Det är så skönt att ha tid att slappna av lite, ni förstår inte. Har varit absurt mycket att göra hela terminen egentligen, men framförallt nu sista fyra veckorna. Har fortfarande läxor tills nästa vecka, men det är ingenting i jämförelse mot hur vi haft det tidigare.

Så nu tar jag bara tid för mig själv. Hade väl pressat in Farid i schemat också om det inte vore för att han har YANC-möte idag igen. Dom pitchar en idé till en riktig klient, vilket är ganska coolt. Vinner dom så får dom producera kampanjen på riktigt. Vi får se hur det går. Är väldigt stolt över honom hursomhelst, han var uppe hela natten, har inte sovit en blund. Och slutprodukten är helt otrolig. Han är extremt duktig som art director.

Hursom. Jag ska mysa med Lucas. Pluggandet ligger på hyllan en liten, liten stund till. Min hund och jag ska ner till Sephora och köpa smink. Jag fick mersmak efter plåtningen, det var så länge sen jag var rejält sminkad att jag blev helt chockad när jag gick förbi en spegel. För första gången sen jag var 18 kände jag "DAMN!". Haha. Så det vore ju nice att ha produkter hemma att fixa med så jag kan känna så igen. Vi ska förmodligen ut ikväll också, med våra kära amerikaner.

Det är det enda jag tycker är synd med den här terminen. Som ni vet kom det massa Berghs-människor även i år. Och dom var hur trevliga som helst. Snygga, dessutom. Vi gick ju på deras inflyttningsfest, jag tyckte om varenda människa, men framförallt ett par-tre stycken. Så down to earth och vänliga och roliga att festa med. Och vi har sprungit runt lite med Anton sen dess, men inte tillräckligt enligt mig. Jag vet inte vad som hände. Vi har bjudit in dom till alla grejer vi haft, men ingen har dykt upp. Jag vet inte hur nära dom står svenskgänget vi hatar, kanske är det därför distans har tagits. Vi kan ju inte styra över vad som sägs om oss och hur det uppfattas (nu vet jag inte om det är därför, men det är en möjlighet).

Det sjukaste är att hälften av de här människorna hälsar inte ens när vi ses ute. Och det är ganska ofta. Dom bara tittar. Jättelänge. Men säger aldrig hej. Självklart skulle vi kunna heja först, men jag vet inte. Det sista jag vill är att tränga mig på, framförallt om dom fått förutfattade meningar från andra människor. Nån anledning måste det ju finnas till att dom inte hälsar. Och jag har ingen aning om varför.

Har tänkt på det ett tag, och jag är lite ledsen över det. Det är befriande för mig när man träffar tjejer och killar från Sverige man verkligen tycker om. Och så, till synes utan anledning, dör liksom kontakten ut. Antingen är det förra svenskgänget. Eller så gillar dom helt enkelt inte oss, haha. Trist hursomhelst. Missförstå mig rätt, dom är fortfarande jättetrevliga när vi väl råkar springa in i varann. Jag vetifan, kanske har dom bara mycket att göra.

Det positiva vänskapsmässigt med den här terminen är att jag kommit närmare folk jag verkligen tycker om. Mindy, Yaz, Amanda, Erica, Carrie. Helt plötsligt har jag tjejkompisar igen. Bra, solida, pålitliga tjejkompisar. Helt jävla underbara tjejkompisar. Och jag är så tacksam för det.

Det hände en grej den här terminen som jag aldrig glömmer, och det var Erica som stod för den, Amandas rumskompis. Vi förkrökade tillsammans innan Adam Tensta-grejen. Det var kul, har inte spenderat nån tid alls själv med henne tidigare. Det faktumet, att vi inte stod varandra så nära, är nog den största anledningen till att det här gjorde så stort intryck på mig. Under Adam-grejen kommer helt plötsligt två av killarna från Berghs psyko-gäng in i lokalen. Mitt hjärta stannade. Ingen av dom gillar hiphop så vitt jag vet, och jag hade absolut inte förväntat mig att se dom där. Självklart ska dom fram och hälsa också, vilket jag aldrig kommer förstå. Farid var vänlig nog att ta dom i hand, jag ville bara försvinna ut i yttre rymden. Aldrig förr har människor gett mig fysiska smärtor när jag sett dom; jag blir yr och mår illa. Mitt i det här så förstår Erica hur det ligger till. Hon hade ingen bakgrundsinfo, men hon måste ha märkt på mig att jag mådde dåligt. Och hon ställer sig precis framför mig och börjar prata. Hon pratar, och ställer frågor, ser mig rätt i ögonen och säger hur glad hon är att hon träffat oss och vilka bra människor vi är, och vilka idioter dom där killarna är. Så fort jag började flacka med blicken så ställde hon en fråga, jag fokuserade istället på henne och min ångest släppte sakta men säkert. Jag kunde le och tacka och säga hur glada vi var för att ha träffat henne också.

Just då insåg jag det inte riktigt, men i efterhand är jag uppfylld utav en sån tacksamhet till henne. Ytterst få människor i den här världen kan läsa mig. Att hon kunde göra det och att hon ens brydde sig tillräckligt för att få mig att må bra, när vi inte ens känt varandra speciellt länge, det betydde så otroligt mycket. Det är en av de finaste saker nån nånsin gjort för mig.

Guuuuud så långt det blev. Puss, önska mig lycka till på Sephora. Jag är komplett retarderad när det kommer till smink och blir alltid pålurad massa onödigt skit. Åh, en primer, du kommer bli skitsnygg. Jag fattar ingenting - det är en genomskinlig olja? Som gör mig blank? Vad exakt är poängen? Väldigt konstigt.

Puss.