Jag är 23 år. Jag har vänner som skaffar barn. Jag har hund. Och lägenhet. Ibland är det sjukt att stanna upp för en stund och se vart man är. Hur mycket ansvar man tar, varje dag. När tog barndomen slut, liksom? Poff, så var den borta. Jag har fortfarande spring i benen som en femåring. Farid har väldigt svårt att släppa barnet också, men det sägs ju att det är bra att ha det sinnet kvar. Jag vet inte. Det lär vi märka.

Man kan säga att ålder bara är en siffra, men det är ju inte det. Med varje år skapar vi nya relationer, raderar andra och utvecklas allteftersom. Nyss var vi barn och nu bygger vi våra liv. Det läskiga är att det inte finns någon återvändo. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och bli en liten unge igen. Då slutar vi utvecklas, och slutar man utvecklas kan man lika gärna dö. Det finns ingen livsmening i bakåtsträvande.

Vissa är så bekväma i att växa upp att det blir svårt att relatera till för mig. Jag ligger väl nånstans mittemellan. Jag har inte problem med att bli äldre, eftersom jag vet att jag är lyckligare nu än när jag var 17. Herregud - det går inte att jämföra. Tonåren var verkligen ett litet helvete ibland. Det är inte det jag saknar - det är tiden innan dess. När man var sju-åtta. Veckans höjdpunkt var att cykla till Godisboden med pappa och Chris. Är det bara jag, eller minns ni hela er barndom som en enda lång sommar? Det enda jag ser är cykelturer och en sol som aldrig ville slockna. Plasthinkar på stranden och smärta i fötterna när man trampade på alla jävla kottar.

Det där livet totalt befriat från bekymmer. Jag knöt ett snöre kring halsen på mitt favoritgosedjur och släpade honom kring kvarteret. Sen satt jag framför tvättmaskinen och lugnade honom medan han tvättades ren. Det där tog upp en hel eftermiddag, liksom.

Det jag saknar absolut mest är tidsuppfattningen. Minns ni skillnaden? När man var sju så bad man alltid om fem minuter. Mamma ropade att det var mat, och man bad "snälla, bara fem minuter till!". När man blev tolv-tretton så var det en timme istället. "Snälla, bara en timme till." Tidsuppfattningen som barn saknar jag väldigt mycket. Det är något så vackert i en tillvaro där fem minuter alltid räcker till.

Puss.