerligt. Har alltid gjort. Jag förstår inte varför folk inte kan gå sin egna väg i livet. Det har absolut ingenting med storhetsvansinne att göra, Annelie, du säger ju klart och tydligt i din blogg att jag är en stor inspiration. Med andra ord hade jag rätt. Tjejer ska alltid skjuta ner tjejer. Det är det lag på i Sverige. Man får inte gå ut och säga att man vet att folk inspireras av en, man får inte säga det även om man vet att det är sant. Men jag är inte svensk. Inte på det sättet. Och jag skiter fullständigt i om folk tycker jag har hybris (story of my life, herregud, jag är van). Hybris i Sverige är varenda gång en tjej vågar öppna käften och visa att hon har en hjärna. Och vem är den första framme att skjuta ner henne då? En annan tjej såklart.

Det finns en anledning till att jag lämnade Sverige. Och det är den attityden. Och den kommer upp så fort man skriver om nåt sånt här - "storhetsvansinne". Det är alltid första ordet folk tar till när dom inte vet vad dom ska säga. När dom blivit called out över nånting som är så tydligt. Det är enklast att luta sig mot storhetsvansinne - alla håller ju instinktivt med. Tro mig, jag vet att det funkar så vid det här laget. Tyvärr slipper jag inte ens det när jag flyttat hit, på grund av öppet kommentarsfält i bloggen. Det intressanta är att fröken Annelie skriver att jag har storhetsvansinne, och sen bloggar om att jag kommer bli stor, men hon kommer bli störst. Alltså. Tjejer. Jag kan inte leva utan er, jag kan inte leva med er. Ni är ju komplett efterblivna.

Skulle ni se mig i skolan eller på en fotbollsträning hade ni förmodligen ändrat uppfattning. Ni tror att ni känner mig genom den här bloggen, ni misstar er något så ofantligt. Jag är extremt ödmjuk inför allt jag gör i livet. Kärleken, varenda gång jag presenterar en läxa. När vi spelade innebandy blev jag fullkomligt vansinnig på folk som snackade medan tränarna förklarade en övning. Det är respektlöst på samma sätt som det är respektlöst att sno nåns sätt att skriva. Jag lägger min själ i det jag älskar, men jag är ödmjuk i processen. Tror ni mig inte, så känner ni mig inte. Punkt.

Utöver det så vet jag flera andra som läser den här bloggen som snor bilder rakt och bloggar utan att länka. Inte så svårt att kolla upp. Jag hade också för två år sedan problem med två olika tjejer som snodde inlägg rakt av och publicerade på sina bloggar. Kursiva inläggen, naturligtvis. Jag blev helt ställd. Men anmälde dom bägge två och dom blev avstängda över en natt.

Inspiration är fint. Men säg då till vart du fått inspirationen från. Snor jag bilder från andra bloggar så skriver jag vem jag tagit dom från. Och ska du fortsätta skriva mina "Och"-inlägg, Annelie - då förväntar jag mig en länk varje gång.

Puss.